Kompisar letar spöken på biblioteket

Denna lättlästa mysrysare börjar med ett besök på biblioteket. Bibliotekarien berättar för eleverna att det finns böcker att läsa om vålnader, zombies, varulvar och vampyrer. Men det läskigaste spöket av dem alla finns på biblioteket. Bibliotekarien berättar att detta spöke för 100 år sedan var en elak bibliotekarie. I åratal letade hon efter en bok utan att hitta den. Innan hon hittar den kan hon inte få ro utan härjar därför runt på skolan.
Kompisarna Hanna och Malva tycker detta låter spännande och bestämmer sig för att hjälpa till. De börjar "spökspana". Kommer de hitta spöket? Och kommer de hitta boken som "biblioteksspöket" letat så förtvivlat efter?
Spökspanarna är Annika Widholms femte bok. Det märks att hon gillar skriva gåtfulla och spännande historier. Hennes skrivglädje smittar av sig, såväl på mig som vuxen, men framförallt för yngre barn som precis knäckt läskoden och tycker om att läsa berättelser om spöken.

Läsning som gör ont i magen

Viktor är avslutande delen i Katarina von Bredows intressanta och känslosamt beskrivna trilogi om livet för tre elever på en mellanstadieskola. De tidigare delarna har handlat om Leo och nu är det alltså Viktor som står på tur
Boken börjar med att det är sista veckan på vårterminen. För Viktor känns det som det kunde vara sista veckan i livet. Till det yttre har han ett bra liv. Han har precis blivit tillsammans med Ellinor och kommer från en välbärgad familj. Problemen finns dock inom familjen. Hans mamma är nämligen svårt sjuk i cancer. Detta är iallafall vad han säger till sina klasskompisar. I själva verket har hon svåra missbruksproblem. Hon har ständig värk efter att ha blivit påkörd när hon cyklade hem från jobbet för ett par år sedan.
För Viktor innebär mammans missbruk skuld och skam. Han försöker på alla sätt att skydda sig. Ingen får veta något. Inte som på hans förra skola, den han precis har flyttat ifrån. Där visste alla om att hans mamma var beroende av piller och uppförde sig som en alkoholist. Inte ens för Ellinor vågar han berätta.
Jag får ont i magen av läsningen. Särskilt ett avsnitt i texten där Ellinor ringer på dörren hemma hos Viktor, samtidigt som hans mamma har svår abstinens är svårt att läsa. Det riktigt kryper under skinnet på en.
Frågan är om deras kärlek kommer överleva eftersom Viktor inte klarar av att vara ärlig? Och hur känner han egentligen för Meja, Ellinors bästa kompis och även den populäraste tjejen i klassen?
Precis som i de tidigare böckerna är detta mycket välskrivet. Katarina von Bredow är bra på att få läsarna att känna karaktärerna och skriva utifrån deras perspektiv.

Poetiskt men händelsefattigt

Det är 70-tal. USA. En vit pojke börjar i klassen där enbart färgade går. "Vad har en sådan på vår skola att göra", tänker huvudpersonen Frannie. 

Mycket riktigt, den nya pojken blir snart utstött. Men redan första skoldagen har något inträffat som väckt Frannies intresse. Pojken kan teckenspråk. Det kan Frannie också eftersom hennes bror Sean är döv. Detta binder dem samman och utvecklar sakta men säkert deras relation. 

Trakasserierna mot pojken fortsätter dock, han blir kallad "Jesuspojken", på grund av sitt långa hår. Han hamnar ofta i bråk och faller i gråt. 

Det visar sig att pojken kommer från området på andra sidan motorvägen, där de vita och rika bor. Hans familj flyttade till området där den svarta befokningen bor, i hopp om att det skulle bli bättre, men det ser det alltså inte ut att bli. 

Även om "Jesuspojken" är utsatt rör han många på skolan. Många samtalar om honom. Vem är han egentligen? Kan det vara så att denne egendomlige pojke verkligen är Jesus?

Jacqueline Woodson, som var ALMA-pristagare 2018, skriver poetiskt och vackert. Inget att klaga på. Det jag hakar upp mig på något är handlingen. Dialogerna är långa och det kunde hända lite mer i denna utöver läsvärda bok.

Guldkorn ur bilderboksskörden

Ojojoj, vad många härliga, nya bilderböcker det har kommit på sistone! Jag plockar med bok efter bok  och läser högt för barnen därhemma och vissa böcker blir man sådär extra glad över. Som att Pernilla Stalfelts klassiska Bajsboken från 1997 nu har fått en efterföljare i Kissboken. Där får man veta det mesta man behöver veta om kiss; som att en kissning tar cirka 7 sekunder, att man kan få rödfärgat kiss om man ätit rödbetor och att fåglar kissbajsar (alltså kissar och bajsar samtidigt). Extra stor munterhet väckte den avslutande kiss-sången Kissa lilla stjärna hos min femåring:


Kissa lilla stjärna där,
du som kissar var du är.
Kiss i blöjan, kiss i säng,
kiss i brallan, kiss igen.
Kissa lilla stjärna där,
drick och kissa var du är.


Böckerna om Malte Modig av Karin Jacov och Kajsa Lind har blivit favoriter hos mig och i senaste boken Malte Modig och världsalltet har Malte fastnat i existentiella grubblerier. Varje kväll när han ska sova kommer rymdtankarna - att ingen vet hur stor rymden är och vad som kommer sen. Världsalltet är så enormt och själv känner Malte sig så liten och oviktig. Tankarna på rymden gör att han inte kan sova på nätterna och på dagarna är han så trött att han inte orkar leka. Tur att han har en så klok vuxenkompis som grannen Kerstin. Hon tar med Malte till ett observatorium och efter det lättar oron litegrann.


Avslutningsvis den glädjande nyheten att Saltkråkan nu för första gången finns i bilderboksversion! Ett litet djur åt Pelle, med Astrid Lindgrens text och alldeles ljuvliga bilder av Maria Nilsson Thore, landade på biblioteket häromdagen. På Rabén & Sjögrens hemsida kan man läsa att det här är första bilderboken om Tjorven, Pelle, Melker och alla de andra, vilket måste betyda att det kommer fler. Hurra, säger jag!

Jordgubbar växer ju inte på vintern

Maria och Gabriel är nästan tvillingar. De är födda samma år, fast den ena i början och den andra i slutet. De bor i en vanlig by på en vanlig gata. Fast deras hus är ovanligt litet. Mamma och pappa har byggt det själva och det har bara ett enda rum. På TV har barnen sett att de flesta hus som andra bor i är mycket lyxigare än deras. TV:n måste de förresten ställa ner på golvet när de ska äta, för huset har bara ett bord. Men trots att Maria och Gabriel har det fattigt har de det ändå ganska bra. De har varandra, sina föräldrar, hästen Bobbi, kompisen Iulia och en egen hund, som de får precis i början av boken.


Men så kommer torkan. Det regnar inte ordentligt på hur länge som helst och gräset i Bobbis hage blir bara gulare och gulare. Och så ramlar Gabriel ner från taket när han och Maria försöker laga ett läckande hål med tuggummi (var tänkt som en överraskning till mamma och pappa) och det finns inga pengar att betala sjukhusräkningen för. Då händer det hemska - en dag går pappa iväg med Bobbi och kommer hem utan honom. Han har sålt hästen för att få ihop pengar till bussbiljetter. Han och mamma ska åka buss, ända till Sverige. Där finns det jordgubbar att plocka. De är stora som äpplen och för pengarna de tjänar ska de laga taket och köpa kläder och mat. Och köpa tillbaka Bobbi!


Maria och Gabriel vet många barn vars föräldrar har åkt till Sverige för att plocka jordgubbar. De kallas för jordgubbsbarn och nu ska alltså de två också bli det. Nästan inget kan vara värre än detta! Men ännu värre blir det när föräldrarna har varit borta ett tag och barnen inser att det inte växer några jordgubbar i Sverige på vintern. Mamma och pappa har ljugit - de plockar inte jordgubbar i Sverige, de tigger...


Sara Olausson har skrivit den här boken efter att ha lärt känna Felicia Iosif, en kvinna som brukade tigga i närheten av Olaussons hem. Tillsammans skrev de boken Det kunde varit jag (vuxenbok) och Jordgubbsbarnen är en slags fortsättning på den, fast de egentligen inte hör ihop. Båda böckerna är författarens sätta att försöka skapa större förståelse för människor i Felicias situation. Och där tycker jag att Jordgubbsbarnen är ett mycket lyckat projekt! Svåra saker, som fattigdom och tigger, kan ju vara knepiga att förklara för barn som lever i en helt annan miljö. Här får man förståelsen liksom på köpet, samtidigt som man får läsa en härlig berättelse om kärlek och längtan.

Maja vill satsa allt på Serum

Maja älskar att spela i sitt band, Serum, som betyder motgift. Ett motgift mot sexism, rasism och homofobi. Det börjar gå bra för Serum, en stor publik älskar bandet och ett skivkontrakt närmar sig. Maja är beredd att satsa allt på bandet men frågan är om de andra är beredda att satsa lika mycket? Gitarristen Mahir ska börja jobba heltid och trummisen Linn ska till hösten börja plugga som lärare. Maja är tuff och känner att hon kan vara utan dem. Sångaren Fille kan hon dock inte vara utan. Det var den första killen som hon hånglade med. Han är en underbar vän och en fantastisk sångare.

Men vad vill egentligen Fille? Vad har han för planer? Mardrömmen fortsätter för Maja när han säger att han ska flytta, till Uppsala, som ligger långt, långt borta.

Hur ska det nu går för bandet? Är det slutet för Serum?

Eftersom jag själv gillar musik tycker jag det är kul att läsa en historia om ett band. Jag gillar också karaktären Maja som har ett stort driv. Dock tycker jag intrigen är aningen tunn. Musikälskare lär dock inte bli besvikna. 

Inspirerande bok för unga bandyentusiaster

Författaren och sportjournalisten Anja Gatu har förgyllt bokvärlden med sina böcker om kvinnliga idrottsstjärnor, som exempelvis Kosovare Asllani och Therese Sjögran. Intrigen är förlagd till när dessa framgångsrika idrottare var unga och så även i fallet med Anja Gatus nya bok som handlar om bandyspelaren Linnéa Larsson.

Linnéa Larsson började sin bana i Ljusdals BK. Anja har på ett mycket bra sätt lyckats fånga livet i ett litet samhälle. Allt handlar inte bara om bandy. I handlingen finns gott om spänningselement. För Linnéas del handlar oron inte så mycket om hur hon ska prestera på bandybanan, utan mer om hur hon ska handskas med det faktum att det på vägen till träningen finns ett läskigt ödehus. Vad gömmer sig därinne?

Bandyälskaren får dock sitt lystmäte. Som alla unga idrottare drömmer Linnéa om sin framtid. En återkommande dagdröm är hur det kommer kännas att få chansen att avgöra matcher mot ryska storlag som kommer på besök. Men innan det kan bli verklighet väntar hård träning. När man läser träningsskildringar kan man själv bli lite sugen att ge sig ut på isen.

"De första skären ut på isen är alltid lika ljuvliga. Det knarrar under fötterna och Linnéa fyller lungorna med luft", skriver Anja och visst är det inspirerande.

Bortom de hårda träningarna, hägrar det stora målet för Linnéa, ExTE-cupen dit de bästa lagen i världen kommer.

Detta är en bok som självklart lockar unga idrottsfantaster, men eftersom Linnéa skriver om annat spännande som rör barns liv, kan denna bok med fördel läsas av alla.

Taynikma i ny lättläst tappning

Jan Kjaers Taynikma-serie är flitigt utlånad på biblioteken. Kjaer, som är från Danmark, har skrivit över 50 böcker som har getts ut i femton olika länder. Han har även utvecklat det så kallade Linksystemet, som är ett lässystem för de barn som just lärt sig läsa och som kan läsa korta, sammanhängande meningar.

Linksystemet ser vi prov på i denna helt ny Taynikmaserie som alltså är en lättläst version av den populära föregångaren. Första delen heter Flint och handlar just om Flint och bästa kompisen Ask. Boken är mangainspirerad och handlingen äger rum i en fantasyvärld.

Berättelsen tar sin början när Flint håller på att tillverka en gåva. En gåva som ska ges till den kolossala stenstatyn Dako. Detta för att blidka gudarna och hjälpa vännerna om de hamnar i fara. Ask är dock skeptisk och lite nonchalant menar han att gåvan inte behövs eftersom de båda vännerna behärskar magi.

Efter besöket, när vännerna är på väg hem till byn, hamnar de i ett bakhåll av orker. Orkerna är väldigt många och Flint och Asks liv är i fara. Är hoppet ute eller kan de vänta hjälp från oväntat håll?

Jag ser fram emot denna serie och tror att den kommer bli en hit för alla unga läsare som precis knäckt läskoden. 

Spöksystrarna är tillbaka

För de yngre läsarna har nu äntligen del 7 i serien om Spöksystrar kommit ut. Denna gång anordnas ett riktigt spökkalas. Berättelsen börjar lite ledsamt för bästa kompisarna Nila och spöket Majs del. Klasskompisen Matilda ska ha födelsedagskalas. Även Nila och Maj har blivit bjudna, men som alla läsare av serien vet gillar Maj att skoja. Hon trollar fram en riktigt stor spökhund vilket skrämmer Matilda så mycket att hon bestämmer att de minsann inte får komma på kalaset.

Nila och Maj är dock uppfinningsrika och beslutar att ordna med ett alldeles eget kalas. Platsen? Det blir självklart på kyrkogården.

Nila bestämmer sig för att göra något fint för Maj som är lite ledsen över att de inte blivit bjudna på Matildas kalas. I en begagnataffär hittar hon en Kapten Kidd-figur, en leksam som Maj lekte med när hon levde. Problemet är ju bara att den är så dyr!

Nila börjar panta burkar för att ha råd med presenten, hon sliter och släpar med att leta i soptunnor. Hon får äntligen ihop de pengar som behövs men när hon kommer till butiken så är figuren såld!

Ve och fasa, vad ska hon nu göra? Dagen för spökkalaset kommer och det ser ut att bli riktigt lyckat ändå. Maj har pyntat kyrkogården riktigt fint. Det bjuds på läsk och dödsgod tårta.

Kanske blir det en riktig toppendag till slut?

Mårten Melin och Hanna Granlund har skapat en trevlig historia i bästa Spöksystraranda. En bok för de yngre som gillar lagom mycket spänning. 

F som i sämst

 

Jonna är verkligen inte bra på någonting. Hon är dålig i skolan, dålig på att vara dotter och lillasyrra, dålig på att vara kompis. Eller rättare sagt - hon har inga kompisar. Hon är den där tysta, tråkiga tjejen som alla tror ska vara pluggig och smart, men som bara är missanpassad. Fast det gör inget, Jonna bryr sig verkligen inte. Hon vill bara få vara ifred, ligga i sängen och peta sig i näsan, äta godis som hon har gömt i dammet under sängen och kolla på Youtubeklipp.

Jonnas storasyster Miriam är precis tvärt om. Hon har superbra betyg, är jätteduktig på att sjunga och spela gitarr och naturligtvis är hon också populär bland kompisarna. Dessutom är hon snygg och har långt, blankt hår. Jonnas mamma och pappa är så stolta över Miriam att de nästan spricker. När det gäller Jonna är de inte ens i närheten av att spricka (utom möjligen av frustration). Den enda som egentligen förstår Jonna är hennes moster Debbie. Det lite av samma sort. Lite obekväma och jobbiga. Fast Debbie knarkar också, det gör förstås inte Jonna.

Men det där om att Jonna inte bryr sig är nog faktiskt inte riktigt sant. En natt när hon smyger in på Miriams rum för att kolla runt lite medan Miriam sover, ställer hon sig och tittar på alla foton ovanför Miriams säng. Det är kompisar i långa rader - leende och skrattande, mamma och pappa, släktingar, gamla lärare från förr och kompisar från dagis. Miriam måste ha bilder på in princip alla hon har mött. Alla utom Jonna... Då händer det något inuti Jonna. Hon ser på den sovande Miriam, med sin långa, prydliga fläta. Hon ser en sax. Och plötsligt står hon med flätan dinglande i ett fast grepp i sin hand. Hon inser direkt att det hon gjort kommer att leda till en katastrof. Det gör det också, men till en helt annan katastrof än hon hade kunnat gissa. Perfekta Miriam kanske inte vill vara så perfekt trots allt.

I början kände jag nästan lite motvilja mot Jonna, som bara ligger på sin säng och letar snorkråkor och inte anstränger sig det minsta. Men sympatin för henne växer fram efter hand. Det är inte lätt att vara en person som aldrig motsvarar omvärldens förväntningar. Att dessutom blir jämförd/jämföra sig med en perfekt storasyrra gör det förstås inte enklare. Men att vara den perfekta är inte heller alltid så enkelt! Det här är en fin bok om utanförskap och krav. Det är också en bok om hur komplicerad, men samtidigt kärleksfull, en syskonrelation kan vara. Cilla Jackert har skrivit en bok som är perfekt som högläsning för mellanstadieåldern!

I ingenmansland mellan mobbad och populär

Hur vet man om man är mobbad? Detta är en fråga som tolvåriga Penny brottas med i boken Zero betyder noll (som i nolla) av Malin Lundgren. Faktum är att jag känner mig i hennes frågeställning och jag vet att jag inte är ensam. När man själv var tolv tillhörde man inte de populäraste i klassen, men man var heller inte utfryst eller mobbad. Jag tror aldrig att jag tidigare läst en barnbok som behandlat detta ämne tidigare, där man så att säga befinner sig i ingenmansland, mellan att vara mobbad och populär.

Handlingen börjar med att Penny sitter ensam i den stora matsalen. Utanför leker de andra barnen men Penny har ingen önskan att gå dit ut och fråga om hon får vara med. Istället tar hon en knäckemacka till.

Penny trivs helt enkelt med att vara själv. Om det ändå kunde vara så enkelt, att man trivdes med sig själv och att det var ok med det. För Pennys klasskompisar är det inte ok. De ifrågasätter ständigt Pennys beteende vilket får henne att känna sig konstig. Om inte detta vore nog så frågar Pennys föräldrar henne vid återkommande tillfällen om hon aldrig ska leka med någon eller ta med en kompis hem. Föräldrarna vill ju bara väl men detta får Penny att känna sig ännu mer konstig.

Ibland kan hon till och med önska att hennes klasskompisar skulle mobba henne på riktigt. Reta henne, säga dumma saker till henne eller knuffa på henne, vad som helst, bara de ser henne, på riktigt, som hon är.

Jag väljer att stanna här, då jag inte vill avslöja mer hur boken slutar. Det jag kan säga är att handlingen har något vemodigt över sig och att Lundgrens beskrivning av karaktären känns väldigt realistisk och trovärdig. 

Magiskt om Törnrosa i ny tappning

Jag är en "sucker" för sagor. Särskilt sagor som börjar med orden "Det var en gång". Lilla Törnrosa av Ane Gustavsson har det här klassiska anslaget. Detta är alltså en variant av Törnrosa, men i ny och modern tappning.

Snart är man inne i den här vackra men också, för den som kan sina Törnrosa, sorgliga berättelsen som handlar om paret som verkar ha allt. Ett fint hus med närhet till naturen och alla dess djur. Men de saknar att barn att dela allt detta underbara med. En stjärnklar kväll när kvinnan badar i tjärnen uppfylls dock alla deras önskningar. En groda lovar att de snart ska få sitt barn och så sker också.

Lilla Törnrosa träder in i handlingen och det är ett älskat barn. Ett stort kalas ordnas dit alla djur kommer och ger sina gåvor till barnet. Ugglan ger exempelvis Lilla Törnrosa klokhet, grävlingen ger styrka och björnen mod. Ett djur har man glömt bjuda på kalaset. Det är lodjuret och detta kommer få ödesdigra konsekvenser. När kalaset är i full gång öppnas plötsligt dörren och en kall vind blåser in. I dörren står lodjuret och väser fram en förbannelse över Lilla Törnrosa.

"När hon fyller 10 år ska hon sticka sig på en spinnrocks slända och dö". När lokatten försvunnit blir alla deltagare på kalaset förtvivlade. Hur ska det nu gå för den underbara flickan? Kommer hon verkligen att dö när hon är tio år? Och finns det någon räddning?

En alldeles underbar bok, fylld med fina illustrationen och magi, som en saga sig bör.