När man blir ensammast i världen

Adrian och Emma ska börja nian och det har alltid varit de två mot världen. Det har alltid varit de som stått lägst. De som ingen annan vill prata med och dem som de andra hånar och gör sig löjliga över. Men det har inte gjort så mycket så länge de har haft varandra. Men strax före höstterminen ska börja så förändras spelreglerna. Emma berättar för Adrian att hon tycker att de kanske inte ska umgås så mycket längre. Nu är Adrian helt ensam. Och då är det så mycket svårare att stå emot kommentarerna som fälls. Det blir inte lättare av att Emma verkar ha börjat umgås med ett par tjejer i klassen och dessutom skaffat pojkvän under sommaren.

Samtidigt som Emma bryter med Adrian så dör hans mormor. För att komma ifrån ensamheten en stund så bestämmer sig Adrian för att åka till morfadern i Luleå och hålla honom sällskap under höstlovet. Under ett biblioteksbesök så träffar han Vega, hon är cool och spontan, precis allt som Adrian känner att han inte är. Men med Vega och i Luleå så skulle han kunna vara sån som han inte vågar vara hemma. Den där höstlovsveckan blir underbar. Han och morfadern kommer varandra nära och piggar upp varandra samtidigt som Adrian och Vega blir närmre och närmre. Men när hon börjar prata om att komma och hälsa på honom i Ö-vik får han panik. Där är han ju en tönt.

Säg nåt då! av Ida Ömalm Ronvall är rakt igenom en fin bok. Det är lagom mörkt och dunkelt med lagom mycket ljusglimtar som håller hoppet vid liv. Man hejar på Adrian och vill honom så väl, och det byggs upp en fin relation mellan honom och morfadern som får det att sticka lite i hjärtat. Det som krävs för att man ska må bra.