Om mörkret kunde prata, vad skulle det säga till dig?
Slutstation av Emil Landgreen har både ingredienserna spänning och skräck. Spänningen handlar om att Villy, en ung graffitikonstnär, tillsammans med sina kompisar Tim och Rune ska ge sig ner i tunnelbanesystemet och måla graffiti. Klottra är nog en mer korrekt juridisk term.
Problemet, och ambivalensen, ligger i att Villys pappa arbetar med tunnelbanan. Villy har sett ritningarna av tunnelbanan, och vet precis platsen för den perfekta graffitimålningen. Pappan har berättat för Villy att man har hittat ett okänt arkeologiskt fynd, något som är mycket äldre än de äldsta delarna av Köpenhamn, där berättelsen utspelar sig. Hittills har de bara målat på lagliga platser, men trion söker spänning, så i natt ska det alltså bli annorlunda.
Redan när de tre kamraterna har klivit över stängslet som omgärdar tunnelbaneområdet börjar problemen. De upptäcks av en vakt som har med sig en hund. Efter en mindre jakt, undkommer de med blotta förskräckelsen men plötsligt hör de ett skrik. Ett långsträckt gällt skrik. Samtidigt dör deras mobiltelefoner.
Det är alltså nu skräcken kommer in i bilden. Efter att ha irrat runt ett tag kommer de fram till en station. En station som inte finns med på kartan. En station som mer ser ut som en gravkammare. Härinne är det iskallt! Rune försöker vara tuff och tar upp sin sprayburk för att börja måla. Plötsligt hörs en okänd röst i mörkret...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar