Tidlös kärlek

Den tar sig efterhand, kan man nog sammanfatta den här med, Rubinröd av Kersin Gier alltså. För det tar ett tag innan det kommer igång, innan spänningen tar skruv, sen är man fast, och sen är det slut. Just när det är som bäst, just när jag fått känslan av att kunna sitta och streckläsa i flera timmar. Jag blev faktiskt förvånad när helt plötsligt ordet ”Epilog” dök upp framför mina ögon. Var vi alltså redan där?

Gwendolyn är uppvuxen i en familj med tidsresargenen. Men det är dock bara vissa som har den, bestämt av ödet och födelsedatum. Just nu är det Gwendolyns kusin Charlotte som alla väntar på ska ta sitt första tidssprång. Charlotte har uppfostrats in i rollen som tidsresenär, hon är duktig i skolan och lärt sig fäkta och uppföra sig på gamla manér. Men det visar sig vara helt fel uttänkt. Det är nämligen Gwendolyn som bär på genen och när hon nu tar sitt första tidssprång så är hon helt oförberedd. Runt omkring Gwendolyn och hennes familj finns ännu en släkt med tidsresenärer (de Villiers), det finns Väktare och det finns en hemlig orden som vaktar hemligheten. Och där finns Gideon de Villiers, också han tidsresenär. Han och Charlotte har i princip växt upp tillsammans och genomgått samma utbildning och han verkar måttligt förtjust över att nu behöva ta hand om virriga och högljudda Gwendolyn.

Det är meningen att när Gideon ska ta med Gwendolyn på sitt första kontrollerade tidssprång så ska det vara helt ofarligt. De ska bara presentera Gwendolyn för Greven av Saint Germain, grundare av Väktarna och den som kom på att det finns en stor hemlighet bevarad, redo att upptäckas. Men det blir allt annat än ofarligt. Det verkar som att någon faktiskt har väntat på att Gideon och Gwendolyn ska dyka upp.

På baksidan av boken frestas det med ”förbjuden, förförisk och oemotståndlig kärlek”. Dit hinner det dock aldrig riktigt komma i den här boken. Det lockas lite i relationen mellan Gwendolyn och Gideon, men längre än så hinner det inte gå. För det tar som sagt var ett rätt så bra tag innan boken riktigt sätter igång, det händer ungefär när Gwendolyn för första gången får ta på sig historiska kläder. Tills dess är det, inte tråkigt, men inte heller händelserikt. Och tyvärr så har jag i början lite svårt för Gwendolyns något barnsliga sätt, hon beter sig snarare som tretton än snart sjutton. Men även det tar sig, hon utvecklas också, och det blir nog bättre med tiden. Däremot håller jag med om beteckningen ”feel good-fantasy”, till punkt och pricka. 

Andra delen i Tidlös kärlek, Safirblå, kommer ut i mars 2013. Just nu känns det som att jag kanske borde väntat med att läsa Rubinröd tills dess så att jag kunde fortsätta meddetsamma.