Hon skrev om rasism efter uppmaning från sonen

 Hannes och Sara är ihop. Tillsammans med vännerna Aisha, Hamdi, Emil, Niklas, Mårten, Ester och Alice har de riktigt roligt tillsammans. Särskilt roligt är det på fotbollsplanen där de spelar så ofta de kommer åt. 

En dag kommer en ny tjej till klassen. Hon heter Vilma och kommer från Stockholm. Till en början verkar hon trevlig, fast att hon säger att hon längtar tillbaka till Stockholm och menar att hon nu har kommit till "landet" fastän hon flyttat till en stad. 

Ganska snart börjar Vilma säga elakare saker. Hon talar exempelvis nedsättande om Hannes bästa kompis, Aisha, som är jätteduktig på fotboll. Hon kommer ursprungligen från Somalia men har bott i hela sitt liv i Sverige. Vilma säger att hon är "svart". "Hon är väl inte svart. Brun isåfall", säger Hannes. "Brun låter väl inte bättre. Brun låter som bajs", säger Vilma då. 

Flera i klassen fnissar åt det Vilma säger. Är det bara Hannes som tycker att det är elakt och rasistiskt? Han märker att sedan Vilma kom har den goda gemenskapen och vänskapen i klassen brutits. Istället börjar fler och fler säga elaka saker och uttrycka sig dumt om andra. 

Det värsta är ändå att Vilmas ankomst har inneburit att Hannes och Sara kommit ifrån varandra. Sara verkar inte se de dåliga sakerna som Vilma gör. Dessutom har Sara börjat bli svartsjuk på att Hannes är så bra kompis med Aisha. Finns det något man kan göra för att få tillbaka den goda sammanhållningen i klassen, utan rasism och skitsnack?

Vi vet sedan tidigare att Katarina von Bredow skriver om unga på ett sympatiskt och empatiskt sätt. Idén till denna bok, "Är du med oss", fick Katarina av sin 13-årige son Arvid. Han tyckte att mamma skulle skriva om rasism. Då gjorde han det, med den äran!

Kanske Jägerfelds viktigaste bok

Jenny Jägerfeld har skrivit många bra ungdomsromaner. I flera år har hon även haft en frågespalt i Svenska Dagbladet Junior. Nu samlar hon dessa frågeställningar i bokform, och detta är en ännu viktigare bok än hennes romaner.
Frågorna som ställs i "Fråga Jenny, om kroppen, själen och allt runtomkring" har stor bredd. Det fina med Jenny Jägerfeld är hennes empatiska och engagerade svar, hon står verkligen på barnens sida!
En 13-årig kille är orolig över att han är så kort, en 11-årig tjej blir illröd i ansiktet när hon ska tala inför klassen och en kille tycker det är jobbigt med finnar. En 8-årig kille är rädd att hans snögubbe Ölle Frost ska smälta och en kille är mycket irriterad på sina föräldrar som inte kan sluta lyssna på bandet Kents låtar. Jägerfeld svarar alla med samma inlevelse och tar alla frågor på samma allvar.
Här finns frågor som kan ha allvarligare konsekvenser. Exempelvis undrar en tjej hur hon ska agera eftersom hon misstänker att hennes kompis har en ätstörning och en tjej känner sig pressad när en kille tjatat på henne att skicka nakenbilder på Snapchat.
Enligt en undersökning är det en femtedel av tjejer i åldern 10-16 år som har blivit utsatta för sexuella trakasserier på nätet. När det gäller frågor av denna karaktär ryter Jägerfeld ifrån och uppmanar alla drabbade att polisanmäla. Hon får läsaren och brevskrivaren att förstå, att det är förövaren som ska skämmas och absolut inte den utsatta.

Visar en otrevlig bild inom idrotten

Såg ni den där bögjäveln, utbrast Robin skrattande och alla i laget skrattade glatt med. 

Så börjar Hockey, bänkvärmare och bögar av Maria Skotte Pekkari. Tyvärr det ingen överdrift att det ofta kan låta så här i omklädningsrum. Jag har själv varit involverad i idrottsrörelsen och har hört sådana här uttalanden med jämna mellanrum. 

Boken handlar om ishockeyspelaren Adrian. Han har fått lära sig att inte visa sig svag, inte visa att något gör ont. "Det gällde att alltid vara tuff och alltid ge järnet", resonerar han med sig själv. 

Adrian är mycket talangfull och trots att han är ett år yngre än de andra i laget tillhör han de bästa. Maria Skotte Pekkari tecknar ändå en bild av Adrian som gör att man finner honom sympatisk. Till en början. När en ny kille börjar i laget och han känner att hans plats som center kan vara hotad, då visar han helt andra sidor. Fruktansvärda sidor till och med. Han går från att vara kaxig till att utöva ren mobbing. Den nya killen Martin försöker hävda sig men får snart vika ned sig. Från att ha varit en livlig kille som älskar kille förvandlas han mer och mer till ett "spöke". Han går försiktigt längs med väggarna och hoppas att ingen ska se honom. Det är hemsk läsning.  

En dag kommer Adrians bästa kompis Robin och presenterar sin nya flickvän. Robin tycker att det skulle vara en bra idé om Adrian också skaffar en tjej så kan de umgås alla fyra. Innerst inne är detta inte något som Adrian alls vill, men han känner sig tvingad att bli tillsammans med en tjej. 

Adrian känner att han är tvungen att sätta upp en fasad, att vara någon han inte är. Han mår allt sämre, känner sig missförstådd och tyvärr så blir han också allt otrevligare. Detta gör ju såklart att han hamnar i en massa trubbel. 

Kulmen nås när Adrian ligger och sover. Han drömmer då att han pussas med någon. Det är inte sin tjej han drömmer om. Det är bästa kompisen Robin. När han vaknar upp inser han att drömmen kan vara sann. 

Vad ska Adrian ta sig till nu? Hur kan han vara gay och samtidigt vara macho och spela ishockey?

Boken tecknar som sagt en mycket otrevlig bild av hur det kan gå till i idrottens värld. Den är mycket läsvärd! 

Poetiskt men händelsefattigt

Det är 70-tal. USA. En vit pojke börjar i klassen där enbart färgade går. "Vad har en sådan på vår skola att göra", tänker huvudpersonen Frannie. 

Mycket riktigt, den nya pojken blir snart utstött. Men redan första skoldagen har något inträffat som väckt Frannies intresse. Pojken kan teckenspråk. Det kan Frannie också eftersom hennes bror Sean är döv. Detta binder dem samman och utvecklar sakta men säkert deras relation. 

Trakasserierna mot pojken fortsätter dock, han blir kallad "Jesuspojken", på grund av sitt långa hår. Han hamnar ofta i bråk och faller i gråt. 

Det visar sig att pojken kommer från området på andra sidan motorvägen, där de vita och rika bor. Hans familj flyttade till området där den svarta befokningen bor, i hopp om att det skulle bli bättre, men det ser det alltså inte ut att bli. 

Även om "Jesuspojken" är utsatt rör han många på skolan. Många samtalar om honom. Vem är han egentligen? Kan det vara så att denne egendomlige pojke verkligen är Jesus?

Jacqueline Woodson, som var ALMA-pristagare 2018, skriver poetiskt och vackert. Inget att klaga på. Det jag hakar upp mig på något är handlingen. Dialogerna är långa och det kunde hända lite mer i denna utöver läsvärda bok.

I ingenmansland mellan mobbad och populär

Hur vet man om man är mobbad? Detta är en fråga som tolvåriga Penny brottas med i boken Zero betyder noll (som i nolla) av Malin Lundgren. Faktum är att jag känner mig i hennes frågeställning och jag vet att jag inte är ensam. När man själv var tolv tillhörde man inte de populäraste i klassen, men man var heller inte utfryst eller mobbad. Jag tror aldrig att jag tidigare läst en barnbok som behandlat detta ämne tidigare, där man så att säga befinner sig i ingenmansland, mellan att vara mobbad och populär.

Handlingen börjar med att Penny sitter ensam i den stora matsalen. Utanför leker de andra barnen men Penny har ingen önskan att gå dit ut och fråga om hon får vara med. Istället tar hon en knäckemacka till.

Penny trivs helt enkelt med att vara själv. Om det ändå kunde vara så enkelt, att man trivdes med sig själv och att det var ok med det. För Pennys klasskompisar är det inte ok. De ifrågasätter ständigt Pennys beteende vilket får henne att känna sig konstig. Om inte detta vore nog så frågar Pennys föräldrar henne vid återkommande tillfällen om hon aldrig ska leka med någon eller ta med en kompis hem. Föräldrarna vill ju bara väl men detta får Penny att känna sig ännu mer konstig.

Ibland kan hon till och med önska att hennes klasskompisar skulle mobba henne på riktigt. Reta henne, säga dumma saker till henne eller knuffa på henne, vad som helst, bara de ser henne, på riktigt, som hon är.

Jag väljer att stanna här, då jag inte vill avslöja mer hur boken slutar. Det jag kan säga är att handlingen har något vemodigt över sig och att Lundgrens beskrivning av karaktären känns väldigt realistisk och trovärdig. 

Var är Audrey?

Sophie Kinsella är mest känd för sin Shopaholicserie och andra böcker inom chic lit-genren, men har även skrivit ungdomsboken Var är Audrey?, som jag nyligen hade nöjet att läsa. Boken handlar om fjortonåriga Audrey som på sätt och vis är försvunnen. Både fysiskt och mentalt faktiskt. Hon har inte varit i skolan på flera månader och alla där undrar var hon är någonstans. Och den gamla person som hon brukade vara verkar ha gömt sig någonstans djupt inom henne. Det hände nämligen en grej i skolan - Audrey vill inte berätta vad, men det var så hemskt att Audrey drabbades av både depression, social fobi och ångest. Hon klarar helt enkelt inte av att gå någonstans, framför allt inte utan sina mörka solglasögon. Dem har hon alltid på sig, även inomhus, eftersom hon inte fixar att se någon i ögonen. Ingen utom sin lillebror Felix. Hon lever med andra ord ett ganska isolerat liv. Men även om Audrey tvivlar på om hon någon gång kommer att må bra igen, så betonar hennes pyskolog gång på gång att hennes tillstånd är fullt behandlingsbart och att hon kommer bli helt frisk igen, även om det kommer att ta lite tid. Och faktiskt går tillfrisknandet snabbare än någon kunnat ana efter att Audrey lärt känna storebrorsans kompis Linus. Linus arbetar sig bit för bit igenom Audreys skal och det dröjer inte länge innan han och Audrey har blivit tillsammans. För Audreys del är alltså kärlek den bästa medicinen (ska dock tilläggas att vetenskapligt beprövad medicin också har ett finger med i spelet, samt de mörka solglasögonen och Audreys envisa psykolog).

Man kan ju tycka att en bok med huvudtemat psykiskt ohälsa inte kan vara sådär jätterolig att läsa, men Var är Audrey? är bitvis riktigt underhållande. Speciellt de partier där Audreys mamma försöker få Audreys spelberoende bror Frank att sluta spela dataspel. Det går sådär... Och så är ju det här ett så himla viktigt ämne också, och jag kan inte påminna mig att jag läst särskilt många ungdomsböcker som handlat om så här pass svåra psykiska åkommor. En bok om att vara nere på botten och trevande ta sig upp igen!

Wursten och Veganen

Wursten (som egentligen heter Bodil, men kallas för Wursten eftersom hon älskade korv så mycket när hon var liten) har sommarlov och den här sommaren är det mycket i hennes liv som kommer att förändras. Det beror främst på två personer: Veronika och Diana. Veronika är Wurstens bästa kompis. Eller var Wurstens bästa kompis - den här sommaren blir det mer och mer tydligt att de två kanske inte har så mycket gemensamt längre. Veronika hänger mer och mer med Emmy och att umgås alla tre funkar bara inte, för Wursten och Emmy gillar verkligen inte varandra. Emmy har stringtrosor, nagellack och kille. Och förutom att hon har en kille så pratar hon dessutom om killar hela tiden. Själv är Wursten liksom inte där än (och när man läser boken har man svårt att tro att hon någonsin kommer bli som Emmy). Diana träffar Wursten på sin morfars äldreboende. Dianas pappas nya tjej jobbar nämligen där. Diana är nyinflyttad och vegan (båda sakerna berättar hon väldigt snabbt) och på något sätt så glider hon bara in i Wurstens liv. Diana ser sånt som Wursten inte riktigt ser, som att hennes kompisar inte alls är särskilt schyssta mot henne. Hon får henne också att göra saker som hon aldrig trodde att hon skulle göra, exempelvis att utföra en politisk aktion mot kiosken vid badplatsen och att ge sig ut i skogen mitt i natten för att leta efter en bortsprungen iller. Med Diana blir det liksom aldrig händelselöst, även om man kan tycka att hon styr och ställer lite väl mycket ibland.


Det här är en bok som handlar om brytningstiden mellan barn och tonår och om hur svårt det kan vara när kompisar som hängt ihop sen de var små plötsligt växer ifrån varandra. Tyvärr blir det aldrig riktigt fängslande eller spännande, men Åsa Asptjärn har absolut skrivit en helt okej och läsvärd bok. Ett extra plus för vegantemat!

Farlig mark

Tamaya och Marshall går på den fina privatskolan Woodridge Academy i Pennsylvania i USA. Där går också sedan en tid tillbaka en kille som heter Chad. Chad har blivit avstängd från tre skolor på två års tid, är kaxig och aggressiv och har utsett Marshall till sin privata hackkyckling. Eftersom alla är rädda för Chad, men samtidigt beundrar honom, har Marshalls kompisar dragit sig undan. Hans betyg har också sjunkit och för att avreagera sig på något sätt är han elak mot Tamaya, fast hon egentligen är den enda som är snäll mot honom.

Tamaya och Marshall brukar ha sällskap hem från skolan och en dag, när Chad hotat Marshall med stryk, tar de en genväg genom skogen för att slippa möta honom. Men genvägen visar sig bli en fälla och plötsligt står Chad framför dem. Han ger sig på Marshall och för att hjälpa honom sticker Tamaya ner handen och greppar en näve slemmig, trögflytande och geggig gyttja från marken som hon slänger rakt i Chads ansikte. Sen springer hon och Marshall hemåt det fortaste de kan.

På kvällen får Tamaya utslag på sin hand och det pirrar konstigt i den. Dagen därpå blir det bara värre och värre, hela området är täckt av stora blödande blåsor och utslag. När Chad inte dyker upp i skolan och ingen har någon aning om vart han har tagit vägen börjar Tamaya fundera över om det har hänt honom något. Kan det ha varit någonting med gyttjan?  Problemen med hennes hand började efter att hon tog i den. Och sen slängde hon den i ansiktet på Chad! I ansiktet…

Louis Sachar har skrivit en spännande bok om vad som kan när vetenskapliga experiment går snett. Det är också en bok om att alla är värda en andra chans och att man ibland måste vara väldigt modig och göra det som känns rätt i ens hjärta.

Monstret Frank

 

För er som väntat på den spännande upplösningen i böckerna om monstret Frank finns nu bok tre, Monstret och människorna, att läsa. Själv hade jag inte hunnit läsa bok två, Monstret på cirkusen, som kom ut i höstas, så nu passade jag på att läsa båda två i ett svep. Åh, vad mycket jag gillar Frank och hans monstervänner!! Jasse, Magnolia, Uvalisa, Pica, och alla andra monster som tvingas att gömma sig i bibliotekets källare, för att människorna inte ska hitta dem. Och åh, vad jag arg jag blir på alla dumma människor i Yrred som inte fattar att monstren inte är farliga… Det här är böcker som väcker känslor och det enda som egentligen är dåligt med dem är att serien redan är slut.

Du är inte ensam Stargirl

Jag är snart 13 år (fyller den 18 november) och söker en mejlvän som också går i sexan och inte är lättchockad. Kille eller tjej spelar ingen roll. Jag älskar film och drömmer om att bli skådespelare. Är rätt bra på att rita. Jag hatar min nya skola och stället där jag bor nu efter att vi flyttade. Känner mig ensam och behöver verkligen någon att prata med. Söker dig som är bra på att hålla hemligheter. 

Så skriver Milo när han söker en ny kompis att mejla med och så undertecknar han med Blondie. Snabbt får han svar från Stella, som kallar sig för Stargirl. Hon är bra på att bevara hemligheter och hon känner sig också ensam. Stella tycker att det känns som att hennes kompisar inte känner henne på riktigt och hon är trött på sin familj. Hon är också trött på att alltid gå klädd i rosa, som hon och hennes kompisar i rosa gänget bestämde för länge sen att de alltid skulle göra.

Milo och Stella blir snabbt vänner, fast de aldrig har träffats. De berättar saker för varandra som ingen annan får veta. Jag gillar formen på boken - att den är skriven i mejlform, det känns liksom mer äkta då. Jag gillar också att se hur mycket Milo och Stella förändras av att skriva till varandra. Det händer verkligen saker med dem båda två, de vågar vara mer sig själva. Tummen upp för Moa Eriksson Sandbergs Du är inte ensam Stargirl.

Lidbeck x 2

Den här hösten har varit lite som julafton eftersom favvoförfattaren Petter Lidbeck har kommit ut med inte mindre än TVÅ nya böcker med bara några veckors mellanrum; Det vita huset och Becca. Jag hade förstås hoppats att hinna läsa dem direkt när de kom ut, men så blev det inte riktigt.

Det vita huset är en thriller där huvudpersonen Yusef luras av några äldre kompisar att ta sig in ett okänt lyxhus, där han av misstag begår en stöld (låter lite märkligt, men så är det). Efteråt är Yussef fullkomligt skräckslagen - han har blivit kriminell, vad kommer att hända med honom om någon kommer på vad han har gjort? Kommer han att hamna i fängelse? Och varför är Hellman, som också var med vid inbrottet, plötsligt spårlöst försvunnen? Utöver den spännande storyn är detta än bok som också tar upp frågor om bland annat grupptryck och klasskillnader. 

Becca handlar om Daphne som bor på barnhem. Förutom att hon är föräldralös har hon dessutom oturen att ha fötts med en missbildning som är så hemsk att folk ryggar tillbaka när de får se henne. Både barnen och föreståndarinnan på barnhemmet gör sitt bästa för att aldrig låta Daphne glömma hur ful hon är. Att hon skulle bli vald av några av de vuxna som besöker barnhemmet för att hitta ett adoptivbarn kan hon bara glömma. Men en dag händer något fantastiskt - Daphne stöter på en man när hon är ute och promenerar. Mannen är precis på väg att kasta sig utför en klippa, men Daphne stoppar honom. Efteråt är mannen, som visar sig vara en berömd skådespelare, utom sig av tacksamhet för att Dapne räddat hans liv. Deras vänskap blir början på ett helt nytt liv för Daphne och äntligen får hon chans att lämna barnhemmet. För ingen plats på jorden kan väl vara värre att vara på än där? Eller...? Becca har lanserats som en krypande rysare, och krypande är den stundtals, men inte särskilt läskig. Läsare som förväntar sig att bli skrämda lär nog bli besvikna, men jag ger ändå tummen upp för Becca!

Djupgraven

Tuva bor ute på Harö och varje dag åker hon med skolbåten in till skolan på Runmarö. Hon sitter alltid ensam och de andra undviker henne för att de tycker att hon är så annorlunda och konstig. På sista tiden har Tuva börjat drömma mardrömmar och kan inte sova på nätterna. Trots att hon är van vid havet och har bott på ön i hela sitt liv så känner hon att havet har förändrats. Det har blivit farligt och opålitligt och flera båtar med besättning har försvunnit. Tuva vill helst inte åka båt alls längre, för det känns som om havet jagar henne.

Under en idrottslektion med orientering blir dimman ovanligt tjock och det är helt omöjligt att se något alls. När dimman lättat så är Axel i klassen spårlöst borta och många misstänker att Tuva ligger bakom försvinnandet. "Alla vet att det var du" skriker Isabelle. "Du är ett sånt freak. Alla fattar att du gjorde det! Alla vet att det var du som dödade honom!"

Tuva och Rasmus vet att de aldrig kan berätta sanningen om vad de såg i dimman. Ingen skulle tro dem och alla skulle tro att de var helt galna. Det dras in i en otrolig historia med kamp på liv och död och det ska visa sig att Tuva är mer annorlunda än vad någon hade kunnat föreställa sig.

Djupgraven är första delen i en planerad trilogi och är skriven av Viveca och Camilla Sten, som är mor och dotter. Det är en härligt spännande och ryslig bok och jag väntar med spänning på fortsättningen!
/Gabriella

Kära dagbok (jag hatar dig)

Vilken födelsedagspresent med rosa hjärtan fick hon från sin mamma? Vad tänkte mamman när hon köpte den eftersom hon vet att M hatar att skriva?

”Jag hatar att fylla 13.
Jag hatade att vara 12 också.
Jag hatar att ha glasögon.
Jag hatar skolan.
Jag hatar skavsår.”

Men så börjar hon skriva. Först trevande och sedan mer och mer. När mamma försvinner iväg och hon lämnas ensam är det dagboken hon berättar för hur hon mår. Boken fylls med tankar om skolan, ensamhet, saknad efter en älskad pappa och en bror. Anne Frank är nästan hennes vän. Båda låtsas att dagboken är deras kompis. Anne Frank satt instängd i ett hus under ett krig, medan M sitter instängd i sitt eget skal i nuet. 

Sofia Hedman har skrivit en ungdomsbok som tar sig in under huden. Berättelsen är ”lycklig” med hopp om att alla stjärnor inte har slocknat. 

/Emina 

Lina + Rymden = Tobbe

Lina + Rymden = Tobbe (av Gustaf Lingmark) tycker jag är en fantastisk titel. Den sätter liksom igång fantasin.

Tobbe är egentligen en rätt så normal 13-åring. Lite extra nördig kanske. Han tycker om rymden och är smart. Just därför så blir han mobbad på sin nya skola. Främst av coola Falken och hans anhängare. Han till och med kallas Rymden som smeknamn. Hans bästa (och enda) vän är Lina. En några år äldre tjej som han lärde känna när hon var med i kamratstödjarna och tog sig an honom när han var ensam. De har liksom hängt ihop sen dess, trots att de är så olika. Lina hänger med sina lite äldre vänner, går på mycket fester och söker sig till inte så bra killar. Hennes föräldrar håller på att skiljas så hela hennes tillvaro är rätt så trasslig. Den enda som inte är trasslig är Tobbe. Och Tobbe älskar Lina, han önskar så att hon skulle känna något mer för honom också. Han drömmer om henne, skriver dikter till henne och målar hennes porträtt. Men hon ser inte.

Det är rätt så fint beskrivet, Tobbes önskan om att vara precis allt det som Lina vill ha, hur han är villig att förändra sig för hennes skull. Samtidigt som han vet att det som hon verkligen gillar med honom är att hon kan vara precis som hon är i hans närhet. Mellan dem finns inget skådespeleri eller hitte på.

Det här är en bok som rätt exakt beskriver den här känslan att vara tretton, fjorton år. När skolan är jobbig, de som finns i den skapar ångest, den beskriver första fyllan, första förälskelsen. Allt kryddat med lite toppar och dalar. Det är ett rätt så enkelt språk och kapitlen är korta så det finns egentligen inga större hinder att bara läsa vidare när man väl har börjat. Jag hade innan läst att det skulle komma en twist på slutet så en är tvungen att läsa till absolut sista sidan. Och det stämmer. Det är en ordentlig twist. Som jag tyvärr (och detta är egentligen mitt enda ”tyvärr” med boken) hade större förhoppningar om. Djupet som det hade kunnat skapa försvinner med ordet ”lek” och istället så blir det tyvärr snarare bagatelliserande.

Annars är det en genomfin bok. Precis som det ska va, en riktig tonårsbok.

Aktuella ämnen

Christina Wahldén skriver alltid om aktuella och svåra ämnen. För Nypon förlag skriver hon lättlästa böcker med teman som det finns mycket att diskutera omkring. Jag har läst Det här är privat och Brott på nätet.
Det här är privat handlar om Jojo som är tillsammans med Ivar. Han vill ta nakenbilder av Jojo. Hon tycker inte att det känns helt bra, men han lovar att han inte ska visa dem för någon. Men plötsligt säger Jojos bästa kompis att hon har sett nakenbilder på Jojo på Instagram. Karusellen är igång. Den här boken tar ju upp ett högaktuellt ämne och den passar bra att läsa och diskutera på högstadiet. Förutom det här med foton på Internet, kan man även diskutera omgivningens reaktioner, Jojos reaktion, pengar, sex, svek m.m.

Brott på nätet tror jag passar utmärkt som diskussionsunderlag på främst mellanstadiet men även högstadiet. Boken handlar om Ronja, tjejen som känner sig lite osäker och klumpig och som helst av allt vill bli kompis med Lisa. En dag när Ronja loggar in på Facebook har Lisa skickat ett meddelande där det står "Tjockis!". Sedan kommer det fler meddelanden och i skolan blir hon utfryst av populära Lisa med följeslagare. När Ronjas storasyster Hanna för nys om det skickar hon ett meddelande till Lisa om att det är från Polisen och att de vet vad hon håller på med. Det i sin tur gör att Lisa blir rädd. I den tid vi lever i där nätmobbning tyvärr är vardagsmat är detta en viktig bok att ta upp till diskussion.

Jagger, Jagger

Frida Nilssons Jagger, Jagger är nominerad till Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok. Jag tycker jättemycket om hennes böcker. Jag har nästan alltid med mig Apstjärnan när jag är på mellanstadiet och bokpratar. Böckerna om Hedvig brukar jag ge som tips till högläsning för de yngre barnen.

Att läsa Jagger, Jagger gör att jag får ont i magen. Den handlar om Bengt, ett äckligt barn. I alla fall om man får tro de andra barnen på gården. Astrid, Allan och Gustav säger det till Bengt hela tiden, så det är klart att han själv också tycker det. De gör elaka saker mot Bengt så fort de ser honom, smetar in hans cykelsadel med lera, slänger in hans nya fotboll med eldflammor i ån. Men gränsen går när de en dag stänger in honom i soprummet. Efter ett antal timmar av rädsla kommer plötsligt en hund och öppnar dörren. Det är Jagger, en hemlös hund som kommer för att leta soppor.

Bengt och Jagger blir kompisar och Bengt växer för varje dag de umgås. Nu känner han sig inte så utsatt längre. Det är nästan som att han har en sköld runt sig. En dag kommer de på att de ska klä ut sig. Jagger lånar pappans finrock, mammans klänning och solglasögon och Bengts pistol. Bengt nöjer sig med solglasögon och pistol. Nu är de rustade för hämnd. Jagger menar att de måste hämnas på de andra barnen för att de ska förstå att de är elaka. Det börjar med den döda råttan i Astrids brevinkast och sedan hamnar visst Gustavs nya cykel i ån. I början tycker Bengt att det känns bra, men sedan börjar det skava lite. Jagger däremot har inga skrupler.

Till saken hör också att alla föräldrar på gården går runt och låtsas som ingenting. Nä, men de andra barnen är inte dumma mot Bengt. Det är ju så barn leker och han såg ut som han var med på det. Ingen vågar ta tag i problemet. Först när hämnden börjar drabba en efter en menar föräldrarna att det kanske är Bengt som är det skyldiga, eftersom de andra gjort lite dumma saker mot honom. Exempelvis kommer det kommentarer som: "Och när Gustav varit ordentligt och erkänt den saken, då tycker jag att du också kan ta och erkänna". Det gör ont i mig.

Det här är en bra bok att läsa högt för barn och sedan diskutera. Om något barn (eller föräldrer) får en tankeställare över hur man behandlar andra är jag nöjd.

Voodoomystik!

Ett måste att läsa!!
Superspännande ny bok av Petrus Dahlin och Lars Johansson om voodoons krafter. Både om ond och god sådan. Tre ungdomars liv vävs ihop, Skuggan som flytt från västafrikanska byn Ooms, perfektionisten Miranda och så Ruben som dagligen strider mot sina plågoandar i skolan. Skuggan bär på en stor hemlighet, en hemlighet som innebär stor fara. Ruben blir Skuggans hjälp i Sverige, först på tvång men sedan för att han blir nyfiken och lite för involverad. Miranda lär han känna genom dataspelet som han brukar ägna kvällarna åt. I spelet är hon orädd och cool, i verkligheten är hon supersnygg och till synes perfekt men allt har ett pris och under den tillrättalagda ytan döljer sig en osäker och nervös tjej. Det är den äkta Miranda som Ruben får lära känna och tillsammans med Skuggan kastas deras tidigare erfarenheter omkull och framåt i en spännande thrillerlik handling.

Hämnden är ljuv.......

Instängd av Torsten Bengtsson är en bok att känna igen sig i, bli arg på eller att känna sig styrkt av! I många skolor, i många klasser finns det några som vill visa sin makt genom att trycka ner och vara elaka mot de andra i skolan. Ofta väljer de ut några offer som de går på dagligen, som de säger hotfulla saker till och som de försöker göra bort inför andra för att själva verka coola.

Huvudpersonen i denna bok, Leo, fantiserar om att Gustaf och Carl  i klassen blir instängda i ödehuset och att de blir tagna av det mörka som sägs gömma sig där- Maran. Han skriver en hemsk berättelse där deras kroppar blir sönderslitna i en enda röra av tarmar och hjärtan. Han tvekar en kort stund i om han ska ge den till fröken men när Gustaf går förbi och säger något taskigt tar han beslutet och mailar berättelsen, trots att den är rätt sjuk. Sen är det idrott i skolan, det är fotboll och Leo lider som målvakt, Leo får höra att det lika gärna kunde varit en stolpe i målet "Du är så sjukt dålig.." klagar Gustaf. Leo känner sig lättad när fotbollen äntligen slutar. När han duschar efter fotbollen blir han bortgjord igen. Han väntar till sist för att få duscha ifred men när han ska torka sig är handduken borta och när han ska ta på sig är kläderna också borta, Gustaf och Carl väntar på att se hans reaktion. De garvar och öppnar dörren "Tjejer! Kom in och titta. Leo är naken. Inte mycket att se på men det är alltid något". Då protesterar någon utanför, det är Nora och det verkar som att hon faktiskt får sista ordet. Gustaf räddar ansiktet genom att säga att de ska ta hand om henne sen. Gustaf och Carl har trakasserat flera i skolan i många år, Leo kan inte sluta att längta efter att något hemsk ska hända dem och han är glad att Nora faktiskt sa emot dem utanför omklädningsrummet.

På sommarlovet måste Leo följa med sin mamma och syster till en sliten och sunkig sommarstuga. Suck! Hur tråkigt ska hans lov bli! Det enda som är riktigt skönt är att få slippa ifrån plågoandarna från skolan ett tag. Mitt i tråket får Leo reda på att en tjej i hans ålder ska vara i grannhuset under sommaren, han blir lite nyfiken på vem det kan vara. När tjejen kommer visar det sig att det är Nora! Nora och Leo börjar hänga och Leo blir kär. Nora visar att hon gillar honom också och den sämsta sommaren blir plötsligt den bästa sommaren. Det är också då Leo förstår att det är fler än han som är trötta på Gustaf och Carl. Han och Nora börjar smida på en plan över hur de ska hämnas på dem när skolan börjar till hösten.

En bok som är lätt att läsa! Texten är rak, korrekt och tydlig. Torsten Bengtsson skriver så att ”alla” förstår. Passar nog också bra att ha som högläsning i en grupp som har svårt med koncentrationen. Det blir inga krångliga namn eller detaljer utan handlingen är lätt att känna in sig i och att förstå!