Sorgen, desperationen och kärleken till ett försvunnet syskon

My brother disappeared. It´s been ten months. And I´m shattering into pieces. 

The million pieces of Neena Gill finns än så länge inte översatt till svenska men det ska inte ses som ett hinder. Språket flyter bra och är framförallt lättförståeligt.

Neena Gill är en brittisk-pakistansk tonåring som alltid varit ”the good girl”, bra betyg och skötsam. Plötsligt försvinner hennes bror, Akash, och när boken börjar har han varit borta i tio månader. Neena är helt förkrossad då syskonen alltid varit väldigt tighta och han var hennes stöttepelare i livet. Kvällen han försvann skulle han på en fest till hans flickvän, Fiona, och tjatade på Neena att hon skulle följa med. Hon valde att inte följa med och har levt med skuldkänslor ända sen dess, tänk om hon kunde förhindrat att han försvann!? Efter Akashs försvinnande börjar världen runt om Neena falla sönder. Hennes mamma vägrar lämna hemmet och hennes pappa blir mer kontrollerande. Samtidigt börjar Neena umgås med Akash flickvän och hänga på hennes fester, i ett desperat försök att hitta ledtrådar till Akashs försvinnande. Hon och hennes vän Josh börjar också inse att de har känslor för varandra och börjar träffas i smyg, då hon är säker på att hennes föräldrar inte kommer godkänna honom. I desperationen av att hitta Akash börjar Neena bryta ihop mer och mer och hennes mentala hälsa är på väg att skena åt helt fel håll.

I The million pieces of Neena Gill får läsaren följa Neena i hennes huvud och genom hennes tankar. Även om boken har sina lösa trådar på sina håll så vägs det ändå upp av en stark och gripande berättelse om sorg, desperation och kärlek. Mental ohälsa är också en röd tråd i berättelsen och den yttrar sig på olika sätt framförallt genom Neena och hennes mamma. Som läsare kände jag väldigt mycket för Neena och hennes saknad efter brodern som gör att hon aldrig kan sluta leta. Hon måste få ett avslut. Alla som har syskon som står en nära kan nog sätta sig in i rädslan av att ha en bror eller syster som plötsligt är borta och att det är en del av sig själv som försvinner. Så passa på att slipa på engelskan och läs den här känslosamma boken.

Finstämt om ljus och mörker

Igår tillkännagavs nomineringarna till årets Augustpris. En av de nominerade böckerna i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är Sara Stridsbergs bilderbok Dyksommar, som jag läste för ett tag sedan. 

Boken handlar om Zoe som bor med sin mamma och pappa. Men plötsligt en dag är pappan bara borta. Han har hamnat på ett sjukhus med låsta dörrar. På sjukhuset finns det ängar som ser till att pappa håller sig på jorden och inte flyger iväg, för pappa är så ledsen att han inte vill leva. Och Zoe ställer sig frågan som troligtvis alla barn till suicidala föräldrar ställer sig: Hur kan man inte vilja leva när jag finns? En dag vill inte pappa ha besök längre. Men i hemlighet fortsätter Zoe åka till sjukhuset ändå, fast ingen där vet var pappa finns. Där blir hon vän med Sabina, som planerar att simma över Stilla havet och som lär Zoe att flickor kan göra allt de vill. Det blir en speciell vänskap som bär Zoe genom sommaren tills pappa en dag är tillbaka. 

Dyksommar är definitivt inte någon okomplicerad bilderbok. När jag läste den för mina barn blev de märkvärdigt tysta när jag hade läst klart. Jag vet inte om de tyckte att boken var märklig eller om de helt enkelt blev mållösa av allvaret i den. Att det finns människor som mår så dåligt att de inte vill leva är något de inte konfronterats med tidigare. Hur som helst är det här är en bok man som vuxen gärna kan läsa igenom innan man högläser, för att vara beredd på eventuella frågor. Det är dock inte en bok man behöver undvika - barn klarar ofta mer än man tror och svåra saker drabbar ju oss alla förr eller senare. Dyksommar är vacker, både textmässigt och bildmässigt. Sara Lundbergs färgstarka, men samtidigt stillsamma, bilder passar så väl ihop med berättelsen. Och vissa textrader etsar sig liksom fast i medvetandet: Min pappa blev aldrig riktigt glad, men det gick ganska bra för honom ändå. Så sorgligt, men samtidigt hoppfullt! 

Vackert och poetiskt om döden

Jag är döden, en del av livet, kärleken och dig. 
Det har kommit många nya, fina bilderböckerna till filialerna där jag arbetar. Jag har ju beställt dem en gång i tiden men man glömmer ju bort vad när tiden har gått. Så fastnar jag för denna, Jag är döden av Elisabeth Helland Larsen. Jag plockar upp den och börjar bläddra.
Den handlar ju som sagt om döden. Kan det verkligen vara ett ämne för små barn? Solklart, ja!
Detta är en mycket vacker bok, vackrare än det mesta jag har läst. Boken är allmängiltig, passar såväl treåringar som vuxna, och då har man lyckats i sitt ämne.
Illustrationerna är egensinniga och välgjorda, påminner faktiskt en del om koreanskt måleri, vilket ju passar ypperligt såhär i bokmässetider när Sydkorea är ett tema på Bokmässan.
Döden kommer till alla, oavsett storlek. Den kan komma innan fåglarna vaknar eller efter att solen har växt fram. För det mesta är den rättvis då den oftast kommer "till dem med rynkor, de som har levt längst. De som är mätta på livet, som om de var mätta av mat".
Det händer dock att döden också "möter dem i magen, de som inte är födda". Ibland händer det också att döden måste komma till många som är på samma plats.
Vi får lära oss att med livet kommer döden. Det är en sanning vi inte kommer ifrån och här är det poetiskt uttryckt och något jag är övertygad om att barn kan relatera till.
I allt det mörka som döden faktiskt är finns det också hopp:
Om du är rädd för mig eller livet, kan jag viska något till dig ... Kärlek! Kärlek kan förvandla sorg och hat. Kärleken kan besöka dig varenda dag. Kärleken dör inte, även om den träffar mig. 
 
 

Gripande bok som passat som film

Hjärtat är en knuten hand är en berättelse ur flera perspektiv. Olivers mamma och pappa har separerat. Mamman ska flytta ihop med en annan man. Det är av självklara skäl deppigt hemma. Pappan sitter i pyjamasbyxor långt in på eftermiddag. Eller som Oliver beskriver det: "han sitter hemma och gråter över en jävla fucking krukväxt".
Till samma stad där Oliver bor har Aline flyttat. Hennes pappa är musikproducent och måste bo i en storstad för att "komma närmare pulsen". Aline är inte glad över flytten utan vill flytta tillbaka till sina gamla kompisar.
Aline börjar i Olivers klass. Några veckor innan sommarlovet får eleverna i klassen en uppgift. De ska välja ett organ i kroppen och göra ett projektarbete om det. Aline väljer hjärtat. Oliver väljer ögat.
Hemma hos Oliver blir det allt deppigare. Pappan blir sjukskriven. En dag måste han åka in till sjukhus på grund av sina hjärtbesvär. Det är på detta tråkiga vis som Oliver och Aline möts på riktigt.
Oliver är på sjukhuset för att besöka sin pappa och Aline är där för att jobba med projektet.
"Har du också valt hjärtat?, frågar Aline. Oliver svarar inte då, men frågan gör honom alltmer nyfiken på Aline. Aline å andra sidan tycker bara hon var pinsam som frågade. Hon är inte van att prata med sina klasskompisar, i skolan säger hon knappt ett ord, men nu med Oliver känns det annorlunda.
Sakta men säkert lär de känna varandra. Båda utvecklar känslor för varandra. Men hur ska de ta detta vidare? Vågar de älska varandra?
Detta är en fin, sorglig och gripande historia om kärlek. Ingrid Ovedie Volden skriver på ett filmiskt sätt och denna bok hade passat ypperligt som filmmanus.

Läsning som gör ont i magen

Viktor är avslutande delen i Katarina von Bredows intressanta och känslosamt beskrivna trilogi om livet för tre elever på en mellanstadieskola. De tidigare delarna har handlat om Leo och nu är det alltså Viktor som står på tur
Boken börjar med att det är sista veckan på vårterminen. För Viktor känns det som det kunde vara sista veckan i livet. Till det yttre har han ett bra liv. Han har precis blivit tillsammans med Ellinor och kommer från en välbärgad familj. Problemen finns dock inom familjen. Hans mamma är nämligen svårt sjuk i cancer. Detta är iallafall vad han säger till sina klasskompisar. I själva verket har hon svåra missbruksproblem. Hon har ständig värk efter att ha blivit påkörd när hon cyklade hem från jobbet för ett par år sedan.
För Viktor innebär mammans missbruk skuld och skam. Han försöker på alla sätt att skydda sig. Ingen får veta något. Inte som på hans förra skola, den han precis har flyttat ifrån. Där visste alla om att hans mamma var beroende av piller och uppförde sig som en alkoholist. Inte ens för Ellinor vågar han berätta.
Jag får ont i magen av läsningen. Särskilt ett avsnitt i texten där Ellinor ringer på dörren hemma hos Viktor, samtidigt som hans mamma har svår abstinens är svårt att läsa. Det riktigt kryper under skinnet på en.
Frågan är om deras kärlek kommer överleva eftersom Viktor inte klarar av att vara ärlig? Och hur känner han egentligen för Meja, Ellinors bästa kompis och även den populäraste tjejen i klassen?
Precis som i de tidigare böckerna är detta mycket välskrivet. Katarina von Bredow är bra på att få läsarna att känna karaktärerna och skriva utifrån deras perspektiv.

I ingenmansland mellan mobbad och populär

Hur vet man om man är mobbad? Detta är en fråga som tolvåriga Penny brottas med i boken Zero betyder noll (som i nolla) av Malin Lundgren. Faktum är att jag känner mig i hennes frågeställning och jag vet att jag inte är ensam. När man själv var tolv tillhörde man inte de populäraste i klassen, men man var heller inte utfryst eller mobbad. Jag tror aldrig att jag tidigare läst en barnbok som behandlat detta ämne tidigare, där man så att säga befinner sig i ingenmansland, mellan att vara mobbad och populär.

Handlingen börjar med att Penny sitter ensam i den stora matsalen. Utanför leker de andra barnen men Penny har ingen önskan att gå dit ut och fråga om hon får vara med. Istället tar hon en knäckemacka till.

Penny trivs helt enkelt med att vara själv. Om det ändå kunde vara så enkelt, att man trivdes med sig själv och att det var ok med det. För Pennys klasskompisar är det inte ok. De ifrågasätter ständigt Pennys beteende vilket får henne att känna sig konstig. Om inte detta vore nog så frågar Pennys föräldrar henne vid återkommande tillfällen om hon aldrig ska leka med någon eller ta med en kompis hem. Föräldrarna vill ju bara väl men detta får Penny att känna sig ännu mer konstig.

Ibland kan hon till och med önska att hennes klasskompisar skulle mobba henne på riktigt. Reta henne, säga dumma saker till henne eller knuffa på henne, vad som helst, bara de ser henne, på riktigt, som hon är.

Jag väljer att stanna här, då jag inte vill avslöja mer hur boken slutar. Det jag kan säga är att handlingen har något vemodigt över sig och att Lundgrens beskrivning av karaktären känns väldigt realistisk och trovärdig. 

Ett liv skört som papper

Emilia har en hemlighet. Inte någon rolig hemlighet som gör att det bubblar inombords av att veta något som ingen annan vet, utan en hemlighet som är som en mina. En mina som hotar att spränga inte bara hennes egen tillvaro utan mångas runtomkring. En hemlighet som gör att hon inte längre är glad och nästan aldrig gör saker som är roliga. Och allting började den där hemska dagen då Theresia dog. Theresia som gått i samma klass som Emilia, men som Emilia aldrig riktigt kände. Theresia som blev påkörd av ett tåg och lämnade en familj och en skola i chock. Nu har det gått en tid sedan dödsfallet, men på skolan har man inte riktigt hunnit hämta sig ännu. Därför har skolans ledning bestämt att en lektion varannan vecka ska vikas till gruppaktiviteter. Alla elever blir indelade i en grupp tillsammans med två elever från de andra årskurserna. Tanken är att man ska lära känna andra än de man brukar umågs med och på så sätt skapa en bättre sammanhållning på skolan. Emilia är inte särskilt pepp på den här idén och när hon får veta att hon har hamnat i samma grupp som Viktor Holmberg, Theresias bror, känns projektet inte bara lite jobbigt utan totalt omöjligt. Hon kan INTE vara i samma grupp som Viktor. Inte efter det som hände med Theresia. Förgäves försöker hon få byta till en annan grupp, men reglerna är stenhårda, alla ska stanna kvar i de grupper de har blivit tilldelade. Så Emilia har inget annat val än att gilla läget. Och Viktor, han förstår inte varför Emilia vill byta grupp. Han känner ju inte till hennes hemlighet...

När jag började läsa boken kände jag mig faktiskt ganska förvirrad och den känslan höll i sig en bra bit in i handlingen. Eftersom Emilias hemlighet inte bara är hemlig för människor runt omkring henne utan även för läsaren är det svårt att förstå varför hon agerar som hon gör. Men ju längre fram man kommer desto mer klarnar det och berättelsen växer. Papperssjälar är Emma Johanssons debut och den lovar gott inför framtiden. Det är en berättelse om skörheten i livet och om vänskap, kärlek och stor sorg. Ett extra plus får den för det mycket fina omslaget!

Poetiskt om ett barns oro över sin pappa

Debutanten Oskar Kroon gör sin entré på barnboksscenen och vilken entré sedan! "Mitt fönster mot rymden" är skriven på ett insiktsfullt och nästan poetiskt sätt. Den handlar om Gurkan som bor med sina båda föräldrar i en lägenhet. Mamma studerar till rymdforskare och pappa säljer vitvaror. De båda träffades i pappa Lasses elektronikaffär när mamma skulle köpa en brödrost. Romantiken har alltså flödat.
Men så en dag händer något. Det börjar med hostan. Pappa får ordentliga hostattacker på morgonen när han står och brygger kaffe. Efter ett tag hostar han hela dagen. Samlivet mellan föräldrarna blir också sämre eftersom pappa vill ha ordning och reda medan mamman fokuserar all sin kraft på sin avhandling.
Vad är det då det poetiska i boken? Som läsare får man följa familjens liv samt naturens och årstidens svängningar. Språket är rikt och drömskt och man får lära sig mycket under läsningen.
Hostan blir allt värre och pappan måste till slut åka in på sjukhus. Detta trots att han lovat Gurkan att de just denna dag skulle gå och köpa och äta vårens första glass. Gurkan får besöka sin pappa på sjukhuset. Pappan ser nästan ut som vanligt, han är bara lite mindre. Och gråare. Frågorna från Gurkan är många. "Vad heter doktorerna? Kan du gå själv? Vilken spak drar man i för att fälla upp sängen?" Och den kanske allra viktigaste frågan: "När kommer du hem?"
En mycket intressant och bra bok som skiljer sig från mängden. Illustrerad av Josefin Sundqvist som belönats med Slangbellan.

Välkommen till Isaks universum

Efter den glimrande barnromanen "Minoo och vinterskeppet" kommer Anna Ehring nu med en ny pärla, "Isaks universum". Boken handlar om Isak som mest av allt älskar att vara i vattnet. Här kan han fly undan bråken som hans pappa och mamma har på natten.
Isaks kärlek för vatten gör att han funderar på att börja med simning, men eftersom det handlar om att simma snabbt och att tävla vill han inte. Det är just själva tiden han vill undvika.
"Ibland önskar jag att tiden inte fanns. Jag får ont i magen av tid", funderar Isak och tänker bland annat på hans stressade föräldrar som måste komma till jobbet i tid och alla andra tider som Isak måste hinna till.
Nej, Isak vill mest ta det lugnt och fundera och reflektera över saker och ting. Det kan han göra med sin bästa kompis, Albin. Albin har astma och kan inte anstränga sig fysiskt, men han är bäst eftersom han alltid lyssnar på vad Isak har att säga.
I boken försöker Isak få fler relationer. Han är exempelvis nyfiken på Blenda, men problemet är de har så svårt att förstå varandra, som att Isak trivs bäst när han ligger flytande i vattnet och tänker på världsalltet. Isak har dock väldigt svårt att släppa tanken på Blenda, men hur kan han närma sig henne?
En lågmäld och mycket vacker bok som väcker väldigt mycket tankar.

Flickan som ville rädda böckerna

Vad händer med böckerna på biblioteket som ingen lånar? Den frågan ställer sig den unga bokslukerskan Anna i denna bok av Klaus Hagerup och Lisa Aisato. Anna är en van besökare till biblioteket och börjar prata med bibliotekarien fru Monsen. Det visar sig att fru Monsen är lika bekymrad som Anna över vad som händer med de ratade böckerna.

För att rädda böckerna från att bli bortsorterade från biblioteket beslutar sig Anna för att låna så många böcker hon kan. Hon lånar och lånar, och läser och läser. Hon läser så mycket hon blir helt vimmelkantig. Dagen efter går hon tillbaka till biblioteket. Hon är trött och har inget lässug på grund av allt läsande.

Men då får hon syn på en märklig och spännande bok med titeln "Den förhäxade skogen". Anna blir just som förhäxad av boken och kan inte sluta läsa. Men när hon har nått slutet så finns där inget slut.

Vad ska hon nu göra? Hon måste ju få reda på hur boken slutar. Det blir inte lättare av att författaren har skrivit under så kallad pseudonym, det vill säga under annat namn.

Detta är en bok för barn i lågstadieåldern men jag vill påstå att alla bör läsa denna bok. För den inbitna bokälskaren är den given men är också självklar på grund av sin strävan att få fler att känna kärlek för alla älskade böcker som står i hyllorna på biblioteken, såväl ivrigt utlånade som sorgligt bortglömda. 

En historia som håller hela vägen till Frostbacken

"Skuggorna på Frostbacken" är en mycket spännande berättelse som handlar om syskonen Isak och Ines. De har nyligen förlorat sin pappa som dött i en cancersjukdom och mamma bestämmer sig för att familjen måste åka bort för att ta hand om varandra och umgås. De kommer fram till en röd liten stuga som ligger alldeles i närheten av en sjö.

Som 13-åriga killar är mest tycker inte Isak det är särskilt roligt att tillbringa flera långa veckor i obygden, med dålig till obefintlig täckning på mobilen och långt ifrån sina kompisar i stan.

Han tar med sig sin syster för att bada och de stöter då på en flicka som är jämnårig med Isak. Flickan som heter Elin är glad och Isak tycker det är roligt att umgås med henne. En stark vänskap växer fram. Ett problem och orosmoment är att Elin bor med sina syskon i något som ser ut som ett fallfärdigt torp. Här bor de med sin alkoholiserade far som är elak och som slår sina barn. Elins mamma har försvunnit berättar hon.

Isak berättar om hur Elin och hennes syskon har det för hans mamma som såklart blir orolig. Isak bestämmer sig för att hjälpa Elin, med deras livssituation och att hjälpa henne att hitta sin mamma. Elin i gengäld hjälper Isak flera gånger, bland annat räddar hon Ines från att drunkna och från att gå vilse i skogen.

När mamman tillsammans med Isak och Ines åker till socialkontoret för att göra en orosanmälan om Elin och hennes syskon möts de av förbryllade miner. De har inte hört talas om att det bor några barn i det fallfärdiga huset på Frostbacken.

Vad vill då Elin med Isak? Finns hon på riktigt? De obesvarade frågorna blir många. En historia som håller hela vägen till slutet.



Så mycket kärlek kan inte dö

Det finns bra böcker och det finns fantastiska böcker och Moni Nilssons Så mycket kärlek kan inte dö tillhör definitivt den senare kategorin. Min enda invändning mot boken är omslaget - det är verkligen synd att en så fin bok inte har en mer lockande framsida! 

Boken handlar om Lea vars mamma är svårt sjuk i cancer. Hon har varit sjuk i många år, ibland bättre, ibland sämre. Under de friskare perioderna har mammas hår vuxit ut och familjen har passat på att göra roliga saker tillsammans. Under de dåliga perioderna har hon tappat håret och fått tillbringa mycket tid på sjukhus. Nu jobbar inte längre, men säger till Lea att hennes jobb numera är att bli frisk och att älska henne dygnet runt. 

En dag åker Leas mamma och pappa till Stockholm för att vara med på Cancergalan på TV. Lea får inte titta på programmet för sin mormor och morfar, men hennes bästis Noa har sett det. Av Noa får Lea veta att mamma har sagt i direktsändning att hon inte kommer att överleva. Lea vägrar tro det. Hon blir arg på Noa, så arg att hon till och med slår henne och hon bestämmer sig för att hädanefter hata Noa. Om hon koncentrerar sig på att hata Noa riktigt mycket kommer mamma kanske inte att dö. Det händer något i Lea där, något argt vaknar och hon hamnar i bråk efter bråk. Hon slutar att spela fotboll, som hon egentligen älskar och hon vägrar att bli sams med Noa, trots att hon saknar henne galet mycket. Men faktum kvarstår - mamma kommer inte att bli frisk och till slut blir även Lea tvungen att inse sanningen, hon ont det än gör. 

Boken beskriver mammans sista tid i livet och hur det blir för Lea och resten av familjen efter att mamman till slut har dött. Det är oändligt sorgligt och när jag läser blir jag både mamman som har kämpat och kämpat för att få vara kvar hos sina barn och den lilla tjejen som är livrädd för att förlora sin stora trygghet. Men det här är inte bara en bok om död och sorg, det är också en bok om stark vänskap (för Noa ger aldrig upp om sin bästa vän, trots att hon blir behandlad som skit) och framför allt om kärlek. För så mycket kärlek som finns mellan Lea och hennes mamma kan bara inte dö!

Starkt om varm kärlek mellan barnbarn och farfar

Pennan tillhörande en av Sveriges absolut främsta barn- och ungdomsböcker slutade skriva förra sommaren. Då avled nämligen dess ägare, Ulf Stark, efter en kort tids sjukdom. Innan dess han hann författa "Rymlingarna", en hjärtevarm historia om kärleken mellan ett barnbarn och dennes farfar. Den arga och vresiga farfadern, med namnet Gottfrid, ligger på sjukhus och har inte lång tid kvar att leva. Lill-Gottfrids pappa har svårt att närma sig och förstå den ilskne Gottfrid. Den enda som förstår honom är egentligen hans barnbarn Lill-Gottfrid som vill uppfylla farfars sista önskan, att uppleva en sista dag i hemmet han tillbringade med farmor medans hon levde.

Kruxet är att detta hem ligger på en ö i Stockholms skärgård så det är inte helt enkelt att ta sig dit. Lill-Gottfrids pappa skulle aldrig tillåta en sådan resa. Det löser Lill-Gottfrid genom att säga till sina föräldrar att han ska åka på fotbollscup och övernatta med laget. Som skjuts anlitar han en av sin vuxna vänner, en bagare vid namn Ronny och som har barnasinnet och äventyrslustan kvar.
Resan till skärgården blir av och den blir precis så lyckad som Gottfrid önskar att den skulle bli. Här minns han det ljuva livet med sin älskade hustru. Särskilt gripande är scenen då Gottfrid på morgonen, alldeles innan solen gått upp, sitter i sin frus stol, "farmorsstolen", och blickar ut över vattnet i ett försök att förstå och minnas sin fru och varför hon älskade livet ute i skärgården så mycket, men också kanske att förstå och begrunda kärleken hon kände till honom och vice versa.

Eller som Gottfrid själv uttrycker det: "Vi talar om hur det blir efter döden. Det är inget att skoja om. Vet du, ibland drömmer jag om henne på nätterna. Att hon sitter på berget och dricker kaffe. Eller att hon hänger tvätt. Eller vad som helst. Sen vaknar jag och är på det satans sjukhuset. Då gråter jag, fastän jag inte är en sån som gråter. För jag vill vara kvar i drömmen".

Efter avslutad läsning vill jag vara kvar i den här boken.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

En dag när Emil är i skolan får han ett mail från en okänd avsändare. Mailet innehåller en länk till en blogg som heter "Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med". Han är en av sju personer som blivit utvalda för att läsa bloggen. Först tror Emil att det är ett spam, men när han försöker spärra avsändaren hamnar han istället på bloggen.

Bloggen är skriven av någon som kallar sig Ikaros. Hen (man får inte veta förrän en bit in i boken om det är en kille eller tjej) ska snart fylla 16 år och beskriver sig själv som extremt vanlig. Ikaros är medelsnygg, medellång, har "normala" åsikter, bor i ett medelklassområde med medelklassföräldrar och en syster som tyvärr inte är medel, utan bättre än Ikaros på det mesta. Ikaros har kompisar, går på fester, men känner sig ändå ensam. Så här står det i första blogginlägget:

Livet gör mig illa. Varenda satans sekund. Ingen vet om det. För jag skär mig inte eller något sånt. Och jag varken super, knarkar, skolkar, svälter mig, är allmänt störig, kriminell eller så. Jag har kompisar som jag "hänger" med. Men ingen nära vän (för hade jag haft det så hade jag kanske inte behövt skriva på den här bloggen utan kunnat prata med min vän istället - en vän som sagt: JAG SER DIG, JAG LOVAR, SER INTE BARA DEN ROLL DU SPELAR UTAN JUST DIG OCH VET DU VAD - DU ÄR FAKTISKT HELT OK, RENTAV UNDERBAR, SÅ LÄGG NER DET DÄR MED ATT DÖ SÅ JÄVLA VACKERT ATT DE PERSONER SOM INTE SER/INTE HAR SETT DIG KOMMER ATT VILJA FÖLJA MED!)

Ja, det här att inte bli sedd på riktigt verkar vara det som är det svåraste för Ikaros och de sju personer som valts ut för att följa bloggen är sju personer som inte ser eller inte har sett Ikaros. De ska få följa med på en hundra dagar lång resa som ska avslutas med att Ikaros tar sitt liv.

Emil och hans kompis Filippa läser bloggen tillsammans och båda blir snabbt väldigt engagerade. Vem kan Ikaros vara? Vad har Emil gemensamt med de andra som också blivit utvalda. Emil bestämmer sig för att göra allt för att hitta Ikaros och stoppa självmordsplanerna. Han blir snabbt mer eller mindre besatt av projektet, men när han tar kontakt med de andra sex bloggläsarna märker han att inte alla är lika engagerade som han själv är. En som dock är engagerad är Karim. Han vill också till varje pris lista ut vem Ikaros är, men inte för att rädda hen, utan för att han vill följa med, ända till slutet...

Johanna Nilssons bok är lika välskriven  som hennes böcker brukar vara. Ämnet är tungt, men eftersom jakten på Ikaros blir som en lite deckargåta lättar det upp en del. Lite kärlek kommer också med i bilden. Ändå finns ju förstås hela tiden anledningen till bloggen med - att Ikaros faktiskt inte vill leva längre. Det här är fiktion, men i allra högsta grad verklighet för många människor, och tanken på det är outhärdligt smärtsam.

Handbok för ett begagnat hjärta

 

Böcker på temat döden har ju varit populärt de senaste åren (exempelvis John Greenes Förr eller senare exploderar jag, som haft mängder av läsare) och jag tillhör kategorin som tycker om att läsa sorgliga berättelser ibland. Att få gråta litegrann över påhittade personers öden och samtidigt bli påmind om hur mycket man har att vara tacksam för i sitt eget liv. Därför lade jag genast beslag på Tamsyn Murrays Handbok för ett begagnat hjärta när den kom, även om det sedan tog ett tag innan jag kom igång att läsa den.

Boken berättas vartannat kapitel ur Jonnys perspektiv och vartannat ur Niamhs. Jonny är svårt hjärtsjuk och har tillbringat i princip hela sitt liv på sjukhus. Nu står han i kö för en hjärttransplantation och vet att det är bråttom, bråttom. Niamh är en ganska sur och tvär tjej som upplever sig stå i skuggan av sin omtyckta tvillingbror Leo. Under en utflykt till stranden utmanar Leo Niamh att tävla uppför klipporna. Men Leo faller och slår sitt huvud så hårt att hans hjärna dör. Innan läkarna stänger av de livsuppehållande maskinerna tar Niamh och hennes föräldrar det svåra beslutet av Leos organ ska doneras. Och Leos hjärta passar perfekt för Jonny!

För Jonny är det naturligtvis fantastiskt att äntligen bli frisk och få leva ett vanligt liv. Men han har tillbringat så mycket tid som sjuk att han inte riktigt vet vem han är utanför sjukhuset. Han tror att det ska bli lättare att kännas sig hel om han får veta vem hans nya hjärta har tillhört och därför googlar han som besatt på olyckor med dödlig utgång vid tiden för hans transplantation. Samtidigt kämpar Niamh med sin sorg och sina motstridiga känslor inför sin döde bror. Hon är arg på sig själv för att hon gick med på den dumma tävlingen och hon är arg på Leo för att han ens kom på idén. Och någonstans känner hon att alla runtomkring nog hade tyckt att det hade varit bättre om det hade varit hon som hade dött istället. Mitt i allt detta har Jonnys eftersökningar lett fram till Leo och hans och Niamhs liv vävs samman.

Jag tyckte verkligen om den här boken! Jonnys och Niamhs liv och tankar beskrivs så fint och äkta på nåt sätt. Och när man läser författarens efterord och får ta del av hennes research inför skrivandet så förstår man att det just det hon har velat uppnå. Så kryp upp i soffan, tänd ett ljus och ha näsduken i beredskap för eventuella tårar! 

Spökflickan

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag börjar nästan bli lite trött på spökhistorier och böcker om mystiska hus. Det har kommit så många såna berättelser den senaste tiden. Ändå kunde jag inte låta blir att läsa Katarina Genars Spökflickan, som handlar om just detta. Spökhistorier är trots allt en av mina favoritgenrer och Katarina Genar brukar aldrig göra mig besviken!

Mycket i boken känns igen från andra liknande böcker. Bokens huvudperson Anna flyttar, mot sin vilja, från storstan till landet där föräldrarna har köpt ett hus. Hon längtar hem och saknar sin bästis och saken blir inte bättre av att hon får höra rykten om att det spökar i huset som blivit hennes nya hem. Samtidigt börjar hon drömma märkliga drömmar - det är som att drömmarna vill säga henne något. Det verkar finnas en hemlighet kring huset som hon måste ta reda på. Som sagt, en ganska välbekant spökhistoriestory, men Katarina Genar har något i sina böcker som skiljer dem från andra. De är ofta ganska tunna till formatet, lättlästa och spännande, men har samtidigt ett allvar och ett djup som gör att de blir bättre och bättre ju fler sidor man läser! Dessutom utspelar sig den här boken på sommaren, vilket gör den till perfekt sommarlovsläsning till lediga barn i slukaråldern!

När allt försvinner

I vintras kom fjärde och avslutande delen i Sofia Nordins serie som inleds med Spring så fort du kan. De här böckerna har länge funnits med på min vill-läsa-lista och när jag nu äntligen läste första boken gick det bara inte att sluta. Jag blev helt fast! Fjärde boken (Om du såg mig nu) har jag visserligen inte läst ännu - jag vill suga lite på karamellen eftersom jag vet att det är den sista.

I En sekund i taget får vi lära känna Hedvig. Hennes mamma, pappa och lillebror har just dött i en märklig feber. Allt gick så snabbt och det fanns inget hon kunde göra för dem mer än att hämta vatten att svalka dem med. Hon kunde inte ens ringa 112. Först var det upptaget och sen hördes det inget alls. Internet slutade också att fungera och när strömmen gick och Hedvig tittade ut på gatan insåg hon att det inte bara var hennes familj som hade drabbats. Det var helt tyst utanför. Tyst och mörkt och det fanns inte en enda människa. Ingen levande människa i alla fall. Vid ett hus hade en man sjunkit ned på marken med en soppåse i handen. Han hade överraskats av döden på väg ut till soptunnan. Och två bilar hade kört rakt in i varandra på vägen. 

Vad gör man när man bara är tretton år och verkar vara alldeles ensam kvar i hela världen? När ingenting av det man är van vid finns kvar. Hedvig agerar väldigt klokt, måste jag säga. Hon tar nyckeln till sin skola (hennes mamma jobbade där) och cyklar dit. Där plockar hon åt sig friluftsaker från ett förråd och packar med sig så mycket mat från skolköket som hon orkar bära. Sen tar hon cykeln och ger sig ut i skogen. Där kommer alla tankarna. Är det bara hon som har överlevt eller finns det andra människor där ute som hon borde leta efter? Hon bestämmer sig för att hon är ensam kvar och att det enda hon ska koncentrera sig på är att hålla sig mätt och varm. Och så kommer hon på att det finns en gård i närheten. Ett slags undervisningsgård, där ingen bor, men dit hon varit med skolan flera gånger för att lära sig om djur och odling och sånt. Där borde hon inte behöva stöta på några döda och där finns det kor och höns som kan ge henne mat. 

Och så börjar Hedvigs nya liv. Ett liv helt i ensamhet, förutom djuren då, där dagarna går åt till att försöka lära sig att mjölka kor och elda i vedspis. Redan så här tidigt i boken är mina egna tankar i full gång. Vad skulle jag själv göra om alla runtomkring mig hade dött? Skulle jag vara lika initiativrik som Hedvig eller skulle jag bara sätta mig ner och ge upp? Jag slås också på hur otroligt sårbart vårt samhälle är. Hur länge skulle vi klara oss utan el? Utan Internet och andra fungerande kommunikationer? Alla människor som bor i moderna lägenheter utan någon som helst tillgång till vedspis, utedass eller odlingsbar mark... Tanken svindlar och jag får lust att genast gå hem och packa ett överlevnadskit! Det var längesen jag blev så engagerad av en bokserie som jag blivit av den här! Jag går liksom och tänker hela tiden på hur det ska gå och det enda jag har att säga till er som ännu inte har läst böckerna är: Läs, läs, läs!!!

Monstret Frank

 

För er som väntat på den spännande upplösningen i böckerna om monstret Frank finns nu bok tre, Monstret och människorna, att läsa. Själv hade jag inte hunnit läsa bok två, Monstret på cirkusen, som kom ut i höstas, så nu passade jag på att läsa båda två i ett svep. Åh, vad mycket jag gillar Frank och hans monstervänner!! Jasse, Magnolia, Uvalisa, Pica, och alla andra monster som tvingas att gömma sig i bibliotekets källare, för att människorna inte ska hitta dem. Och åh, vad jag arg jag blir på alla dumma människor i Yrred som inte fattar att monstren inte är farliga… Det här är böcker som väcker känslor och det enda som egentligen är dåligt med dem är att serien redan är slut.

Vi är en

Här.
      Är Vi.

Och vi lever.

Är inte det fantastiskt?

Att vi alls
finns
till.

Grace och Tippy är sexton år och sammanvuxna tvillingar. De har varsin överrkropp, men sitter ihop vid höften och delar underkropp. I hela sitt liv har de haft privatlärare som har undervisat dem hemma, men nu har pappan blivit arbetslös och det finns inte pengar till lektionerna längre. Därför måste de börja i en vanliga skola och de har aldrig varit så rädda och nervösa i hela sina liv. Den trygga lilla världen rycks undan och de kastas ut i verkligheten. På ett sätt blir skolan som de har tänkt sig - folk stirrar, ställer korkade frågor och beter sig allmänt onaturligt. På ett annat sätt blir den underbar, eftersom det är första gången de faktiskt får kompisar och kan känna sig som vanliga tonåringar. Men bakom lyckan lurar olyckan. Grace får konstiga anfall och måste till sist erkänna att hon är svårt sjuk. Hon och hennes syster ställs inför ett fullständigt omöjligt val där alla alternativ är lika dåliga.

Jag fullkomligt älskade den här boken! Det är tårar och skratt om vartannat och som en röd tråd går den starka, starka kärleken mellan systrarna. Den får en att känna tacksamhet för det som känns så självklart när man är frisk; att ha en kropp som funkar. Den får en också att påminnas om att man inte ska döma andras liv utifrån det man ser på utsidan. Vad som gör livet värt att leva kan ju var och en bara avgöra själv. Boken är tjock, över 400 sidor, men snabbläst eftersom den är skriven i diktform (något som kan kännas lite ovant i början, men som man snabbt vänjer sig vid). Tack Sarah Crossan för den här läsupplevelsen! 

Ishavspirater

 

På en liten ö i Ishavet bor tioåriga Siri tillsammans med sin lillasyster Miki och deras pappa. Bland människorna på ön berättas det ofta fasansfulla berättelser om vad som kan hända med små barn om de har otur. På en annan ö, någonstans långt ute på Ishavet, finns nämligen en hemsk man som heter Vithuvud. Vithuvud fångar barn på sitt skepp Snökorp, och tvingar dem att jobba i hans diamantgruva. Barnen som blivit fångade kommer aldrig tillbaka. Miki brukar vilja att Siri ska berätta om Vithuvud, fast det är så hemskt att det får henne att gråta. På något sätt känns det bara som en saga, fast hon egentligen vet att Vithuvud finns på riktigt.

En dag åker flickorna till en annan ö för att plocka snöbär. Men skörden blir dålig och Siri ber Miki att gå till andra sidan ön för att se om det finns mer bär där. Miki vill inte, hon är rädd för att gå så långt själv, men Siri är envis och tycker att Miki är barnslig. Strax efter att Miki gått iväg hör Siri ett skrik. Hon springer till andra sidan så fort hon kan, men det är försent. En bit bort i vattnet ser hon Miki sittandes i en eka med förbunden mun tillsammans med fyra okända män.  Ekan styr mot ett skepp längre bort. Det tar inte lång stund för Siri att förstå vad det är för ett skepp. Det är Snökorp, Vithuvuds skepp. Miki har blivit ett av alla de där bortrövade barnen som aldrig kommer att komma tillbaka. Ett av barnen som kommer att få jobba i Vithuvuds gruva tills hon stupar… Trots att Siri bara är tio år bestämmer hon sig för att försöka rädda sin syster. Hon vet att chansen att hon ska lyckas är minimal, men hon vet också att hon aldrig kommer att kunna leva med sig själv om hon inte försöker. 

Frida Nilsson har tidigare skrivit flera böcker som jag tycker passar bra som högläsningsböcker, bland annat Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna. Annorlunda och lite knasiga böcker som sätter igång fantastin. Ishavspirater är en närmare 400 sidor lång berättelse. Jag kan ofta bli lite avskräckt av alltför tjocka böcker, men den här boken var så bra att den gärna hade fått vara längre! Det är en otroligt spännande historia som för tankarna till både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta, samtidigt som den förstås är sin alldeles egen. Vithuvud är minst lika skräckinjagande som riddar Kato. Och Siris kärlek till Miki är minst lika stark som Jonatans kärlek till Skorpan. Och precis som Jonatan vet Siri att man ibland måste göra saker som man egentligen inte vågar - för annars är man ingen människa, bara en liten lort.