En fin vardagsberättelse

Sillen, eller Hugo som han egentligen heter, väntar och väntar och väntar. Han är hos sin farfar just nu eftersom hans föräldrar är på sjukhuset. Sillen ska nämligen få ett syskon, och det verkar dra ut på tiden! Dagarna hos farfar och geten Maggan går och oron över att något är på väg att förändras surrar som en humla i bröstet på Sillen. 

Sillen får ett syskon är en jättefin och lättläst berättelse om relationen mellan Sillen och farfar, om konsten att ibland ha lite tråkigt för att kunna ha roligt och om livets förändringar. 

Nästa bok heter Sillen börjar skolan och kommer i juli. Författaren heter Anna Ehring och de fina illustrationerna står Moa Graaf för.

Welcome to Lovecraft (om du vågar)

Den som letar efter skräckfantasy på Netflix har med största sannolikhet börjat kolla på Locke & Key vid det här laget. Vad kan då passa bättre än att läsa den otroligt snygga och spännande serieromanen som den bygger på?
Locke & Key: Welcome på Lovecraft är skriven av Joe Hill och illustrerad av Gabriel Rodriguez. Det handlar om syskonen Locke som tillsammans med sin mamma Nina flyttar till det gamla familjegodset Keyhouse i Lovecraft, Massachusetts. De flyttar dit efter det att pappan i familjen blivit brutalt mördad och alla bearbetar sin sorg och ilska på olika sätt. Keyhouse gömmer på många gamla hemligheter, de flesta av dem är inte särskilt goda. Den yngste brodern Bode hittar en nyckel och en dörröppning som förvandlar honom till ett spöke, men det visar sig finnas fler nycklar och fler som vill åt dem. Vad är det för mörka skuggor som döljer sig på Keyhouse ägor?
Det här är grymt, blodigt, tragiskt och spännande, en familjetragedi med mörka hemligheter som är väl förankrade i de gotiska rötterna.

Sorgen, desperationen och kärleken till ett försvunnet syskon

My brother disappeared. It´s been ten months. And I´m shattering into pieces. 

The million pieces of Neena Gill finns än så länge inte översatt till svenska men det ska inte ses som ett hinder. Språket flyter bra och är framförallt lättförståeligt.

Neena Gill är en brittisk-pakistansk tonåring som alltid varit ”the good girl”, bra betyg och skötsam. Plötsligt försvinner hennes bror, Akash, och när boken börjar har han varit borta i tio månader. Neena är helt förkrossad då syskonen alltid varit väldigt tighta och han var hennes stöttepelare i livet. Kvällen han försvann skulle han på en fest till hans flickvän, Fiona, och tjatade på Neena att hon skulle följa med. Hon valde att inte följa med och har levt med skuldkänslor ända sen dess, tänk om hon kunde förhindrat att han försvann!? Efter Akashs försvinnande börjar världen runt om Neena falla sönder. Hennes mamma vägrar lämna hemmet och hennes pappa blir mer kontrollerande. Samtidigt börjar Neena umgås med Akash flickvän och hänga på hennes fester, i ett desperat försök att hitta ledtrådar till Akashs försvinnande. Hon och hennes vän Josh börjar också inse att de har känslor för varandra och börjar träffas i smyg, då hon är säker på att hennes föräldrar inte kommer godkänna honom. I desperationen av att hitta Akash börjar Neena bryta ihop mer och mer och hennes mentala hälsa är på väg att skena åt helt fel håll.

I The million pieces of Neena Gill får läsaren följa Neena i hennes huvud och genom hennes tankar. Även om boken har sina lösa trådar på sina håll så vägs det ändå upp av en stark och gripande berättelse om sorg, desperation och kärlek. Mental ohälsa är också en röd tråd i berättelsen och den yttrar sig på olika sätt framförallt genom Neena och hennes mamma. Som läsare kände jag väldigt mycket för Neena och hennes saknad efter brodern som gör att hon aldrig kan sluta leta. Hon måste få ett avslut. Alla som har syskon som står en nära kan nog sätta sig in i rädslan av att ha en bror eller syster som plötsligt är borta och att det är en del av sig själv som försvinner. Så passa på att slipa på engelskan och läs den här känslosamma boken.

F som i sämst

 

Jonna är verkligen inte bra på någonting. Hon är dålig i skolan, dålig på att vara dotter och lillasyrra, dålig på att vara kompis. Eller rättare sagt - hon har inga kompisar. Hon är den där tysta, tråkiga tjejen som alla tror ska vara pluggig och smart, men som bara är missanpassad. Fast det gör inget, Jonna bryr sig verkligen inte. Hon vill bara få vara ifred, ligga i sängen och peta sig i näsan, äta godis som hon har gömt i dammet under sängen och kolla på Youtubeklipp.

Jonnas storasyster Miriam är precis tvärt om. Hon har superbra betyg, är jätteduktig på att sjunga och spela gitarr och naturligtvis är hon också populär bland kompisarna. Dessutom är hon snygg och har långt, blankt hår. Jonnas mamma och pappa är så stolta över Miriam att de nästan spricker. När det gäller Jonna är de inte ens i närheten av att spricka (utom möjligen av frustration). Den enda som egentligen förstår Jonna är hennes moster Debbie. Det lite av samma sort. Lite obekväma och jobbiga. Fast Debbie knarkar också, det gör förstås inte Jonna.

Men det där om att Jonna inte bryr sig är nog faktiskt inte riktigt sant. En natt när hon smyger in på Miriams rum för att kolla runt lite medan Miriam sover, ställer hon sig och tittar på alla foton ovanför Miriams säng. Det är kompisar i långa rader - leende och skrattande, mamma och pappa, släktingar, gamla lärare från förr och kompisar från dagis. Miriam måste ha bilder på in princip alla hon har mött. Alla utom Jonna... Då händer det något inuti Jonna. Hon ser på den sovande Miriam, med sin långa, prydliga fläta. Hon ser en sax. Och plötsligt står hon med flätan dinglande i ett fast grepp i sin hand. Hon inser direkt att det hon gjort kommer att leda till en katastrof. Det gör det också, men till en helt annan katastrof än hon hade kunnat gissa. Perfekta Miriam kanske inte vill vara så perfekt trots allt.

I början kände jag nästan lite motvilja mot Jonna, som bara ligger på sin säng och letar snorkråkor och inte anstränger sig det minsta. Men sympatin för henne växer fram efter hand. Det är inte lätt att vara en person som aldrig motsvarar omvärldens förväntningar. Att dessutom blir jämförd/jämföra sig med en perfekt storasyrra gör det förstås inte enklare. Men att vara den perfekta är inte heller alltid så enkelt! Det här är en fin bok om utanförskap och krav. Det är också en bok om hur komplicerad, men samtidigt kärleksfull, en syskonrelation kan vara. Cilla Jackert har skrivit en bok som är perfekt som högläsning för mellanstadieåldern!

Bra om ätstörningar och syskonkärlek

Edith har börjat högstadiet. Edith som i sin tidigare skola kallades för "Stink-Edith" av sina klasskompisar och möttes av oförstående lärare: "Men snälla Edith, se dig för! sa lärarna en gång när jag låg på korridorsgolvet", berättar Edith i boken. Även om hon inte trivs i högstadiet har hon fått det bättre. Hon har fått två kompisar hon kan umgås med. Det är i hemmet som Edith nu har problem, eller snarare är det hennes syster som har problem. När mamman har lagat vad som förut var systrarnas favoritmat, kasslergratäng med ris och broccoli, äter systern Elise knappt någonting. Författaren Malin Lundgren beskrivningar av hur livet med ätstörningar kan vara känns väldigt träffsäkra: "Jag ser hur Elise trycker fast en kasslerbit på gaffeln. Hårt. Sedan skrapar hon bort det mesta av gratängsåsen mot tallrikskanten. Noggrant."

Som i alla slags beroenden finns också medberoende. I detta fallet är det hela familjen, men framförallt lillasyster Edith som ser som sitt uppdrag att få Elise att äta. När de är ensamma hemma bakad Edith en kladdkaka. Till sin stora glädje tar Elise en bit, till och med en stor bit. Glädjen förbyts dock snart till tårar när Edith hör hur Elise senare på kvällen hulkar inne på toaletten. Hon förstår då att systern kräks och försöker göra sig av med det hon har ätit.

Det är inte roligt som läsare att följa hur systern blir allt sämre. En dag eskalerar allt när systern plötsligt får ett telefonsamtal om att systern tagits in akut på sjukhus på grund av näringsbrist.

Jag gillar den här boken mycket. Till en början tyckte jag att den har lite för många parallella historier, som exempelvis kompisen Alex problem med killar och rökning och pappan som har träffat en ny tjej. Sedan tänker jag ett varv till att det faktiskt är så här livet är. Malin Lundgren har fått ihop en bra historia om ätstörningar och syskonkärlek. 

Viggo och rädslolistan

Lisa Bjärbo är en mycket mångsidig författare, som har både bilderböcker, faktaböcker för barn, ungdomsböcker och böcker för yngre barn på sin meritlista. Hon har även skrivit flera vegetariska kokböcker och retroböcker om bilderböcker från 50-60- och 70-talen. Viggo och rädslolistan är skriven för lågstadieåldern och kom ut förra året.

Viggo är sju år och bor tillsammans med sin pappa och lillebror Nils. Mamma bor i Danmark och henne träffar Viggo och Nils varannan helg när hon kommer hem till Sverige. Viggo har en hemlighet - han har en rädslolista. På den ritar han saker som han är rädd för och ingen får någonsin se den. Att rita sakerna tar ganska lång tid, det hade gått mycket snabbare att skriva dem, men Viggor har inte lärt sig att skriva än. På listan finns massor av läskiga saker ritade: mörker, mördare, spöken och monster med och utan huvud. Men där finns också otäcka saker som kan hända, som att någon ska komma och ta Nils eller pappa när Viggo ligger och sover, eller att tåget ska krascha när mamma är på väg hem till Sverige. Ja, som ni märker är Viggo en känslig kille som funderar väldigt mycket.

Det har börjat en ny pojke i Viggos klass som heter Malte och som Viggo snabbt blir kompis med. Problemet är bara att Malte är väldigt cool och att han vill göra saker som Viggo inte törs, som att gå bus eller godis på halloween eller titta på skräckfilm. Och Viggo vågar inte säga som det är till pappa, sanningen om hur rädd han är...

För alla ängsliga barn (och vuxna) är det här en bok som sätter fingret exakt på hur det kan kännas att känna sig rädd och osäker. Det är också en bok som tar alla oroskänslorna på allvar. Förutom detta är det även klockren beskrivning av hur en sjuårings vardag kan te sig, med massor av igenkänning både för barn och föräldrar. Och en glad nyhet är att vi snart kan få läsa mer om Viggo - om lite drygt en månad släpps nämligen boken Viggo och mammalivet!

Ett liv skört som papper

Emilia har en hemlighet. Inte någon rolig hemlighet som gör att det bubblar inombords av att veta något som ingen annan vet, utan en hemlighet som är som en mina. En mina som hotar att spränga inte bara hennes egen tillvaro utan mångas runtomkring. En hemlighet som gör att hon inte längre är glad och nästan aldrig gör saker som är roliga. Och allting började den där hemska dagen då Theresia dog. Theresia som gått i samma klass som Emilia, men som Emilia aldrig riktigt kände. Theresia som blev påkörd av ett tåg och lämnade en familj och en skola i chock. Nu har det gått en tid sedan dödsfallet, men på skolan har man inte riktigt hunnit hämta sig ännu. Därför har skolans ledning bestämt att en lektion varannan vecka ska vikas till gruppaktiviteter. Alla elever blir indelade i en grupp tillsammans med två elever från de andra årskurserna. Tanken är att man ska lära känna andra än de man brukar umågs med och på så sätt skapa en bättre sammanhållning på skolan. Emilia är inte särskilt pepp på den här idén och när hon får veta att hon har hamnat i samma grupp som Viktor Holmberg, Theresias bror, känns projektet inte bara lite jobbigt utan totalt omöjligt. Hon kan INTE vara i samma grupp som Viktor. Inte efter det som hände med Theresia. Förgäves försöker hon få byta till en annan grupp, men reglerna är stenhårda, alla ska stanna kvar i de grupper de har blivit tilldelade. Så Emilia har inget annat val än att gilla läget. Och Viktor, han förstår inte varför Emilia vill byta grupp. Han känner ju inte till hennes hemlighet...

När jag började läsa boken kände jag mig faktiskt ganska förvirrad och den känslan höll i sig en bra bit in i handlingen. Eftersom Emilias hemlighet inte bara är hemlig för människor runt omkring henne utan även för läsaren är det svårt att förstå varför hon agerar som hon gör. Men ju längre fram man kommer desto mer klarnar det och berättelsen växer. Papperssjälar är Emma Johanssons debut och den lovar gott inför framtiden. Det är en berättelse om skörheten i livet och om vänskap, kärlek och stor sorg. Ett extra plus får den för det mycket fina omslaget!

Allra käraste syster

Tidsresor är bland det mest spännande jag kan tänka mig och en tidsmaskin står definitivt högst upp på min önskelista. En som får uppleva att resa i tiden är Ylva-li i boken Systrarna av Silverdalen. När hennes klass ska titta på en solförmörkelse får hon se en flicka i gammaldags kläder som vinkar åt henne. Ylva-li följer efter och plötsligt är allt helt obekant samtidigt som det är välbekant. Platsen är densamma, Ylva-lis skola, men den ser inte ut som den brukar. Dörrarna är låsta och när hon inte kommer in i sitt eget klassrum knackar hon på hos fyrorna. Först tror hon att det är ett skämt - alla bänkar och stolar är utbytta mot sängar i långa rader. I en av sängarna ligger en brunhårig tjej i nattlinne. Kan det vara så att fyrorna förbereder en teaterföreställning? Tjejen i sängen verkar i alla fall vara en bra skådespelare - hon påstår både att det inte finns några klassrum på våningen över och att hon aldrig har hört talas om Astrid Lindgren. Mycket märkligt! Och märkligt är det också att hon heter Barbro. Ylva-li och Barbro, precis som systrarna i Ylva-lis favoritberättelse Allra käraste syster.

Efter många om och men inser Ylva-li att Barbro inte spelar något rollspel. Hon har färdats bakåt i tiden och hamnat i år 1945. Då var henne skola ett hem för övergivna flickor och styrdes med järnhand av föreståndaren fröken Olsson. Ylva-li funderar förstås på varför hon har rest bakåt i tiden och ännu mer på hur hon ska göra för att komma tillbaka till sin egen tid igen. Innan hon har funnit svaren på de frågorna har hon hunnit lära sig hur mycket vänskap kan betyda och hur viktigt det är att stå upp mot orättvisor.

Systrarna av Silverdalen är en trevlig mix av magi, spänning och historiebeskrivning. Och inte minst en berättelse om vänskap. För bandet mellan Ylva-li och Barbro är starkt nog för att övervinna både tid och rum.

Gökungen

Gökungen. Ja, den här boken gjorde vad den skulle för fantasin och läsmagin. Och det fantastiskt fina omslaget blir bara finare när man kommit in en bit i berättelsen och man börjar förstå huvudpersonen Tris. Om det nu är hon som är Tris. För hon är inte helt säker på att det är så när hon vaknar upp efter en feberattack. Hennes minnen är liksom lite skeva och hon känner att hennes kostym skaver lite mot hur hon förväntas bete sig. Hennes lillasyster Pen är inte den som skräder med orden när hon kommer in i Tris sjukrum: "Hon låtsas bara! Ser ni inte det? Hon är inte på riktigt! Är det ingen av er som märker skillnaden?" Vad är det Pen ser men inte de andra? Vad är det Pen vet? Tris börjar minnas mer och mer samtidigt som hon inser vad som är felet med henne, och att det är inte något som har hänt via en olycka. Hon är en del av något annat, något större, någons plan.

Gökungen av Frances Hardinge är vacker och mörk. Det vilar hela tiden något tragiskt över det som händer, där finns sorg, djupa sprickor och känslan av att vara den som står utanför. Men det är också väldigt spännande och det är väldigt lätt att fastna och bli sittande när man läser.
Jag har inte läst hennes tidigare Lögnernas träd (som också har ett så sjukt fint omslag) men det får jag nog ta tag i. Till sommaren kanske.

Var är Audrey?

Sophie Kinsella är mest känd för sin Shopaholicserie och andra böcker inom chic lit-genren, men har även skrivit ungdomsboken Var är Audrey?, som jag nyligen hade nöjet att läsa. Boken handlar om fjortonåriga Audrey som på sätt och vis är försvunnen. Både fysiskt och mentalt faktiskt. Hon har inte varit i skolan på flera månader och alla där undrar var hon är någonstans. Och den gamla person som hon brukade vara verkar ha gömt sig någonstans djupt inom henne. Det hände nämligen en grej i skolan - Audrey vill inte berätta vad, men det var så hemskt att Audrey drabbades av både depression, social fobi och ångest. Hon klarar helt enkelt inte av att gå någonstans, framför allt inte utan sina mörka solglasögon. Dem har hon alltid på sig, även inomhus, eftersom hon inte fixar att se någon i ögonen. Ingen utom sin lillebror Felix. Hon lever med andra ord ett ganska isolerat liv. Men även om Audrey tvivlar på om hon någon gång kommer att må bra igen, så betonar hennes pyskolog gång på gång att hennes tillstånd är fullt behandlingsbart och att hon kommer bli helt frisk igen, även om det kommer att ta lite tid. Och faktiskt går tillfrisknandet snabbare än någon kunnat ana efter att Audrey lärt känna storebrorsans kompis Linus. Linus arbetar sig bit för bit igenom Audreys skal och det dröjer inte länge innan han och Audrey har blivit tillsammans. För Audreys del är alltså kärlek den bästa medicinen (ska dock tilläggas att vetenskapligt beprövad medicin också har ett finger med i spelet, samt de mörka solglasögonen och Audreys envisa psykolog).

Man kan ju tycka att en bok med huvudtemat psykiskt ohälsa inte kan vara sådär jätterolig att läsa, men Var är Audrey? är bitvis riktigt underhållande. Speciellt de partier där Audreys mamma försöker få Audreys spelberoende bror Frank att sluta spela dataspel. Det går sådär... Och så är ju det här ett så himla viktigt ämne också, och jag kan inte påminna mig att jag läst särskilt många ungdomsböcker som handlat om så här pass svåra psykiska åkommor. En bok om att vara nere på botten och trevande ta sig upp igen!

Handbok för ett begagnat hjärta

 

Böcker på temat döden har ju varit populärt de senaste åren (exempelvis John Greenes Förr eller senare exploderar jag, som haft mängder av läsare) och jag tillhör kategorin som tycker om att läsa sorgliga berättelser ibland. Att få gråta litegrann över påhittade personers öden och samtidigt bli påmind om hur mycket man har att vara tacksam för i sitt eget liv. Därför lade jag genast beslag på Tamsyn Murrays Handbok för ett begagnat hjärta när den kom, även om det sedan tog ett tag innan jag kom igång att läsa den.

Boken berättas vartannat kapitel ur Jonnys perspektiv och vartannat ur Niamhs. Jonny är svårt hjärtsjuk och har tillbringat i princip hela sitt liv på sjukhus. Nu står han i kö för en hjärttransplantation och vet att det är bråttom, bråttom. Niamh är en ganska sur och tvär tjej som upplever sig stå i skuggan av sin omtyckta tvillingbror Leo. Under en utflykt till stranden utmanar Leo Niamh att tävla uppför klipporna. Men Leo faller och slår sitt huvud så hårt att hans hjärna dör. Innan läkarna stänger av de livsuppehållande maskinerna tar Niamh och hennes föräldrar det svåra beslutet av Leos organ ska doneras. Och Leos hjärta passar perfekt för Jonny!

För Jonny är det naturligtvis fantastiskt att äntligen bli frisk och få leva ett vanligt liv. Men han har tillbringat så mycket tid som sjuk att han inte riktigt vet vem han är utanför sjukhuset. Han tror att det ska bli lättare att kännas sig hel om han får veta vem hans nya hjärta har tillhört och därför googlar han som besatt på olyckor med dödlig utgång vid tiden för hans transplantation. Samtidigt kämpar Niamh med sin sorg och sina motstridiga känslor inför sin döde bror. Hon är arg på sig själv för att hon gick med på den dumma tävlingen och hon är arg på Leo för att han ens kom på idén. Och någonstans känner hon att alla runtomkring nog hade tyckt att det hade varit bättre om det hade varit hon som hade dött istället. Mitt i allt detta har Jonnys eftersökningar lett fram till Leo och hans och Niamhs liv vävs samman.

Jag tyckte verkligen om den här boken! Jonnys och Niamhs liv och tankar beskrivs så fint och äkta på nåt sätt. Och när man läser författarens efterord och får ta del av hennes research inför skrivandet så förstår man att det just det hon har velat uppnå. Så kryp upp i soffan, tänd ett ljus och ha näsduken i beredskap för eventuella tårar! 

Att få vara den man är!

Måns ska tillbringa sommaren i Malmö tillsammans med sin mamma. Mamman har världens konstigaste jobb - hon gör röster åt tecknade figurer i animerade filmer och nu har hon fått jobb nere i Skåne. Redan första dagen i Malmö träffar Måns jämnåriga Mikkel. I början tycker Måns att Mikkel ser totalt livsfarlig ut, med tatueringar över hela kroppen, guldigt gläns i ögonen och en skånska så grov att alla svordomar som kommer ur hans mun låter ungefär som dödshot. Men efter att ha tävlat på skateboardrampen (Måns är mer eller mindre född på skateboarden eftersom hans pappa gillar allt som rullar och samtidigt är miljövänligt) blir de vänner. Och inte bara vänner, de blir blodsbröder. Måns ramlar nämligen i rampen och får ett stort blödande sår i pannan. Mikkel anser att han har räddat hans liv och efter det blir de blodsbröder. Att vara blodsbröder innebär att man ställer upp för varandra och alltid säger sanningen och är ärliga.

För Måns är detta att vara någons blodsbror väldigt stort. Han har inga syskon, så det är ingen som har kallat honom för brorsa förut (eller brusha, som Mikkel säger på skånska). Men det är stort att bli kallad för brorsa av en annan anledning också: Måns är ju kille, men han är född med snippa. I hans pass står det inte Måns, utan Michelle. Måns har alltid vetat att han är kille, så för honom är det egentligen inget konstigt. Bara genom att googla lite har han kommit fram till att det finns tusentals som är som honom. Men för de runt omkring verkar det inte lika lätt att förstå. Mamma har fattat nu, men pappa grät i flera dagar när han fick veta. Han har fortfarande inte hämtat sig från chocken. Och Mikkel - hur ska han ta det? Måste Måns ens berätta? De har ju lovat att vara ärliga mot varandra, men det är ju inte som att han ljuger om han inte säger något, han är ju faktiskt bara sig själv.

Jenny Jägerfeld har skrivit en så himla fin och rolig och sorglig berättelse om vänskap och hur viktigt det är att få vara den man är. Jag blir glad av att läsa om hur Måns gradvis blir accepterad som Måns istället för Michelle, även om jag förstås hade önskat att han hade sluppit kämpa så mycket. Och jag hoppas att detta är en bok som kommer att läsas högt i många mellanstadieklassrum runt om i landet!

Billie x 2

Billies mamma är sjuk och kan inte ta hand om Billie. Därför får Billie åka tåg sju timmar från Stockholm till ett litet samhälle långt ute i ingenstans som heter Bokarp. Där ska hon bo hos en fosterfamilj tills hennes mamma har blivit bättre och hon kan flytta hem igen. Förhoppningsvis ska det inte dröja så länge, men med Billies mamma går det inte så lätt att veta. Hemma hos Billie och mamma gör man lite som vill. Äter när man vill, går och lägger sig när man vill, kollar på serier på datorn hur länge man vill. Därför blir det en chock för Billie när hon kommer fram till Bokarp. Familjen Persson, som hon ska bo hos, har MASSOR  av regler. Billies fostersyskon verkar inte tycka att det är något konstigt med det, de gör alltid precis det som förväntas av dem, men för Billie, som aldrig behövt följa en enda regel hemma i hela sitt liv, känns det väldigt konstigt.

I skolan finns det också en massa regler för hur man ska bete sig. Man ska liksom vara lagom hela tiden. Billie är inte alls som de andra tjejerna och hon fattar oftast inte varför vissa saker är så viktiga, men hon anstränger sig ändå för att försöka förstå. Hon har lovat sin mamma det - att inte köra sitt eget race utan försöka passa in. Och de nya kompisarna tycker att hon är supercool med sina dreadlooks och sin alldeles egen stil. Hon blir faktiskt så populär att hon måste göra ett schema över vem hon ska följa med hem efter skolan, eftersom alla vill vara med henne. Hon lyckas även komma in under skinnet på familjen Persson, som verkar så perfekta, men bär på massor av sår och hemligheter om man skrapar lite på ytan. Men även om Billies mål är att vara som alla andra, så kan hon ändå inte låta bli att vara sig själv väldigt mycket. Och det är tur – för det behövs en Billie både i skolan och hos familjen Persson. Efter att ha läst de båda böckerna om Billie (Avgång 9:42 till nya livet och Du är bäst) känner jag mig övertygad om att det faktiskt skulle behövas en Billie i varenda skolklass! Nån som ruskar om och ifrågasätter och inte bara accepterar allt som det är. Heja Billie och heja Sara Kadefors, som skrivit dessa fantastiska böcker!

Det här kalla landet

Det är höst i det fiktiva landet Nordland och knappt två veckor kvar till valet. Hemma hos Noomi går de politiska diskussionerna varma. Noomis storebror Nick är aktiv i Nya Demokraterna, vars främst valfråga är att minska inflödet av utomgränskomna. Pappa Erland vill däremot fokusera på de positiva effekterna av folkförflyttningen. Nästan varje middag urartar till gräl där både Nick och Erland vägrar att ge sig.

Noomis föräldrar har fina jobb med bra betalt och Noomi har aldrig behövt uppleva hur det känns att inte ha råd att köpa något man vill ha. Men på senare tid har man kunnat märka av förändringar i Nordland. Fler och fler företag går i konkurs och i butikerna saknas varor som har funnits i sortimentet tidigare. Noomis mamma berättar att hon måste gå ner i tid på sitt jobb och för första gången säger hon nej när Noomi ber om pengar till en ny höstkappa. I samma veva blir Noomi rånad och trakasserad av ett folkförflyttargäng. Det blir droppen som får Noomi att bestämma sig för att allt dåligt som händer i Nordland är de utomgränskomnas fel. Hon ansluter sig till Nya Demokraterna, till Nicks och bästa kompisens Sus stora glädje. Sus är redan medlem. De som säger att Nya Demokraterna är arthatare har egentligen ingen aning, tänker Noomi. Det enda partiet vill ha är ju ett tryggare Nordland.

I skolan blir reaktionerna på Noomis och Sus politiska engagemang starkare än Noomi hade räknat med. Både bibliotekarien och favoritläraren tittar på tjejerna med någon som inte kan beskrivas som annat än besvikelse. För att inte tala om hur Zahra i klassen reagerar - hon har själv flytt till Nordland en gång i tiden och missar inte en chans att argumentera med Noomi och Sus. Egentligen fattar inte Noomi varför hon bryr sig om vad Zahra tycker, hon är ju bara en trashbrud från stans sämsta område. Men någonstans bryr hon sig ändå. Väldigt mycket till och med.

Pernilla Geséns bok är klassad som en dystopi. Skrämmande nog känns temat väldigt bekant... En mycket bra och välskriven bok som jag rekommenderar alla från 15 år och uppåt att läsa!

Du är inte ensam Stargirl

Jag är snart 13 år (fyller den 18 november) och söker en mejlvän som också går i sexan och inte är lättchockad. Kille eller tjej spelar ingen roll. Jag älskar film och drömmer om att bli skådespelare. Är rätt bra på att rita. Jag hatar min nya skola och stället där jag bor nu efter att vi flyttade. Känner mig ensam och behöver verkligen någon att prata med. Söker dig som är bra på att hålla hemligheter. 

Så skriver Milo när han söker en ny kompis att mejla med och så undertecknar han med Blondie. Snabbt får han svar från Stella, som kallar sig för Stargirl. Hon är bra på att bevara hemligheter och hon känner sig också ensam. Stella tycker att det känns som att hennes kompisar inte känner henne på riktigt och hon är trött på sin familj. Hon är också trött på att alltid gå klädd i rosa, som hon och hennes kompisar i rosa gänget bestämde för länge sen att de alltid skulle göra.

Milo och Stella blir snabbt vänner, fast de aldrig har träffats. De berättar saker för varandra som ingen annan får veta. Jag gillar formen på boken - att den är skriven i mejlform, det känns liksom mer äkta då. Jag gillar också att se hur mycket Milo och Stella förändras av att skriva till varandra. Det händer verkligen saker med dem båda två, de vågar vara mer sig själva. Tummen upp för Moa Eriksson Sandbergs Du är inte ensam Stargirl.

Jan Svensson

Men vänta nu. Vänta, vänta, vänta. STOPP.

Det var det jag hade lust att utbrista, och tvärstanna, när jag, pappa och Klara klev in i skolan på måndag morgon. 

Vi bor ju här. Fattar ni, vi bor här. Även om det bara är ett år på prov så är det väldigt många dagar på ett år. Trehundrasextiofem närmare bestämt. Och alla de dagarna ska jag klara av här i Luleå. Som inte är Stockholm och hemma. Utan en helt annan plats.

Shit.

Jan och hans familj har flyttat till Luleå. Deras låtasaspappa Niklas har fått ett ny jobb där och nu ska de testa att bo där i ett år för att se hur det går. Hemma i Stockholm finns mamma, lägenheten som Jan och hans syster Klara bor i när det är mammaveckor, alla kompisarna och fotbollslaget. Klara har aldrig gillat idén med flytten och när de kommit upp till Luleå är hon sur som en citron. Pappa försöker peppa henne, men inget hjälper. Jan har däremot tyckt att det känts helt okej, flytten är ju ändå inte på riktigt. Men den där måndagen när det är dags att gå till nya skolan för första gången är det som att han inser vad det faktiskt är som är på väg att hända: Han ska börja i en nu skola där han inte känner en enda människa. Tänk om han inte får några kompisar! Tänk om han blir mobbad!!

Jag har aldrig flyttat och bytt skola under grundskoleåren, men däremot flyttat rätt många gånger som vuxen. Egentligen tror jag inte att själva känslan ändrar sig så mycket beroende på om man är elva, nitton, tjugonio eller femtiosju år gammal. Det där gnaget i magen kan nog finnas där ändå. Kommer man att passa in? Kommer man att få några nya kompisar? Och när är det läge att fråga om man ska ses utanför skolan/jobbet? Man vill ju inte verka efterhängsen. För Jan blir det inte på något sätt katastrofdåligt i nya skolan, men det tar ett tag att komma in i gänget. Vem eller vilka ska bli hans nya kompisar? Granntjejen Nikki kanske, som går i samma klass. Men varför beter hon sig så konstigt ibland? Och det där med att pappa är gift med en annan kille - i Stockholm var det ingen stor grej, det är ju bara pappa och Niklas liksom, men när några av killarna i klassen får veta det så känns det plötsligt som att det kan bli ett problem.

Johanna Lindbäck är mästare på att skriva om vardagen, om familj, skola och kompisar. Det känns så på riktigt och jag är verkligen glad att hon, utöver alla härliga ungdomsböcker, har börjat skriva böcker även för mellanåldern!

Vi är en

Här.
      Är Vi.

Och vi lever.

Är inte det fantastiskt?

Att vi alls
finns
till.

Grace och Tippy är sexton år och sammanvuxna tvillingar. De har varsin överrkropp, men sitter ihop vid höften och delar underkropp. I hela sitt liv har de haft privatlärare som har undervisat dem hemma, men nu har pappan blivit arbetslös och det finns inte pengar till lektionerna längre. Därför måste de börja i en vanliga skola och de har aldrig varit så rädda och nervösa i hela sina liv. Den trygga lilla världen rycks undan och de kastas ut i verkligheten. På ett sätt blir skolan som de har tänkt sig - folk stirrar, ställer korkade frågor och beter sig allmänt onaturligt. På ett annat sätt blir den underbar, eftersom det är första gången de faktiskt får kompisar och kan känna sig som vanliga tonåringar. Men bakom lyckan lurar olyckan. Grace får konstiga anfall och måste till sist erkänna att hon är svårt sjuk. Hon och hennes syster ställs inför ett fullständigt omöjligt val där alla alternativ är lika dåliga.

Jag fullkomligt älskade den här boken! Det är tårar och skratt om vartannat och som en röd tråd går den starka, starka kärleken mellan systrarna. Den får en att känna tacksamhet för det som känns så självklart när man är frisk; att ha en kropp som funkar. Den får en också att påminnas om att man inte ska döma andras liv utifrån det man ser på utsidan. Vad som gör livet värt att leva kan ju var och en bara avgöra själv. Boken är tjock, över 400 sidor, men snabbläst eftersom den är skriven i diktform (något som kan kännas lite ovant i början, men som man snabbt vänjer sig vid). Tack Sarah Crossan för den här läsupplevelsen!