Det började med
att jag läste BokNeas recension av Divergent, skriven av Veronica Roth, jag var helt
enkelt tvungen att läsa och tog den med mig hem över jul. Trots att
jag till viss del tröttnat lite på dystopigenren så kändes det
här ändå som något mer, kanske lite mer som Hungerspelen
än Matchad och Rör mig inte.
Platsen är
Chicago. Efter världens förfall har staden delat in sig i fem olika
falanger: De ärliga, De tappra, De fridfulla, De osjälviska och De
lärda. På sin 16-årsdag gör alla ungdomar ett val vilken falang
de vill tillhöra. Tris är uppvuxen hos de osjälviska men har
aldrig känt sig riktigt hemma där, hon är helt enkelt för
självisk. Och mycket riktigt, hennes lämplighetstest visar något
oväntat. Tris är divergent, det innebär att hon har anlag för
flera olika falanger, hon kan inte placeras inom en norm. Att vara
divergent är ovanligt och farligt och Tris måste därför göra
allt för att hålla det hemligt för sin omgivning.
Inte helt utan
ångest väljer Tris De tappra och måste därmed lämna sin familj
och De osjälviska. Initieringsproven hos de tappra är svåra,
farliga och hårda. Dessutom är det inte alla som blir upptagna i
falangen, bara de tio bästa. Resten är dömda att leva som
falanglösa, ett öde som ingen vill hamna i. Tris är fast besluten
att sluta bland de tio bästa, trots att hon har mycket emot sig. Men
hon är inte längre den lilla väna flickan från De osjälviska,
Tris är hård. Men hennes hemlighet gör det inte lättare för
henne, risken att upptäckas ökar och straffet för att vara
divergent är hårt hos De tappra. Dessutom så är det något med
deras instruktör, Four, som gör att Tris inte kan släppa honom med
tanken. Han verkar annorlunda än de övriga i falangen och dessutom
så får han hennes hjärta att klappa lite snabbare än i vanliga
fall.
Och ja, det känns
inte helt obekant när man börjar läsa. Det påminner en hel del om
övriga böcker i genren. Ändå så har Divergent något extra,
något som liksom biter sig fast. Det är inte bara en
sockersöt-men-ändå-full-av-kamp-kärlekshistoria.
Berättelsevärlden är större och tydligt beskriven, och den gör
sig påmind hela tiden. Tris och hennes vänner (och ovänner) är
inte en isolerad grupp i en dystopisk värld. Det gör Divergent värd
att läsa.
Jag håller helt med om att Divergent är läsvärd, trots att den känns som en salig blandning av alla bra dystopier man läst senaste åren. Det är en så himla spännande idé med falangerna. Jag blev helt besatt! Har just läst klart andra delen, Divergent, som slutade med en sån cliffhanger att jag antagligen kommer dö av nyfikenhet innan trean kommer i höst ...
SvaraRaderaDet kanske är för att det känns så bekant som man tycker så mycket om den :-) och nyfikenhetsdöden är ju inte helt fy skam i sammanhanget. :-)
SvaraRadera//Mari
Nej, nyfikenhetsdöden är bra :) Ser nu att jag skrev att andra delen heter Divergent, den med. Insurgent menade jag ju så klart ...
SvaraRaderaFUCK OFF!!
SvaraRadera