Läs och låt dig skrämmas

Gillar du att bli rädd? Då har du kommit helt rätt.
Lena Ollmark har skrivit nya skräckhistorier för barn i lågstadieåldern. Faktum är att de är rätt så läskiga. Vi får träffa Mardrömssällskapet, en suspekt samling av människor som träffas för att berätta rysliga historier för varandra. Det är rysligt värre, bara platsen de träffas på, ett gammalt sjukhus mitt i natten.
"Det kommer hända obehagliga saker ikväll", säger den äldste i Mardrömssällskapet och skräckkvällen kan börja.
Den första berättelsen handlar om Vilda, en vild tjej som helst kör mountainbike eller bygger kojor i skogen. En dag ser hon att hennes kompisar lekar med bebisdockor. Bebisdockor vet hon inte riktigt vad det är men hon vill ju vara med och leka. Hon tjatar på sina föräldrar att köpa en.
Det här med att leka med dockor är inte Vildas grej. Det händer ju inget! Efter en gång har hon tröttnat och ger sig istället ut på en fartfylld cykeltur i skogen.
Den sockersöta dockan har hon kvar, men hon inser snart att allt inte är som det ska med dockan. Hennes lillebror får oförklarligt ett slag i ansikten när dockan sitter bredvid. Det hörs gråt när Vilda lägger in dockan i garderoben.
Problemet är att Vilda inte kan göra sig av med dockan. När hon kastar ut dockan genom fönstret så skadar hon sig själv. Familjen hittar efter en natt istället Vilda utanför fönstret. När mamma försöker bränna upp dockan så vaknar Vilda upp på ett sjukhus. Huset är förstört men dockan är kvar och sitter på en stol bredvid, dock inte sockersöt längre utan sitter där med ett elakt grin i dockansiktet.

Det är sammanlagt fem berättelser som berättas. En av dem handlar om Liam som råkar få ett kryp i maten när han äter middag. Han äter upp insekten och snart tror han att krypen bor inne i honom. Vi får också läsa om Elias och hans mörkrädda syster. Systern tror sig ha sett Nattmannen i en garderob, en gestalt som visar sig om man tänder och släcker lampan och säger hans namn tre gånger framför en spegel. En dag märker Elias att hans syster är ännu räddare än vanligt, vettskrämd till och med. Kan det vara så att Nattmannen har tagit henne i besittning?
Läs och låt dig skrämmas!

Finstämt om ljus och mörker

Igår tillkännagavs nomineringarna till årets Augustpris. En av de nominerade böckerna i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är Sara Stridsbergs bilderbok Dyksommar, som jag läste för ett tag sedan. 

Boken handlar om Zoe som bor med sin mamma och pappa. Men plötsligt en dag är pappan bara borta. Han har hamnat på ett sjukhus med låsta dörrar. På sjukhuset finns det ängar som ser till att pappa håller sig på jorden och inte flyger iväg, för pappa är så ledsen att han inte vill leva. Och Zoe ställer sig frågan som troligtvis alla barn till suicidala föräldrar ställer sig: Hur kan man inte vilja leva när jag finns? En dag vill inte pappa ha besök längre. Men i hemlighet fortsätter Zoe åka till sjukhuset ändå, fast ingen där vet var pappa finns. Där blir hon vän med Sabina, som planerar att simma över Stilla havet och som lär Zoe att flickor kan göra allt de vill. Det blir en speciell vänskap som bär Zoe genom sommaren tills pappa en dag är tillbaka. 

Dyksommar är definitivt inte någon okomplicerad bilderbok. När jag läste den för mina barn blev de märkvärdigt tysta när jag hade läst klart. Jag vet inte om de tyckte att boken var märklig eller om de helt enkelt blev mållösa av allvaret i den. Att det finns människor som mår så dåligt att de inte vill leva är något de inte konfronterats med tidigare. Hur som helst är det här är en bok man som vuxen gärna kan läsa igenom innan man högläser, för att vara beredd på eventuella frågor. Det är dock inte en bok man behöver undvika - barn klarar ofta mer än man tror och svåra saker drabbar ju oss alla förr eller senare. Dyksommar är vacker, både textmässigt och bildmässigt. Sara Lundbergs färgstarka, men samtidigt stillsamma, bilder passar så väl ihop med berättelsen. Och vissa textrader etsar sig liksom fast i medvetandet: Min pappa blev aldrig riktigt glad, men det gick ganska bra för honom ändå. Så sorgligt, men samtidigt hoppfullt! 

Visar en otrevlig bild inom idrotten

Såg ni den där bögjäveln, utbrast Robin skrattande och alla i laget skrattade glatt med. 

Så börjar Hockey, bänkvärmare och bögar av Maria Skotte Pekkari. Tyvärr det ingen överdrift att det ofta kan låta så här i omklädningsrum. Jag har själv varit involverad i idrottsrörelsen och har hört sådana här uttalanden med jämna mellanrum. 

Boken handlar om ishockeyspelaren Adrian. Han har fått lära sig att inte visa sig svag, inte visa att något gör ont. "Det gällde att alltid vara tuff och alltid ge järnet", resonerar han med sig själv. 

Adrian är mycket talangfull och trots att han är ett år yngre än de andra i laget tillhör han de bästa. Maria Skotte Pekkari tecknar ändå en bild av Adrian som gör att man finner honom sympatisk. Till en början. När en ny kille börjar i laget och han känner att hans plats som center kan vara hotad, då visar han helt andra sidor. Fruktansvärda sidor till och med. Han går från att vara kaxig till att utöva ren mobbing. Den nya killen Martin försöker hävda sig men får snart vika ned sig. Från att ha varit en livlig kille som älskar kille förvandlas han mer och mer till ett "spöke". Han går försiktigt längs med väggarna och hoppas att ingen ska se honom. Det är hemsk läsning.  

En dag kommer Adrians bästa kompis Robin och presenterar sin nya flickvän. Robin tycker att det skulle vara en bra idé om Adrian också skaffar en tjej så kan de umgås alla fyra. Innerst inne är detta inte något som Adrian alls vill, men han känner sig tvingad att bli tillsammans med en tjej. 

Adrian känner att han är tvungen att sätta upp en fasad, att vara någon han inte är. Han mår allt sämre, känner sig missförstådd och tyvärr så blir han också allt otrevligare. Detta gör ju såklart att han hamnar i en massa trubbel. 

Kulmen nås när Adrian ligger och sover. Han drömmer då att han pussas med någon. Det är inte sin tjej han drömmer om. Det är bästa kompisen Robin. När han vaknar upp inser han att drömmen kan vara sann. 

Vad ska Adrian ta sig till nu? Hur kan han vara gay och samtidigt vara macho och spela ishockey?

Boken tecknar som sagt en mycket otrevlig bild av hur det kan gå till i idrottens värld. Den är mycket läsvärd! 

Frallan funderar över kärleken

Frallan och kärleken av Sara Ohlsson och Lisen Adbåge är en ny efterlängtad bok om Frallan. Frallan som älskar sin mormor och alla djur. Det hon tycker är allra tråkigast i hela världen är att sitta still i skolan. Ja, och lök då. Det är allra värst.
Nu har Frallan börjat tänka lite på kärlek. Många i skolan är kära, men inte Frallan. Hon vill hellre leka häst eller klättra.
Hur känns det då att vara kär? Det funderar Frallan mycket på. Känns det som att ha vattkoppor? Eller känns det som när man har feber? Frallan börjar tänka på att hennes kompis Ester kanske är kär i henne. Hon sa ju att hon ville vara kär och på sistone har hon dragit sig undan mycket. Hon verkar ju också lite ledsen, tycker Frallan.
Det här är kärleksfullt, roligt och knasigt!

Spännande om fixade fotbollsmatcher

Jag har nyligen fått upp ögonen för Torsten Bengtssons Splejserie. Lättlästa och spännande böcker för barn i mellanstadieåldern. Splej handlar om kompisgänget Peo, Lollo, Ester och Jamal som tillsammans har en egen tevekanal där man lägger ut program på nätet.
När de som bäst håller på att leta efter uppslag till ett nytt program hamnar Peo i trubbel. Han håller på att spela fotboll i närheten av ett hus där två fotbollsbröder bor. Han råkar då höra ett telefonsamtal där en av bröderna säger att han ska få laget att förlora. För detta ska de få 100 000 kronor. Han säger också något om att få en skuld struken.
Peo förstår ju att detta inte är bra och han blir också upptäckt av brodern som hotar honom. Han blir tillsagd att inte säga något, men till slut brister det och han berättar storgråtande för sina kompisar i Splej vad som har hänt.
Tillsammans försöker de utreda vad som har hänt och vad det är som gjort att bröderna med flit vill förlora matchen.
Innehållet är en bra mix av fotboll och spänning. Läsarna får också reda på vad "fixade matcher" innebär och vad spel och tips kan leda till om det vill säg riktigt illa.

Lilla Lillis älskar fotboll över allt annat

Lillis storasyster har ett riktigt lag. Det är träning varje tisdag. Hon har till och med shorts och fotbollsstrumpor. Pricken över i:t är en matchtröja med nummer på. Lillis har inget av detta. Inte ens ett eget lag att spela i. Hon kan inte heller vänta till nästa termin, då mamma kan anmäla henne till fotbollen.
Lillis blir riktigt sur och bestämmer sig för att ligga under sängen resten av dagen. Då kommer storasystern och säger att hon får följa med på träningen.
Vad snäll storasyster Lillis har! Äntligen får Lillis spela fotboll på riktigt! Lillis lovar att göra precis som storasyster och hennes tränare säger.
De kommer fram till fotbollsplanen. Men de börjar inte sparka boll som Lillis har räknat med. Istället värmer de upp, länge, och blir riktigt svettiga. Sedan måste de dricka vatten. Fortfarande ingen boll.
Är fotboll verkligen så kul som Lillis har trott?
Lillis och riktiga laget är en fartfylld och kul bok om en envis liten tjej och en väldigt snäll storasyster.

Bilderbok om att vara både ute och inne

Varför ingen klappar igelkotten är en bilderbok av den ukrainske roman- och manusförfattaren Andrej Kurkov som har skrivit ett tiotal barnböcker. Han leder kurser i skrivande och har blivit ett aktat namn på litteraturscenen. 2008-2010 var han medlem i juryn Man Booker International Prize. I denna bilderboken samarbetar han med illustratören Tania Goryushina som efter att ha arbetat i Ukraina har fortsatt sin professionella karriär i Sverige. Hon har lite anknytning till vårt närområde, då hon har fått uppdraget att smycka ett antal skolväggar i Huskvarna.
I denna bok får vi följa en igelkott på promenad. På sin vandring möter igelkotten en massa djur, hunden, katten och hästen. Alla blir klappade och kelade med. Igelkotten känner sig avundsjuk. Så efter ett tag stannar han och utbrister "varför är det ingen som klappar mig?".
Såklart känner sig igelkotten utanför. Då plötsligt får han ett oväntat möte....
Detta är en bok om utanförskap, men ett utanförskap som plötsligt kan vändas till gemenskap. Det gäller bara att hamna med rätt individer och se att det finns fler som är lika en själv.

Vackert och poetiskt om döden

Jag är döden, en del av livet, kärleken och dig. 
Det har kommit många nya, fina bilderböckerna till filialerna där jag arbetar. Jag har ju beställt dem en gång i tiden men man glömmer ju bort vad när tiden har gått. Så fastnar jag för denna, Jag är döden av Elisabeth Helland Larsen. Jag plockar upp den och börjar bläddra.
Den handlar ju som sagt om döden. Kan det verkligen vara ett ämne för små barn? Solklart, ja!
Detta är en mycket vacker bok, vackrare än det mesta jag har läst. Boken är allmängiltig, passar såväl treåringar som vuxna, och då har man lyckats i sitt ämne.
Illustrationerna är egensinniga och välgjorda, påminner faktiskt en del om koreanskt måleri, vilket ju passar ypperligt såhär i bokmässetider när Sydkorea är ett tema på Bokmässan.
Döden kommer till alla, oavsett storlek. Den kan komma innan fåglarna vaknar eller efter att solen har växt fram. För det mesta är den rättvis då den oftast kommer "till dem med rynkor, de som har levt längst. De som är mätta på livet, som om de var mätta av mat".
Det händer dock att döden också "möter dem i magen, de som inte är födda". Ibland händer det också att döden måste komma till många som är på samma plats.
Vi får lära oss att med livet kommer döden. Det är en sanning vi inte kommer ifrån och här är det poetiskt uttryckt och något jag är övertygad om att barn kan relatera till.
I allt det mörka som döden faktiskt är finns det också hopp:
Om du är rädd för mig eller livet, kan jag viska något till dig ... Kärlek! Kärlek kan förvandla sorg och hat. Kärleken kan besöka dig varenda dag. Kärleken dör inte, även om den träffar mig. 
 
 

Alice lär sig för att rädda revet

Alice, 11 år, leker med djur i badkaret. Hajar och sköldpaddor i plast trängs med henne i badvattnet. Hennes mamma jobbar som marinbiolog i Australien. Det är därför Alice kan så mycket och älskar dessa exotiska djur så mycket.
Hennes mamma har en planerad forskningsresa till Stora Barriärrevet framför sig. Där ska mamman ta reda på hur den globala uppvärmningen påverkar sköldpaddor när de ska lägga ägg. Tanken är att Alice ska vara hemma och ha sin mormor som barnvakt. Då råkar mormodern ut för en olycka och hamnar på sjukhus. Alices mamma ser inget annat alternativ än att ta med sig Alice till Australien.
Alice tycker självklart synd om sin mormor, som dock klarar sig undan med ett brutet ben och mindre blessyrer, men för henne har en dröm gått i uppfyllelse! Det enda jobbiga blir att klara sig tre veckor utan uppkoppling, men det ska hon klara, hon älskar ju djur.
Efter en lång flygresa, med stopp i Moskva och i Singapore, och en tur med ett litet propellerflygplan till Lady Elliot Island, som ligger öster om Australien, är de så framme.
Här kan Alice få uppleva allt det underbara blå och allt liv som finns i det. Hon ska simma och lära sig snorkla. Sköldpaddssäsongen har också precis börjat. Med tiden, och efter samtal med mamma och hennes kompisar som också är marinbiologer, inser Alice att det är problem i paradiset. Barriärrevet mår inte bra. Värmeböljorna har orsakat blekning på korallerna. När korallerna tappar färg blir de stressade. Görs inget åt klimatförändringarna kan revet bli så sjukt att det dör. Om om vi förlorar revet, förlorar vi fiskarna, och förlorarna vi fiskarna, får fåglarna ingen mat. Utan fiskarna försvinner också mycket av maten för människan. Kort sagt, vi är på väg ned i en nedåtgående ond spiral. Även sköldpaddorna påverkas av klimatförändringarna. Sköldpaddshonorna ger färre ägg och det föds alltså färre nya sköldpaddor.
Alice lär sig vad man som privatperson kan göra för att minska klimatpåverkan. Man kan till exempel äta mindre kött. Köttproduktion påverkar klimatet på ett dåligt sätt, mycket mer än om man odlar grönsaker. Privat kan man också klimatkompensera för flygresor. Länder har självklart de största möjligheterna att påverka. Man kan exempelvis ta beslut att sluta använda plastpåsar. I haven ska det finnas mer plastbitar än stjärnor i Vintergatan.
Boken är självklart högaktuell. Ämnet är synnerligen angeläget. Vad gäller den lite mer personliga intrigen, och inte bara de viktiga avsnitten om klimatet, hade jag önskat lite mer. Men det är också min enda invändning. Christina Wahldén tar upp att fler och fler skolstrejkar för klimatet. Man tänker då naturligtvis på Greta Thunberg som går i spetsen för detta yttersta miljötänk.
Många vuxna tycker det är fel, att barnen borde vara i skolan istället. Men om klimatet går helt över styr, har vi ju ingen skola att gå till.
Dessa ord, som finns i boken, får bli mina slutord. 

Sanningen kan vara farlig

Erik Fichtelius och Martin Widmark är tillbaka med en ny bok i serien Scoopet, där man fokuserar på ungas rätt att granska och påverka sin omvärld. Debuten hette Förstörda bevis och denna gång handlar det om Mordbranden. 
Det har börjat en ny kock på skolan, en stjärnkock som tidigare jobbat i Paris, men som blev trött på att arbeta sena kvällar. Eftersom han har en svensk flickvän föll valet på att flytta till Malmeborg i Sverige. Här bor också Maryam, Hugo och Johanna, trion som utgör redaktionen Scoopet.
De tre i redaktionen förstår genast nyheten, att det är stort att en stjärnkock flyttar till ett mindre samhälle i Sverige, och vill skriva om det. Dessutom lagar ju kocken en makalöst god vegetarisk lasagne!
Vid intervjun med kocken märker de dock att den positiva nyheten om mer vegetarisk mat på skolan även får negativa konsekvenser för vissa av eleverna. De ser, och lyckas till och med filma, när en tjej i fjärdeklass, Linda, får mat hälld över sig. Storgråtande springer Linda ut från matsalen. Johanna på Scoopet springer efter och får då höra förklaringen. Linda har blivit kallad "slaktar-fetto" av andra barn på skolan eftersom hennes pappa jobbar i köttdisken på ICA.
Nu har alltså Scoopet ytterligare en nyhet att skriva om och denna gång handlar det om betydligt allvarliga saker. Nu stöter Scoopet på patrull. Rektorn förnekar att mobbning pågår på skolan. Scoopet förstår snart varför. Rektorn har anlitat en känd PR-makare som vill tjäna pengar på att göra en reklambroschyr åt skolan, med inriktningen att en stjärnkock nu arbetar på skolan och har fokus på vegetarisk mat. Rektorn förhindrar dessutom Scoopet att skriva om mobbningen genom att släcka ned skolans hemsida där nyhetsbloggen ligger. Nu pratar vi alltså även om censur!
Detta retar gallfeber på de skrivande ungdomarna som i likhet med mer erfarna journalister vägrar att ge upp. I en tidning får de se en artikel om att en gammal tidningsredaktör, Katja Ritter, har flyttat till Malmeborg. Kanske hon kan hjälpa till? Scoopet får låna Katjas skrivarstuga och kan där börja arbeta med nyheten. Av Katja får de dock reda på att sanningen kan vara farlig. Detta får de snart själva bevis på...
Erik Fichtelius och Martin Widmark bjuder läsarna på mer kunskap om journalistik och källkritik. Vad är det exempelvis för skillnad på en riktig tidning och på en reklambroschyr? Och att en lögn eller vinklad sanning som berättas som en nyhet kallas för propaganda.
Vid det här laget har ni kanske förstått att Scoopet hamnar i trubbel. Frågan är bara om de kommer att få ut nyheten om mobbningen på skolan eller om det hela kommer att tystas ned och falla i glömska?

Är det nu allt börjar?

Alltså, wow! Jag är faktiskt lite tagen efter att ha läst Siri Sponts första ungdomsbok Är det nu allt börjar?. Huvudpersonen Tilda känns igen från Sponts mellanålderstrilogi som inleds med Utan djur så dör jag. De böckerna tyckte jag var riktigt bra, men Är det nu allt börjar? är STRÅLANDE!

Tilda går i åttan och bor i ett litet samhälle som heter Knivsjö och ligger i Dalarna. Hon är less på ALLT! Kompisarna (som inte känns som kompisar på riktigt), alla störiga killar, att dricka sig full utanför Folkandiscot på helgerna, att vara en som inte syns, att bli kallad ful av killarna... Ja, listan kan göra hur lång som helst. Men som en gnistrande stjärna i allt det vardagsgrå finns Emmy. Emmy bor i Skåne och hon och Tilda har aldrig träffats. Men de har chattat och sms:at  med varandra i ett halvår och båda drömmer om att göra något annat. Att ta sig iväg, bort. Allra helst till London! När Emmy föreslår att de båda ska åka på språkresa till Brighton under sommarlovet är det som om något faller på plats inne i Tilda. Det vore bara så perfekt! Och någonstans så märker mamma och pappa hur viktigt det här är för Tilda, för de låter henne åka, fast det egentligen är alldeles för dyrt.

I Brighton ska Tildas liv äntligen börja! Där vet ingen vem hon är och hon kan få börja om från noll. Tillsammans med sin tvillingsjäl Emmy. Och allt börjar så bra, med pubbesök där ingen frågar efter ålder och snygga, spännande killar i språkkursklassen. Men snart märker Tilda att de sociala hierarkierna är lika tydliga i Brighton som hemma i Knivsjö. Att det är lika svårt att bli en som räknas, att de coola och självsäkra tar lika mycket plats, att festerna blir lika urspårade... Och alla Tildas tankar och känslor är så fantastiskt bra beskrivna. Alla stämningar, varenda nyans, är fångade mitt i prick! Jag behöver kanske inte säga att Brighton inte blir vad Tilda har tänkt sig. Och att Emmy inte heller är som hon har tänkt sig. Men hon hittar nåt annat i England - en del av henne själv som helt enkelt har tröttnat på att ta skit från andra.

Allt mod jag har

Rakel bor i Stockholm med sin mamma Tove. Hennes andra mamma, Nour, bor i Västervik med sin nya familj. Tove är världens bästa mamma på väldigt många sätt, men en grej som inte är bra med henne är att hon är väldigt förtjust i öl och vin. Ingen annan mamma Rakel vet dricker så mycket som Tove och Rakel hatar när hon blir full. Men det kan hon inte berätta för någon - inte för sina kompisar, inte ens för Nour. Dagen före Rakels födelsedag är mamma ledig och ska komma och hämta Rakel efter skolan. De ska baka och handla inför Rakels födelsedagskalas. Rakel väntar och väntar, men mamma kommer aldrig. Hon får en klump i magen och skyndar sig hem. Där hittar hon mamma dansandes i vardagsrummet. Hon har på sig sin finaste sommarklänning och har redan varit och köpt pizza och druckit öl, fast klockan inte ens är ett. Sen somnar hon på golvet och sover hela dagen. Såna här saker händer då och då i Rakels liv och hon har blivit expert på att dölja det. Tror hon i alla fall. Men det finns personer runtomkring henne som har lagt ihop ett och ett och som peppar henne att försöka söka hjälp. Hon använder allt mod hon har börjar i en stödgrupp tillsammans med andra barn och också har föräldrar som dricker. Och hon konfronterar sin mamma som först vägrar erkänna att hon har problem med alkoholen: "Alkoholist! Men jösses, Rakel. Jag är inte alkoholist. Alla som tycker om alkohol har inte problem, det förstår du väl?" Då säger Rakel det väldigt kloka: "Men det har jag. Jag har massa problem med att du dricker."

Allt mod jag har är utgiven på Olika förlag och på deras Facebooksida kan man läsa att i Sverige lever så många som fyra till fem barn i varje skolklass i en familj där någon förälder missbrukar. Om man vill ha lite hjälp på traven att diskutera boken och ämnet i exempelvis en skolklass så finns det en lärarhandledning att ladda ner från Facebooksidan. I slutet av boken ger författaren Lisa Broberg också råd till läsare som känner igen sig i Rakels situation, samt ett antal tips på hemsidor att besöka. En mycket bra bok!