Illusioner och tunnlar

Egentligen stämmer serietiteln Den sista illusionen bättre in på den här boken än själva titeln, De förlorade. För här ställs allt på sin spets när det gäller hjärntrixeri. Vad är egentligen verkligheten för någonting? När tar drömmen slut och när vet man att man drömmer i en dröm? Vad är äkta; det vi ser eller det vi anar? Och vad händer när man börjar tvivla på att det man ser och hör verkligen är verkligt och inte galenskap?

Ky hittar ett hålrum bakom väggen i sitt rum, ett hålrum som fortsätter bortom hennes hus och ner i tunnlarna under Stockholm. Adam börjar se och höra saker som ingen annan ser eller hör. Han tror att han håller på att bli galen när han kommer på att hela hans omgivning egentligen är en kuliss. Omständigheter gör att deras vägar korsas när Adam är nära att bli bortförd av några mystiska varelser i en grå bil. De dras in i händelser där deras värld helt plötsligt visar sig vara något annat och där det finns en dold agenda med allas existens. Det säkraste stället att vistas på är tunnlarna under staden.
Och det är många tunnlar i den här boken, på gränsen till för många. Tillräckligt många tunnlar för att jag ska börja hoppas att de inte ska gå ner igen när de väl har kommit upp. Förutom just tunnelmängden så tycker jag ändå att det här är en spännande och annorlunda dystopisk berättelse som jag uppskattade att läsa. Det är klart att det blir förvirrande när verklighet och dröm blandas ihop och skakas runt. Men det är ju en del av läsupplevelsen i den här boken. Jag tycker också att det brister lite i beskrivningen av relationen mellan Ky och killen Jaquin och av någon anledning har jag svårt att få in i huvudet att Adam faktiskt är femton år, jag ser honom hela tiden som yngre.

Men sammanfattningsvis: bra, spännande och annorlunda. Och i princip helt omöjlig att beskriva.

Del två, De ihåliga kommer i april.

Spänning, teater och intriger i skolmiljö!

Norra Latin är en sån där bok som det har skrivits mycket om innan den kom ut och jag hade väldigt höga förväntningar när jag lånade hem den. Och boken lockar redan innan man börjar läsa - omslaget är så himla fint och så är den sådär härligt tjock (närmar 600 sidor) som man bara älskar om det är en riktigt bra bok.

Boken handlar växelvis om Tamar och Clea. De har båda kommit in på teaterlinjen på den anrika gamla skolan Norra Latin i Stockholm. Tamar är tjejen som har lämnat hela sitt liv hemma i Östersund för att följa sin dröm att spela teater. Clea är den rika skådespelardottern som vuxit upp på teatrar och filminspelningar och som stått på scen sen barnsben. Tamar och Clea är tidstvillingar. De är födda på exakt samma dag för 15 år sen. Det vet Tamar, för hon vet allt om Clea. Hon såg Clea på TV första gången när hon var tio år och sen dess har hon varit besatt av henne. Och nu ska de gå i samma klass, det är helt galet! Men ingenting blir som Tamar har  tänkt sig. I Sundsvall har hon alltid haft kompisar, absolut inte den mest populära, men långt ifrån ensam. På Norra Latin blir allt fel från början. Små grupper bildas redan de första dagarna och Tamar smälter inte in i någon av dem, medan kända Clea förstås hittar sin givna plats på en gång. Tamar blir en betraktare och Clea lever livet, men fester, uteliv och pojkvännen Tim.

Nu är det några veckor sen jag läste Sara Bergmark Elfgrens bok, men det räcker med att bläddra lite bland sidorna för att komma i rätt Norra Latin-stämning igen. Det är magiskt på ett sätt som det blir när teater blandas med gammal, historisk miljö. Dessutom finns det även en annan sorts magi - förutom de spel och intriger som finns klasskompisarna emellan finns det även något som lurar under ytan, något som inte går att förklara på naturlig väg. Jag tycker att det här är en fantastiskt bra bok, även om jag ibland tycker att det blir lite rörigt med de övernaturliga inslagen. Bäst är boken i beskrivningarna av Tamar och Clea och deras tankar och känslor. Om någon har läst och gillat Malin Persson Giolitos bok Störst av allt (visserligen klassad som vuxenbok, men funkar även för unga vuxna) kommer ni att tycka om den här boken också, för de har mycket gemensamt - skolmiljön, de storslagna överklassfesterna, pojkvänner som totalt spårar ur, pappor som gör ungefär alla fel man kan göra och den krypande känslan inför den annalkande katastrofen. Jag hoppas på att få läsa mycket mer av Sara Bergmark Elfgren och i väntan på det ska jag nog låna hem hennes Engelfors-trilogi (skriven ihop med Mats Strandberg, som är en annan favorit)! Den har jag av någon outgrundlig anledning inte läst ännu.

I rosens mitt

Martin Widmark har skrivit en en ny spännande, historisk roman för mellanåldern. I rosens mitt utspelar sig 1918 i Stockholm. De vackra illustrationerna är gjorda av Ola Skogäng. 

Stefan och hans pappa firar jul på egen hand, då mamman tog livet av sig tidigare under hösten. Självmordet kom som en chock för dem båda och var totalt oväntat. På julafton, när pappan plötsligt måste åka till jobbet, hittar Stefan ett paket under granen. Det står "Till Stefan, god jul från din mammas vän". I paketet ligger det ett förstoringsglas. Stefan blir nyfiken och hittar brev som hans föräldrar skrivit till varandra. Genom breven, som är skrivna strax före mammans död, förstår han att hon är rädd. Stefan börjar nysta i ledtråd efter ledtråd, och han upptäcker strax att han är förföljd...

Spännande historia som först var jullovsföljetong i Sveriges radio julen 2015.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

En dag när Emil är i skolan får han ett mail från en okänd avsändare. Mailet innehåller en länk till en blogg som heter "Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med". Han är en av sju personer som blivit utvalda för att läsa bloggen. Först tror Emil att det är ett spam, men när han försöker spärra avsändaren hamnar han istället på bloggen.

Bloggen är skriven av någon som kallar sig Ikaros. Hen (man får inte veta förrän en bit in i boken om det är en kille eller tjej) ska snart fylla 16 år och beskriver sig själv som extremt vanlig. Ikaros är medelsnygg, medellång, har "normala" åsikter, bor i ett medelklassområde med medelklassföräldrar och en syster som tyvärr inte är medel, utan bättre än Ikaros på det mesta. Ikaros har kompisar, går på fester, men känner sig ändå ensam. Så här står det i första blogginlägget:

Livet gör mig illa. Varenda satans sekund. Ingen vet om det. För jag skär mig inte eller något sånt. Och jag varken super, knarkar, skolkar, svälter mig, är allmänt störig, kriminell eller så. Jag har kompisar som jag "hänger" med. Men ingen nära vän (för hade jag haft det så hade jag kanske inte behövt skriva på den här bloggen utan kunnat prata med min vän istället - en vän som sagt: JAG SER DIG, JAG LOVAR, SER INTE BARA DEN ROLL DU SPELAR UTAN JUST DIG OCH VET DU VAD - DU ÄR FAKTISKT HELT OK, RENTAV UNDERBAR, SÅ LÄGG NER DET DÄR MED ATT DÖ SÅ JÄVLA VACKERT ATT DE PERSONER SOM INTE SER/INTE HAR SETT DIG KOMMER ATT VILJA FÖLJA MED!)

Ja, det här att inte bli sedd på riktigt verkar vara det som är det svåraste för Ikaros och de sju personer som valts ut för att följa bloggen är sju personer som inte ser eller inte har sett Ikaros. De ska få följa med på en hundra dagar lång resa som ska avslutas med att Ikaros tar sitt liv.

Emil och hans kompis Filippa läser bloggen tillsammans och båda blir snabbt väldigt engagerade. Vem kan Ikaros vara? Vad har Emil gemensamt med de andra som också blivit utvalda. Emil bestämmer sig för att göra allt för att hitta Ikaros och stoppa självmordsplanerna. Han blir snabbt mer eller mindre besatt av projektet, men när han tar kontakt med de andra sex bloggläsarna märker han att inte alla är lika engagerade som han själv är. En som dock är engagerad är Karim. Han vill också till varje pris lista ut vem Ikaros är, men inte för att rädda hen, utan för att han vill följa med, ända till slutet...

Johanna Nilssons bok är lika välskriven  som hennes böcker brukar vara. Ämnet är tungt, men eftersom jakten på Ikaros blir som en lite deckargåta lättar det upp en del. Lite kärlek kommer också med i bilden. Ändå finns ju förstås hela tiden anledningen till bloggen med - att Ikaros faktiskt inte vill leva längre. Det här är fiktion, men i allra högsta grad verklighet för många människor, och tanken på det är outhärdligt smärtsam.

Monstress

Under min julledighet har jag njutit något oerhört av valet av läsning. Alltså Monstress. En grafisk roman av Marjorie Liu och Sana Takeda, fantasy med härlig steampunk-känsla som får det att rysa utmed ryggraden. Det är vackert, spännande, brutalt och magiskt. Allt.
Världen är ett matriarkaliskt, gammalt Asien, styrt av mäktiga häxor som tagit makten genom våld och krig. Maika Halfwolf är ett tonårigt halvblod: halvt mänsklig, halvt en av de uråldriga. Hon lider av hemska minnen från kriget och söker svaret på vad som egentligen hände med hennes mamma. Inom sig bär hon på en demon och hennes speciella egenskaper gör att hon är ett villebråd för både häxorna, de uråldriga, halvbloden och de gamla gudarna.
Det här är så värt att söka upp och att läsa. Än så länge finns det två samlingsvolymer att gotta ner sig i. Sa jag att det är galet snyggt också? För det är det.

Böcker att börja längta efter.

Nu har katalogen över vårens böcker kommit och det är som alltid en fröjd att få sitta och frossa och börja längta. Ett litet axplock av det som jag ser fram emot som ska komma är:
Dödsbo av Mia Öström (januari), Fandom av Anna Day (februari), Ättlingarna: Hotet av Mats Söderlund (januari), Allt ska brinna av Sofia Nordin (mars) och kanske längtar jag allra, allra mest efter Gökungen av Frances Hardinge (januari).

Sen tänker jag mig att jag också ska läsa BabyLit: Frankenstein av Jennifer Adams (april) tillsammans med min son. Han kan behöva en Frankenstein för att plugga in lite kroppsdelar.

Handbok för ett begagnat hjärta

 

Böcker på temat döden har ju varit populärt de senaste åren (exempelvis John Greenes Förr eller senare exploderar jag, som haft mängder av läsare) och jag tillhör kategorin som tycker om att läsa sorgliga berättelser ibland. Att få gråta litegrann över påhittade personers öden och samtidigt bli påmind om hur mycket man har att vara tacksam för i sitt eget liv. Därför lade jag genast beslag på Tamsyn Murrays Handbok för ett begagnat hjärta när den kom, även om det sedan tog ett tag innan jag kom igång att läsa den.

Boken berättas vartannat kapitel ur Jonnys perspektiv och vartannat ur Niamhs. Jonny är svårt hjärtsjuk och har tillbringat i princip hela sitt liv på sjukhus. Nu står han i kö för en hjärttransplantation och vet att det är bråttom, bråttom. Niamh är en ganska sur och tvär tjej som upplever sig stå i skuggan av sin omtyckta tvillingbror Leo. Under en utflykt till stranden utmanar Leo Niamh att tävla uppför klipporna. Men Leo faller och slår sitt huvud så hårt att hans hjärna dör. Innan läkarna stänger av de livsuppehållande maskinerna tar Niamh och hennes föräldrar det svåra beslutet av Leos organ ska doneras. Och Leos hjärta passar perfekt för Jonny!

För Jonny är det naturligtvis fantastiskt att äntligen bli frisk och få leva ett vanligt liv. Men han har tillbringat så mycket tid som sjuk att han inte riktigt vet vem han är utanför sjukhuset. Han tror att det ska bli lättare att kännas sig hel om han får veta vem hans nya hjärta har tillhört och därför googlar han som besatt på olyckor med dödlig utgång vid tiden för hans transplantation. Samtidigt kämpar Niamh med sin sorg och sina motstridiga känslor inför sin döde bror. Hon är arg på sig själv för att hon gick med på den dumma tävlingen och hon är arg på Leo för att han ens kom på idén. Och någonstans känner hon att alla runtomkring nog hade tyckt att det hade varit bättre om det hade varit hon som hade dött istället. Mitt i allt detta har Jonnys eftersökningar lett fram till Leo och hans och Niamhs liv vävs samman.

Jag tyckte verkligen om den här boken! Jonnys och Niamhs liv och tankar beskrivs så fint och äkta på nåt sätt. Och när man läser författarens efterord och får ta del av hennes research inför skrivandet så förstår man att det just det hon har velat uppnå. Så kryp upp i soffan, tänd ett ljus och ha näsduken i beredskap för eventuella tårar! 

Rebell på ridskolan

Jag läser inte mycket Börja läsa-böcker just nu. Men då och då händer det ändå och nu fick jag tipset om Rebell på ridskolan av Camilla Kuhn. Och det är verkligen en bok helt i min smak! Jag skrattade högt flera gånger och fick gå tillbaka för att läsa vissa delar igen för att de var så bra. 

Rebell ska börja på ridskola, han får en unge på ryggen och hårda förhållningsorder om att inte tappa ungen. Men trots att Rebell är försiktig så verkar det som att ungen ändå har trillat av någonstans. Var kan den va?

Roligt och lättläst med bara versaler.

Dumma teckning!

Johanna Thydell har skrivit denna bilderbok som Augustprisnominerades tidigare i höst. Jag gillar verkligen hennes förra bilderbok Det är en gris på dagis, så jag hade höga förväntningar innan jag läste Dumma teckning. Och som förväntningarna infriades! Den är underbar;) Och jag känner igen mig så väl!

Mint försöker rita lika fint som Storebror. Men det är svårt. Hon kommer inte på vad hon ska rita. Storebror sitter med hela sin arm runt sin teckning så hon kan inte tjuvkolla på honom heller! Storebror har sagt att han bara ritar sånt han gillar.

Till slut kommer Mint på det! Snö, hon ska rita snö. Det verkar som en bra idé först, men sedan går allt åt skogen. Katter stör, vasar välter och allt blir fel! Eller? Storebror visar sin teckning, han har ritat Mint. Och Mint har visst råkat göra något väldigt fint fast hon inte visste om det.

Passar för både vuxna och barn!

Augustpriset

Det blev den stämningsfulla Fågeln i mig flyger vart den vill, skriven och illustrerad av Sara Lundberg, som tog hem årets Augustpris i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok.

Ett litet Grattis också till Johannes Anyuru som vann kategorin Årets svenska skönlitterära bok med sin spännande De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Snöängeln

Nu när snön och kylan har kommit så passar det ju faktiskt rätt så bra att plocka fram en riktigt vinterbok. En bok där det snöar ordentligt och det går att åka skridskor på sjön. 
Första boken om Agnes och Noel av Camilla Jönsson, Svart vatten, är en typisk sommarrysare. Snöängeln är en typisk vinterrysare, en snarare mer vintermysrys. För handen på hjärtat, det är inte inte jätteläskigt. Men det infinner sig helt klart en kall vinterkänsla när Noel än en gång besöker sitt sommarställe där Agnes finns. Den här gången är det jullov, och förutom Noel så är Agnes rätt så ensam. Hennes vän Linn är egentligen inte hennes vän längre och dessutom har hon åkt till Thailand över jul. Det sista de gjorde innan Linn åkte var att bråka och skrika elaka grejer till varandra. Nog för att det gnager lite i Agnes men det var ju lika mycket Linns fel...
Men när Noel kommer så blir allt bra igen. De umgås och har roligt. Tills det börjar hända skumma saker runt omkring dem. De ser en mystisk skuggfigur som följer dem när de går. Och Linn ser en snöängel, inget konstigt med det men det leder inga som helst fotspår fram till ängeln, det är som att den flugit dit. De har lärt sig känna igen tecknen på att det finns ett spöke i närheten. Men vem är det och vad vill det egentligen? Mer än att störa och förstöra?

Snöängeln är rätt så finstämd, det snöar, det är jul, det lyser i fönstren och det tänds brasor i stugorna. Det blir inte särskilt läskigt men det behöver inte alla spökhistorier vara, för alla spöken är inte farliga. Här är det egentligen mer sorgligt och lite tungt. En bok att plocka med sig hem över jullovet.