måndag 8 juli 2019

Guldkorn ur bilderboksskörden

Ojojoj, vad många härliga, nya bilderböcker det har kommit på sistone! Jag plockar med bok efter bok  och läser högt för barnen därhemma och vissa böcker blir man sådär extra glad över. Som att Pernilla Stalfelts klassiska Bajsboken från 1997 nu har fått en efterföljare i Kissboken. Där får man veta det mesta man behöver veta om kiss; som att en kissning tar cirka 7 sekunder, att man kan få rödfärgat kiss om man ätit rödbetor och att fåglar kissbajsar (alltså kissar och bajsar samtidigt). Extra stor munterhet väckte den avslutande kiss-sången Kissa lilla stjärna hos min femåring:


Kissa lilla stjärna där,
du som kissar var du är.
Kiss i blöjan, kiss i säng,
kiss i brallan, kiss igen.
Kissa lilla stjärna där,
drick och kissa var du är.


Böckerna om Malte Modig av Karin Jacov och Kajsa Lind har blivit favoriter hos mig och i senaste boken Malte Modig och världsalltet har Malte fastnat i existentiella grubblerier. Varje kväll när han ska sova kommer rymdtankarna - att ingen vet hur stor rymden är och vad som kommer sen. Världsalltet är så enormt och själv känner Malte sig så liten och oviktig. Tankarna på rymden gör att han inte kan sova på nätterna och på dagarna är han så trött att han inte orkar leka. Tur att han har en så klok vuxenkompis som grannen Kerstin. Hon tar med Malte till ett observatorium och efter det lättar oron litegrann.


Avslutningsvis den glädjande nyheten att Saltkråkan nu för första gången finns i bilderboksversion! Ett litet djur åt Pelle, med Astrid Lindgrens text och alldeles ljuvliga bilder av Maria Nilsson Thore, landade på biblioteket häromdagen. På Rabén & Sjögrens hemsida kan man läsa att det här är första bilderboken om Tjorven, Pelle, Melker och alla de andra, vilket måste betyda att det kommer fler. Hurra, säger jag!

torsdag 4 juli 2019

Jordgubbar växer ju inte på vintern

https://biblioteket.vetlanda.se/web/arena/results?p_p_id=crDetailWicket_WAR_arenaportlet&p_p_lifecycle=1&p_p_state=normal&p_r_p_arena_urn%3Aarena_search_item_id=163369&p_r_p_arena_urn%3Aarena_facet_queries=&p_r_p_arena_urn%3Aarena_agency_name=ASE506851&p_r_p_arena_urn%3Aarena_search_item_no=0&p_r_p_arena_urn%3Aarena_search_query=jordgubbsbarnen&p_r_p_arena_urn%3Aarena_search_type=solr&p_r_p_arena_urn%3Aarena_sort_advice=field%3DpublicationDate_sort%26direction%3DDescending
Maria och Gabriel är nästan tvillingar. De är födda samma år, fast den ena i början och den andra i slutet. De bor i en vanlig by på en vanlig gata. Fast deras hus är ovanligt litet. Mamma och pappa har byggt det själva och det har bara ett enda rum. På TV har barnen sett att de flesta hus som andra bor i är mycket lyxigare än deras. TV:n måste de förresten ställa ner på golvet när de ska äta, för huset har bara ett bord. Men trots att Maria och Gabriel har det fattigt har de det ändå ganska bra. De har varandra, sina föräldrar, hästen Bobbi, kompisen Iulia och en egen hund, som de får precis i början av boken.


Men så kommer torkan. Det regnar inte ordentligt på hur länge som helst och gräset i Bobbis hage blir bara gulare och gulare. Och så ramlar Gabriel ner från taket när han och Maria försöker laga ett läckande hål med tuggummi (var tänkt som en överraskning till mamma och pappa) och det finns inga pengar att betala sjukhusräkningen för. Då händer det hemska - en dag går pappa iväg med Bobbi och kommer hem utan honom. Han har sålt hästen för att få ihop pengar till bussbiljetter. Han och mamma ska åka buss, ända till Sverige. Där finns det jordgubbar att plocka. De är stora som äpplen och för pengarna de tjänar ska de laga taket och köpa kläder och mat. Och köpa tillbaka Bobbi!


Maria och Gabriel vet många barn vars föräldrar har åkt till Sverige för att plocka jordgubbar. De kallas för jordgubbsbarn och nu ska alltså de två också bli det. Nästan inget kan vara värre än detta! Men ännu värre blir det när föräldrarna har varit borta ett tag och barnen inser att det inte växer några jordgubbar i Sverige på vintern. Mamma och pappa har ljugit - de plockar inte jordgubbar i Sverige, de tigger...


Sara Olausson har skrivit den här boken efter att ha lärt känna Felicia Iosif, en kvinna som brukade tigga i närheten av Olaussons hem. Tillsammans skrev de boken Det kunde varit jag (vuxenbok) och Jordgubbsbarnen är en slags fortsättning på den, fast de egentligen inte hör ihop. Båda böckerna är författarens sätta att försöka skapa större förståelse för människor i Felicias situation. Och där tycker jag att Jordgubbsbarnen är ett mycket lyckat projekt! Svåra saker, som fattigdom och tigger, kan ju vara knepiga att förklara för barn som lever i en helt annan miljö. Här får man förståelsen liksom på köpet, samtidigt som man får läsa en härlig berättelse om kärlek och längtan.