Från en dystopi till en annan

Såhär i pandemitider har jag försökt undvika dystopier, vilket annars är en av mina favoritgenrer. Tillvaron känns ju liksom tillräckligt dystopisk som den är. Men när del ett i Magnus Nordins nya serie Zonen dök upp för ett tag sen kunde jag trots allt inte låta bli att läsa den genast. Nordin har tidigare skrivit serien Varelserna på liknande tema och den gillade jag mycket (där var det zombier inblandade också).

I Röd zon lär vi känna Joel. Han har varit ensam i nästan 300 dagar. Alltså, han har varit helt ensam. Först var det krig, med pansarbilar som rullade in över Stockholm, missiler som fienden skickade, explosioner, ändlösa nätter i skyddsrum, ständiga strömavbrott och vattenbrist. Sen kom det värsta: ljudlösa drönarsvärmar som besprutade staden med bakterier och virus. Det fanns inget botemedel och ingenstans att fly. När fler och fler blev sjuka delade militären in staden i karantänszoner med stålbarriärer mellan stadsdelarna så att ingen kunde fly och sprida smittan vidare. Nu är alla i zonen utom Joel döda sedan länge. Troligtvis är han den sista människan på jorden. Joel har inrättat sig i sitt nya liv ganska väl och tycker att han har det mesta han behöver i zonen.

Men så ett par dagar efter Joels femtonde födelsedag händer det något extremt oväntat. Joel ligger i en park och läser när han får se en röd ballong komma svävande över trädtopparna. På ballongen är ögon och en glad mun målade. Joel lyckas fånga in ballongen och när han håller den i famnen förstår han att detta bara kan betyda en sak - han är inte längre den sista människan på jorden! Men vem är det som har skickat iväg ballongen? Och var befinner sig den personen? Och vill Joel ens leta upp hen, vad kommer att hända med hans tillvaro då?

Röd zon är en både spännande, fängslande och skrämmande framtidsskildring. Boken är bara drygt 120 sidor tjock, och då består en förhållandevis stor del av sidantalet av svartvita bilder av illustratören Lars Gebel, men det hinner hända mycket på dessa sidor. Och det finns mer att se fram emot - del två, Grön zon, beräknas komma ut så snart som i september!

Vackert och poetiskt om döden

Jag är döden, en del av livet, kärleken och dig. 
Det har kommit många nya, fina bilderböckerna till filialerna där jag arbetar. Jag har ju beställt dem en gång i tiden men man glömmer ju bort vad när tiden har gått. Så fastnar jag för denna, Jag är döden av Elisabeth Helland Larsen. Jag plockar upp den och börjar bläddra.
Den handlar ju som sagt om döden. Kan det verkligen vara ett ämne för små barn? Solklart, ja!
Detta är en mycket vacker bok, vackrare än det mesta jag har läst. Boken är allmängiltig, passar såväl treåringar som vuxna, och då har man lyckats i sitt ämne.
Illustrationerna är egensinniga och välgjorda, påminner faktiskt en del om koreanskt måleri, vilket ju passar ypperligt såhär i bokmässetider när Sydkorea är ett tema på Bokmässan.
Döden kommer till alla, oavsett storlek. Den kan komma innan fåglarna vaknar eller efter att solen har växt fram. För det mesta är den rättvis då den oftast kommer "till dem med rynkor, de som har levt längst. De som är mätta på livet, som om de var mätta av mat".
Det händer dock att döden också "möter dem i magen, de som inte är födda". Ibland händer det också att döden måste komma till många som är på samma plats.
Vi får lära oss att med livet kommer döden. Det är en sanning vi inte kommer ifrån och här är det poetiskt uttryckt och något jag är övertygad om att barn kan relatera till.
I allt det mörka som döden faktiskt är finns det också hopp:
Om du är rädd för mig eller livet, kan jag viska något till dig ... Kärlek! Kärlek kan förvandla sorg och hat. Kärleken kan besöka dig varenda dag. Kärleken dör inte, även om den träffar mig. 
 
 

Ett liv skört som papper

Emilia har en hemlighet. Inte någon rolig hemlighet som gör att det bubblar inombords av att veta något som ingen annan vet, utan en hemlighet som är som en mina. En mina som hotar att spränga inte bara hennes egen tillvaro utan mångas runtomkring. En hemlighet som gör att hon inte längre är glad och nästan aldrig gör saker som är roliga. Och allting började den där hemska dagen då Theresia dog. Theresia som gått i samma klass som Emilia, men som Emilia aldrig riktigt kände. Theresia som blev påkörd av ett tåg och lämnade en familj och en skola i chock. Nu har det gått en tid sedan dödsfallet, men på skolan har man inte riktigt hunnit hämta sig ännu. Därför har skolans ledning bestämt att en lektion varannan vecka ska vikas till gruppaktiviteter. Alla elever blir indelade i en grupp tillsammans med två elever från de andra årskurserna. Tanken är att man ska lära känna andra än de man brukar umågs med och på så sätt skapa en bättre sammanhållning på skolan. Emilia är inte särskilt pepp på den här idén och när hon får veta att hon har hamnat i samma grupp som Viktor Holmberg, Theresias bror, känns projektet inte bara lite jobbigt utan totalt omöjligt. Hon kan INTE vara i samma grupp som Viktor. Inte efter det som hände med Theresia. Förgäves försöker hon få byta till en annan grupp, men reglerna är stenhårda, alla ska stanna kvar i de grupper de har blivit tilldelade. Så Emilia har inget annat val än att gilla läget. Och Viktor, han förstår inte varför Emilia vill byta grupp. Han känner ju inte till hennes hemlighet...

När jag började läsa boken kände jag mig faktiskt ganska förvirrad och den känslan höll i sig en bra bit in i handlingen. Eftersom Emilias hemlighet inte bara är hemlig för människor runt omkring henne utan även för läsaren är det svårt att förstå varför hon agerar som hon gör. Men ju längre fram man kommer desto mer klarnar det och berättelsen växer. Papperssjälar är Emma Johanssons debut och den lovar gott inför framtiden. Det är en berättelse om skörheten i livet och om vänskap, kärlek och stor sorg. Ett extra plus får den för det mycket fina omslaget!

Poetiskt om ett barns oro över sin pappa

Debutanten Oskar Kroon gör sin entré på barnboksscenen och vilken entré sedan! "Mitt fönster mot rymden" är skriven på ett insiktsfullt och nästan poetiskt sätt. Den handlar om Gurkan som bor med sina båda föräldrar i en lägenhet. Mamma studerar till rymdforskare och pappa säljer vitvaror. De båda träffades i pappa Lasses elektronikaffär när mamma skulle köpa en brödrost. Romantiken har alltså flödat.
Men så en dag händer något. Det börjar med hostan. Pappa får ordentliga hostattacker på morgonen när han står och brygger kaffe. Efter ett tag hostar han hela dagen. Samlivet mellan föräldrarna blir också sämre eftersom pappa vill ha ordning och reda medan mamman fokuserar all sin kraft på sin avhandling.
Vad är det då det poetiska i boken? Som läsare får man följa familjens liv samt naturens och årstidens svängningar. Språket är rikt och drömskt och man får lära sig mycket under läsningen.
Hostan blir allt värre och pappan måste till slut åka in på sjukhus. Detta trots att han lovat Gurkan att de just denna dag skulle gå och köpa och äta vårens första glass. Gurkan får besöka sin pappa på sjukhuset. Pappan ser nästan ut som vanligt, han är bara lite mindre. Och gråare. Frågorna från Gurkan är många. "Vad heter doktorerna? Kan du gå själv? Vilken spak drar man i för att fälla upp sängen?" Och den kanske allra viktigaste frågan: "När kommer du hem?"
En mycket intressant och bra bok som skiljer sig från mängden. Illustrerad av Josefin Sundqvist som belönats med Slangbellan.

Så mycket kärlek kan inte dö

Det finns bra böcker och det finns fantastiska böcker och Moni Nilssons Så mycket kärlek kan inte dö tillhör definitivt den senare kategorin. Min enda invändning mot boken är omslaget - det är verkligen synd att en så fin bok inte har en mer lockande framsida! 

Boken handlar om Lea vars mamma är svårt sjuk i cancer. Hon har varit sjuk i många år, ibland bättre, ibland sämre. Under de friskare perioderna har mammas hår vuxit ut och familjen har passat på att göra roliga saker tillsammans. Under de dåliga perioderna har hon tappat håret och fått tillbringa mycket tid på sjukhus. Nu jobbar inte längre, men säger till Lea att hennes jobb numera är att bli frisk och att älska henne dygnet runt. 

En dag åker Leas mamma och pappa till Stockholm för att vara med på Cancergalan på TV. Lea får inte titta på programmet för sin mormor och morfar, men hennes bästis Noa har sett det. Av Noa får Lea veta att mamma har sagt i direktsändning att hon inte kommer att överleva. Lea vägrar tro det. Hon blir arg på Noa, så arg att hon till och med slår henne och hon bestämmer sig för att hädanefter hata Noa. Om hon koncentrerar sig på att hata Noa riktigt mycket kommer mamma kanske inte att dö. Det händer något i Lea där, något argt vaknar och hon hamnar i bråk efter bråk. Hon slutar att spela fotboll, som hon egentligen älskar och hon vägrar att bli sams med Noa, trots att hon saknar henne galet mycket. Men faktum kvarstår - mamma kommer inte att bli frisk och till slut blir även Lea tvungen att inse sanningen, hon ont det än gör. 

Boken beskriver mammans sista tid i livet och hur det blir för Lea och resten av familjen efter att mamman till slut har dött. Det är oändligt sorgligt och när jag läser blir jag både mamman som har kämpat och kämpat för att få vara kvar hos sina barn och den lilla tjejen som är livrädd för att förlora sin stora trygghet. Men det här är inte bara en bok om död och sorg, det är också en bok om stark vänskap (för Noa ger aldrig upp om sin bästa vän, trots att hon blir behandlad som skit) och framför allt om kärlek. För så mycket kärlek som finns mellan Lea och hennes mamma kan bara inte dö!

Starkt om varm kärlek mellan barnbarn och farfar

Pennan tillhörande en av Sveriges absolut främsta barn- och ungdomsböcker slutade skriva förra sommaren. Då avled nämligen dess ägare, Ulf Stark, efter en kort tids sjukdom. Innan dess han hann författa "Rymlingarna", en hjärtevarm historia om kärleken mellan ett barnbarn och dennes farfar. Den arga och vresiga farfadern, med namnet Gottfrid, ligger på sjukhus och har inte lång tid kvar att leva. Lill-Gottfrids pappa har svårt att närma sig och förstå den ilskne Gottfrid. Den enda som förstår honom är egentligen hans barnbarn Lill-Gottfrid som vill uppfylla farfars sista önskan, att uppleva en sista dag i hemmet han tillbringade med farmor medans hon levde.

Kruxet är att detta hem ligger på en ö i Stockholms skärgård så det är inte helt enkelt att ta sig dit. Lill-Gottfrids pappa skulle aldrig tillåta en sådan resa. Det löser Lill-Gottfrid genom att säga till sina föräldrar att han ska åka på fotbollscup och övernatta med laget. Som skjuts anlitar han en av sin vuxna vänner, en bagare vid namn Ronny och som har barnasinnet och äventyrslustan kvar.
Resan till skärgården blir av och den blir precis så lyckad som Gottfrid önskar att den skulle bli. Här minns han det ljuva livet med sin älskade hustru. Särskilt gripande är scenen då Gottfrid på morgonen, alldeles innan solen gått upp, sitter i sin frus stol, "farmorsstolen", och blickar ut över vattnet i ett försök att förstå och minnas sin fru och varför hon älskade livet ute i skärgården så mycket, men också kanske att förstå och begrunda kärleken hon kände till honom och vice versa.

Eller som Gottfrid själv uttrycker det: "Vi talar om hur det blir efter döden. Det är inget att skoja om. Vet du, ibland drömmer jag om henne på nätterna. Att hon sitter på berget och dricker kaffe. Eller att hon hänger tvätt. Eller vad som helst. Sen vaknar jag och är på det satans sjukhuset. Då gråter jag, fastän jag inte är en sån som gråter. För jag vill vara kvar i drömmen".

Efter avslutad läsning vill jag vara kvar i den här boken.

Inuti huvudet är jag kul

Liv har flyttat från Stockholm till Växjö tillsammans med sin pappa. Eller, de har flyttat till en pytteby utanför ett mindre samhälle utanför Växjö. Liv tyckte egentligen inte att flytten var någon bra idé, men hennes pappa var så entusiastisk och lycklig när han upptäckte att huset som han alltid drömt om plötsligt var till salu. Han ville tillbaka till sina rötter, till platsen där han vuxit upp.


I hela sitt liv har Liv fått höra att hon är lite blyg. När hon var liten var det liksom okej. Pappa fanns med och kunde täcka upp och förklara varför hon tryckte sig mot hans ben i hallen när det kom gäster eller varför hon inte räckte upp handen och sa sitt namn högt och tydligt på simskolan. Sen har kravet på att våga ta plats, utamana sig själv och vara mer aktiv muntligt ökat och ökat med åren. Men på nåt sätt funkade ändå livet i Stockholm - hon var rätt ensam på fritiden men hade i alla fall ett par kompisar hon kunde hänga med i skolan och miljön var hyfsat välbekant och trygg.


I Växjö är allt nytt. Det finns ingen trygg punkt att klamra sig fast vid. Liv vet inte ens hur man gör när man ska gå på skolbussen. Stannar den av sig själv när den kommer till hållplatsen eller måste hon typ vinka för att chauffören ska se att hon ska med? Första skoldagarna blir katastrof och det är när jag läser om dem som jag inser att Livs blyghet liksom har tagit blygheten till en ny nivå. Vi är ju många som inte gillar nya situationer, stora sociala sammanhang eller att prata inför grupp, men Liv klarar knappt av att svara på tilltal eller föra ett vanligt samtal, om det är med en person som hon inte känner. Liv är inte dum, hon vet hur ett samtal går till och inuti huvudet kan hon prata hur mycket som helst. Inuti huvudet är hon kul! Men även om hon inte själv förstår hur det går till så verkar den där roligheten som hon bär inom sig på något sätt sippra ut och hon får mot alla odds två nya vänner i Växjö. Hennes första riktiga vänner, som vill vara med henne trots hon ger ett så kantigt och nästan otrevligt intryck, trots att hon blir röd som en tomat så fort någon pratar med henne och trots att hon får en panikattack och svimmar när hon ska hålla föreläsning på franskan. Och man blir så glad över de här två personerna, Alia och Gunnar, för man känner sån sympati för Liv och vill bara att hon ska få vara glad. Pappan känner man också mycket symapti för. Ibland har han lite svårt att förstå sin dotter, eftersom han själv är superextrovert, men det enda han vill är att Liv ska må bra. Det är så mycket värme och kärlek i den här boken att jag blir alldeles rörd och jag längtar redan efter nästa bok av Lisa Bjärbo!

Long way down

DON'T NOBODY

belive nothing
these days

wich is wyh I haven't 

told nobody the story

I'm about to tell you.

And truth is, 

you probably ain't
gon' belive it either

gon' think I'm lying

or I'm losing it,

but I'm telling you,

 this story is true.

It happened to me.

Really.

It did.

It so did.

(Reynolds, Jason (2017) Long way down s. 1.

Ibland kan en kort stund vara en evighet. I alla fall om man vet vart man är på väg, och man fasar för det. Så är det för Will.
Det finns tre regler: gråt inte, tjalla inte, hämnas. Han har inte gråtit, han har inte tjallat och nu är han på väg för att hämnas. För att det måste han. För att hans bror Shawn har blivit skjuten. Will vet vem som gjorde det, vem som MÅSTE ha gjort det, det finns inga alternativ. Han har tagit Shawns pistol och ska ta hissen ner. Den längsta hissfärden i hans liv. Sju våningar. Sju stop. Och när han kommer ner är inget som det var innan.

Det här är en sån där bok som går in i en som en hård, kall tagg. Den är skriven i poetiska fragment och det verkligen glöder av berättarlust. Det märks att berättelsen är viktig. Men den är också rå och det finns inget som lindar in handlingen till något snällare. Det här är Long way down av Jason Reynolds.

Som stjärnor faller

Tess och Liv är bästa vänner. Liv säger att det var förutbestämt att just de två skulle bli bästisar. När Liv, som sprudlar av just liv, kom ny till klassen ville alla vara med henne, men Tess var den enda som inte fjäskade och Liv såg med en gång att Tess var speciell. Sen dess har det varit de två! Men nu ska deras duo brytas. Tess och hennes föräldrar ska flytta. Till mormor hus som heter Bäckafallet och ligger långt ute på landet, många timmar från stan där hon vuxit upp. Mormor har nyligen dött och Bäckafallet är deras, men Tess fattar inte hur hon ska kunna vara i huset, bo i huset, när mormor inte längre är där. Och hon fattar inte hur hon ska kunna klara sig utan Liv.

 

Första tiden blir tung. Allt i huset påminner om mormor, men ändå är hon inte där. Och Tess har bestämt att hon ska tillbaka till stan till hösten och orkar inte engagera sig i de nya klasskompisarna. För Liv verkar livet har fortsatt utan Tess, men Tess känner sig bara ensam. Men så en dag möter hon en kille i skogen, som rider barbacka på en häst. Det blir ett kort möte, ett Hej! och sen galopperar han iväg. Men de möts flera gånger, får kontakt, blir vänner och kanske mer än bara vänner? Killen heter Tom och hans häst Stjärna. Tom är märklig på många sätt, han verkar tillbringa nästan all tid i skogen, alltid klädd i samma ylletröja, och bandet mellan honom och hästen är starkt att hon verkar betyda allt för honom. Tom vill att Tess ska lära känna Stjärna, lära sig rida och så småningom kunna hjälpa honom att ta hand om henne. Det hela gör Tess förvirrad – är det bara för Stjärnas skull Tom vill träffa henne? Vem är han egentligen och vad vill han med henne? Det är frågor som i slutet av boken får mycket oväntade svar.

Lin Hallbergs bok är vackert, nästan poetiskt skriven. Man liksom längtar ut till skogen när man läser den, till det enkla och fria, och jag tror att både den hästintresserade och den som aldrig har suttit på en hästrygg kan tycka mycket om att läsa om Tom och Tess!

I rosens mitt

Martin Widmark har skrivit en en ny spännande, historisk roman för mellanåldern. I rosens mitt utspelar sig 1918 i Stockholm. De vackra illustrationerna är gjorda av Ola Skogäng. 

Stefan och hans pappa firar jul på egen hand, då mamman tog livet av sig tidigare under hösten. Självmordet kom som en chock för dem båda och var totalt oväntat. På julafton, när pappan plötsligt måste åka till jobbet, hittar Stefan ett paket under granen. Det står "Till Stefan, god jul från din mammas vän". I paketet ligger det ett förstoringsglas. Stefan blir nyfiken och hittar brev som hans föräldrar skrivit till varandra. Genom breven, som är skrivna strax före mammans död, förstår han att hon är rädd. Stefan börjar nysta i ledtråd efter ledtråd, och han upptäcker strax att han är förföljd...

Spännande historia som först var jullovsföljetong i Sveriges radio julen 2015.

Handbok för ett begagnat hjärta

 

Böcker på temat döden har ju varit populärt de senaste åren (exempelvis John Greenes Förr eller senare exploderar jag, som haft mängder av läsare) och jag tillhör kategorin som tycker om att läsa sorgliga berättelser ibland. Att få gråta litegrann över påhittade personers öden och samtidigt bli påmind om hur mycket man har att vara tacksam för i sitt eget liv. Därför lade jag genast beslag på Tamsyn Murrays Handbok för ett begagnat hjärta när den kom, även om det sedan tog ett tag innan jag kom igång att läsa den.

Boken berättas vartannat kapitel ur Jonnys perspektiv och vartannat ur Niamhs. Jonny är svårt hjärtsjuk och har tillbringat i princip hela sitt liv på sjukhus. Nu står han i kö för en hjärttransplantation och vet att det är bråttom, bråttom. Niamh är en ganska sur och tvär tjej som upplever sig stå i skuggan av sin omtyckta tvillingbror Leo. Under en utflykt till stranden utmanar Leo Niamh att tävla uppför klipporna. Men Leo faller och slår sitt huvud så hårt att hans hjärna dör. Innan läkarna stänger av de livsuppehållande maskinerna tar Niamh och hennes föräldrar det svåra beslutet av Leos organ ska doneras. Och Leos hjärta passar perfekt för Jonny!

För Jonny är det naturligtvis fantastiskt att äntligen bli frisk och få leva ett vanligt liv. Men han har tillbringat så mycket tid som sjuk att han inte riktigt vet vem han är utanför sjukhuset. Han tror att det ska bli lättare att kännas sig hel om han får veta vem hans nya hjärta har tillhört och därför googlar han som besatt på olyckor med dödlig utgång vid tiden för hans transplantation. Samtidigt kämpar Niamh med sin sorg och sina motstridiga känslor inför sin döde bror. Hon är arg på sig själv för att hon gick med på den dumma tävlingen och hon är arg på Leo för att han ens kom på idén. Och någonstans känner hon att alla runtomkring nog hade tyckt att det hade varit bättre om det hade varit hon som hade dött istället. Mitt i allt detta har Jonnys eftersökningar lett fram till Leo och hans och Niamhs liv vävs samman.

Jag tyckte verkligen om den här boken! Jonnys och Niamhs liv och tankar beskrivs så fint och äkta på nåt sätt. Och när man läser författarens efterord och får ta del av hennes research inför skrivandet så förstår man att det just det hon har velat uppnå. Så kryp upp i soffan, tänd ett ljus och ha näsduken i beredskap för eventuella tårar! 

När allt försvinner

I vintras kom fjärde och avslutande delen i Sofia Nordins serie som inleds med Spring så fort du kan. De här böckerna har länge funnits med på min vill-läsa-lista och när jag nu äntligen läste första boken gick det bara inte att sluta. Jag blev helt fast! Fjärde boken (Om du såg mig nu) har jag visserligen inte läst ännu - jag vill suga lite på karamellen eftersom jag vet att det är den sista.

I En sekund i taget får vi lära känna Hedvig. Hennes mamma, pappa och lillebror har just dött i en märklig feber. Allt gick så snabbt och det fanns inget hon kunde göra för dem mer än att hämta vatten att svalka dem med. Hon kunde inte ens ringa 112. Först var det upptaget och sen hördes det inget alls. Internet slutade också att fungera och när strömmen gick och Hedvig tittade ut på gatan insåg hon att det inte bara var hennes familj som hade drabbats. Det var helt tyst utanför. Tyst och mörkt och det fanns inte en enda människa. Ingen levande människa i alla fall. Vid ett hus hade en man sjunkit ned på marken med en soppåse i handen. Han hade överraskats av döden på väg ut till soptunnan. Och två bilar hade kört rakt in i varandra på vägen. 

Vad gör man när man bara är tretton år och verkar vara alldeles ensam kvar i hela världen? När ingenting av det man är van vid finns kvar. Hedvig agerar väldigt klokt, måste jag säga. Hon tar nyckeln till sin skola (hennes mamma jobbade där) och cyklar dit. Där plockar hon åt sig friluftsaker från ett förråd och packar med sig så mycket mat från skolköket som hon orkar bära. Sen tar hon cykeln och ger sig ut i skogen. Där kommer alla tankarna. Är det bara hon som har överlevt eller finns det andra människor där ute som hon borde leta efter? Hon bestämmer sig för att hon är ensam kvar och att det enda hon ska koncentrera sig på är att hålla sig mätt och varm. Och så kommer hon på att det finns en gård i närheten. Ett slags undervisningsgård, där ingen bor, men dit hon varit med skolan flera gånger för att lära sig om djur och odling och sånt. Där borde hon inte behöva stöta på några döda och där finns det kor och höns som kan ge henne mat. 

Och så börjar Hedvigs nya liv. Ett liv helt i ensamhet, förutom djuren då, där dagarna går åt till att försöka lära sig att mjölka kor och elda i vedspis. Redan så här tidigt i boken är mina egna tankar i full gång. Vad skulle jag själv göra om alla runtomkring mig hade dött? Skulle jag vara lika initiativrik som Hedvig eller skulle jag bara sätta mig ner och ge upp? Jag slås också på hur otroligt sårbart vårt samhälle är. Hur länge skulle vi klara oss utan el? Utan Internet och andra fungerande kommunikationer? Alla människor som bor i moderna lägenheter utan någon som helst tillgång till vedspis, utedass eller odlingsbar mark... Tanken svindlar och jag får lust att genast gå hem och packa ett överlevnadskit! Det var längesen jag blev så engagerad av en bokserie som jag blivit av den här! Jag går liksom och tänker hela tiden på hur det ska gå och det enda jag har att säga till er som ännu inte har läst böckerna är: Läs, läs, läs!!!

Den vita döden

Trettonåriga Julia kommer till ett slott som är omgjort till ett sanatorium, ett slags sjukhus, för barn och vuxna som är sjuka i tuberkolos, tbc. Det är en hemsk sjukdom som var vanligare här förr. Slottet ligger här i Småland, men Julias familj bor långt därifrån. Hon får inte besök som flera av de andra. På sanatoriet ska barnen försöka äta och gå upp i vikt, få frisk luft och olika behandlingar, en del gör mer skada än nytta. Julia delar rum med några tjejer och en av dem blir hennes första bästa vän. Det blir spännande när det kommer en pojke till sanatoriet. Han heter Luca och hans familj jobbar på en cirkus. Luca är både snygg och snäll och Julia blir kär. Det är lite konstigt att hinna bli kär när de båda egentligen är dödssjuka. De smiter ifrån och Julia får vara med och titta på en fantastisk cirkusföreställning. Hon har aldrig tidigare varit så lycklig. Julia och Luca träffas så mycket de bara kan. Ibland sitter de högt upp i ett äppelträd eller är nere vid stranden. Det händer också andra saker som när Julia och hennes kompisar gräver upp en grav i skogen och får både skämmas och ångra sig. De tror att den ovanliga pojken Arvid grävt ner en flicka där. Det som är ledsamt är att rätt som det är kan någon av de vuxna eller barnen ha dött. En del blir bra men många blir det inte. Läs denna så får ni veta hur det går för Julia och Luca. En bok som man både blir glad och ledsen av och som är svår att sluta läsa.  /Carina

Svarta rosorna

Jag har länge gått och sneglat på Camilla Lagerqvists serie Svarta rosorna och tänkt att jag skulle läsa den - både för att böckerna ser så spännande ut på framsidan och för att jag gillar historiska böcker. Nu blev det äntligen av och bok 1, Uppdraget, var så bra att jag raskt slukade både bok 2 och bok 4 (som jag i ivern trodde var nummer 3).

Böckerna handlar om Maja, som sommaren 1943 fyller 13 år. Runt om i Europa härjar Andra världskriget och för Maja kommer kriget nära inpå. Hon bor nämligen nära den norska gränsen och Norge har blivit ockuperat av Tyskland. Trots att Maja vet att det händer hemska saker bara några kilometer bort så lever hon ändå ett ganska vanligt liv.

Den här sommaren får Maja två nya kompisar: norska Hilde och judiske Ben. De flyttar till Majas by från Norge ungefär samtidigt. Till att börja med ägnar Maja, Hilde och Ben dagarna åt sol och bad, men snart kommer krigets verklighet ikapp dem. Bens pappa är motståndsman i Norge, vilket gör att Ben ständigt är orolig för honom. Att arbeta mot tyskarna är riktigt, riktigt farligt. Speciellt om man dessutom är jude. Hilde bär också på en farlig hemlighet. När de tre vännerna får vetat att Bens farbror och småkusiner har blivit förda till koncentrationsläger och dödats där bestämmer de sig för att de ska bilda en egen motståndsgrupp. De ska jobba mot tyskarna, precis som Bens pappa gör. De kallar sin motståndsgrupp för Svarta rosorna och de uppdrag de utför är egentligen alldeles för farliga för barn. Det är faktiskt så spännande och läskigt att man nästan glömmer bort att andas när man läser! Maja, Ben och Hilde är påhittade personer, men allt känns ändå väldigt verkligt. Vill du ha riktigt bra och nagelbitande läsning så rekommenderar jag varmt den här serien! Att man dessutom får en rejäl dos svensk historia är ju en fantastiskt bra bonus!

Vi är en

Här.
      Är Vi.

Och vi lever.

Är inte det fantastiskt?

Att vi alls
finns
till.

Grace och Tippy är sexton år och sammanvuxna tvillingar. De har varsin överrkropp, men sitter ihop vid höften och delar underkropp. I hela sitt liv har de haft privatlärare som har undervisat dem hemma, men nu har pappan blivit arbetslös och det finns inte pengar till lektionerna längre. Därför måste de börja i en vanliga skola och de har aldrig varit så rädda och nervösa i hela sina liv. Den trygga lilla världen rycks undan och de kastas ut i verkligheten. På ett sätt blir skolan som de har tänkt sig - folk stirrar, ställer korkade frågor och beter sig allmänt onaturligt. På ett annat sätt blir den underbar, eftersom det är första gången de faktiskt får kompisar och kan känna sig som vanliga tonåringar. Men bakom lyckan lurar olyckan. Grace får konstiga anfall och måste till sist erkänna att hon är svårt sjuk. Hon och hennes syster ställs inför ett fullständigt omöjligt val där alla alternativ är lika dåliga.

Jag fullkomligt älskade den här boken! Det är tårar och skratt om vartannat och som en röd tråd går den starka, starka kärleken mellan systrarna. Den får en att känna tacksamhet för det som känns så självklart när man är frisk; att ha en kropp som funkar. Den får en också att påminnas om att man inte ska döma andras liv utifrån det man ser på utsidan. Vad som gör livet värt att leva kan ju var och en bara avgöra själv. Boken är tjock, över 400 sidor, men snabbläst eftersom den är skriven i diktform (något som kan kännas lite ovant i början, men som man snabbt vänjer sig vid). Tack Sarah Crossan för den här läsupplevelsen! 

Kära dagbok (jag hatar dig)

Vilken födelsedagspresent med rosa hjärtan fick hon från sin mamma? Vad tänkte mamman när hon köpte den eftersom hon vet att M hatar att skriva?

”Jag hatar att fylla 13.
Jag hatade att vara 12 också.
Jag hatar att ha glasögon.
Jag hatar skolan.
Jag hatar skavsår.”

Men så börjar hon skriva. Först trevande och sedan mer och mer. När mamma försvinner iväg och hon lämnas ensam är det dagboken hon berättar för hur hon mår. Boken fylls med tankar om skolan, ensamhet, saknad efter en älskad pappa och en bror. Anne Frank är nästan hennes vän. Båda låtsas att dagboken är deras kompis. Anne Frank satt instängd i ett hus under ett krig, medan M sitter instängd i sitt eget skal i nuet. 

Sofia Hedman har skrivit en ungdomsbok som tar sig in under huden. Berättelsen är ”lycklig” med hopp om att alla stjärnor inte har slocknat. 

/Emina