Igår tillkännagavs nomineringarna till årets Augustpris. En av de nominerade böckerna i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är Sara Stridsbergs bilderbok Dyksommar, som jag läste för ett tag sedan.
Boken handlar om Zoe som bor med sin mamma och pappa. Men plötsligt en dag är pappan bara borta. Han har hamnat på ett sjukhus med låsta dörrar. På sjukhuset finns det ängar som ser till att pappa håller sig på jorden och inte flyger iväg, för pappa är så ledsen att han inte vill leva. Och Zoe ställer sig frågan som troligtvis alla barn till suicidala föräldrar ställer sig: Hur kan man inte vilja leva när jag finns? En dag vill inte pappa ha besök längre. Men i hemlighet fortsätter Zoe åka till sjukhuset ändå, fast ingen där vet var pappa finns. Där blir hon vän med Sabina, som planerar att simma över Stilla havet och som lär Zoe att flickor kan göra allt de vill. Det blir en speciell vänskap som bär Zoe genom sommaren tills pappa en dag är tillbaka.
Dyksommar är definitivt inte någon okomplicerad bilderbok. När jag läste den för mina barn blev de märkvärdigt tysta när jag hade läst klart. Jag vet inte om de tyckte att boken var märklig eller om de helt enkelt blev mållösa av allvaret i den. Att det finns människor som mår så dåligt att de inte vill leva är något de inte konfronterats med tidigare. Hur som helst är det här är en bok man som vuxen gärna kan läsa igenom innan man högläser, för att vara beredd på eventuella frågor. Det är dock inte en bok man behöver undvika - barn klarar ofta mer än man tror och svåra saker drabbar ju oss alla förr eller senare. Dyksommar är vacker, både textmässigt och bildmässigt. Sara Lundbergs färgstarka, men samtidigt stillsamma, bilder passar så väl ihop med berättelsen. Och vissa textrader etsar sig liksom fast i medvetandet: Min pappa blev aldrig riktigt glad, men det gick ganska bra för honom ändå. Så sorgligt, men samtidigt hoppfullt!
