Sorgen, desperationen och kärleken till ett försvunnet syskon

My brother disappeared. It´s been ten months. And I´m shattering into pieces. 

The million pieces of Neena Gill finns än så länge inte översatt till svenska men det ska inte ses som ett hinder. Språket flyter bra och är framförallt lättförståeligt.

Neena Gill är en brittisk-pakistansk tonåring som alltid varit ”the good girl”, bra betyg och skötsam. Plötsligt försvinner hennes bror, Akash, och när boken börjar har han varit borta i tio månader. Neena är helt förkrossad då syskonen alltid varit väldigt tighta och han var hennes stöttepelare i livet. Kvällen han försvann skulle han på en fest till hans flickvän, Fiona, och tjatade på Neena att hon skulle följa med. Hon valde att inte följa med och har levt med skuldkänslor ända sen dess, tänk om hon kunde förhindrat att han försvann!? Efter Akashs försvinnande börjar världen runt om Neena falla sönder. Hennes mamma vägrar lämna hemmet och hennes pappa blir mer kontrollerande. Samtidigt börjar Neena umgås med Akash flickvän och hänga på hennes fester, i ett desperat försök att hitta ledtrådar till Akashs försvinnande. Hon och hennes vän Josh börjar också inse att de har känslor för varandra och börjar träffas i smyg, då hon är säker på att hennes föräldrar inte kommer godkänna honom. I desperationen av att hitta Akash börjar Neena bryta ihop mer och mer och hennes mentala hälsa är på väg att skena åt helt fel håll.

I The million pieces of Neena Gill får läsaren följa Neena i hennes huvud och genom hennes tankar. Även om boken har sina lösa trådar på sina håll så vägs det ändå upp av en stark och gripande berättelse om sorg, desperation och kärlek. Mental ohälsa är också en röd tråd i berättelsen och den yttrar sig på olika sätt framförallt genom Neena och hennes mamma. Som läsare kände jag väldigt mycket för Neena och hennes saknad efter brodern som gör att hon aldrig kan sluta leta. Hon måste få ett avslut. Alla som har syskon som står en nära kan nog sätta sig in i rädslan av att ha en bror eller syster som plötsligt är borta och att det är en del av sig själv som försvinner. Så passa på att slipa på engelskan och läs den här känslosamma boken.

Finstämt om ljus och mörker

Igår tillkännagavs nomineringarna till årets Augustpris. En av de nominerade böckerna i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är Sara Stridsbergs bilderbok Dyksommar, som jag läste för ett tag sedan. 

Boken handlar om Zoe som bor med sin mamma och pappa. Men plötsligt en dag är pappan bara borta. Han har hamnat på ett sjukhus med låsta dörrar. På sjukhuset finns det ängar som ser till att pappa håller sig på jorden och inte flyger iväg, för pappa är så ledsen att han inte vill leva. Och Zoe ställer sig frågan som troligtvis alla barn till suicidala föräldrar ställer sig: Hur kan man inte vilja leva när jag finns? En dag vill inte pappa ha besök längre. Men i hemlighet fortsätter Zoe åka till sjukhuset ändå, fast ingen där vet var pappa finns. Där blir hon vän med Sabina, som planerar att simma över Stilla havet och som lär Zoe att flickor kan göra allt de vill. Det blir en speciell vänskap som bär Zoe genom sommaren tills pappa en dag är tillbaka. 

Dyksommar är definitivt inte någon okomplicerad bilderbok. När jag läste den för mina barn blev de märkvärdigt tysta när jag hade läst klart. Jag vet inte om de tyckte att boken var märklig eller om de helt enkelt blev mållösa av allvaret i den. Att det finns människor som mår så dåligt att de inte vill leva är något de inte konfronterats med tidigare. Hur som helst är det här är en bok man som vuxen gärna kan läsa igenom innan man högläser, för att vara beredd på eventuella frågor. Det är dock inte en bok man behöver undvika - barn klarar ofta mer än man tror och svåra saker drabbar ju oss alla förr eller senare. Dyksommar är vacker, både textmässigt och bildmässigt. Sara Lundbergs färgstarka, men samtidigt stillsamma, bilder passar så väl ihop med berättelsen. Och vissa textrader etsar sig liksom fast i medvetandet: Min pappa blev aldrig riktigt glad, men det gick ganska bra för honom ändå. Så sorgligt, men samtidigt hoppfullt! 

Är det nu allt börjar?

Alltså, wow! Jag är faktiskt lite tagen efter att ha läst Siri Sponts första ungdomsbok Är det nu allt börjar?. Huvudpersonen Tilda känns igen från Sponts mellanålderstrilogi som inleds med Utan djur så dör jag. De böckerna tyckte jag var riktigt bra, men Är det nu allt börjar? är STRÅLANDE!

Tilda går i åttan och bor i ett litet samhälle som heter Knivsjö och ligger i Dalarna. Hon är less på ALLT! Kompisarna (som inte känns som kompisar på riktigt), alla störiga killar, att dricka sig full utanför Folkandiscot på helgerna, att vara en som inte syns, att bli kallad ful av killarna... Ja, listan kan göra hur lång som helst. Men som en gnistrande stjärna i allt det vardagsgrå finns Emmy. Emmy bor i Skåne och hon och Tilda har aldrig träffats. Men de har chattat och sms:at  med varandra i ett halvår och båda drömmer om att göra något annat. Att ta sig iväg, bort. Allra helst till London! När Emmy föreslår att de båda ska åka på språkresa till Brighton under sommarlovet är det som om något faller på plats inne i Tilda. Det vore bara så perfekt! Och någonstans så märker mamma och pappa hur viktigt det här är för Tilda, för de låter henne åka, fast det egentligen är alldeles för dyrt.

I Brighton ska Tildas liv äntligen börja! Där vet ingen vem hon är och hon kan få börja om från noll. Tillsammans med sin tvillingsjäl Emmy. Och allt börjar så bra, med pubbesök där ingen frågar efter ålder och snygga, spännande killar i språkkursklassen. Men snart märker Tilda att de sociala hierarkierna är lika tydliga i Brighton som hemma i Knivsjö. Att det är lika svårt att bli en som räknas, att de coola och självsäkra tar lika mycket plats, att festerna blir lika urspårade... Och alla Tildas tankar och känslor är så fantastiskt bra beskrivna. Alla stämningar, varenda nyans, är fångade mitt i prick! Jag behöver kanske inte säga att Brighton inte blir vad Tilda har tänkt sig. Och att Emmy inte heller är som hon har tänkt sig. Men hon hittar nåt annat i England - en del av henne själv som helt enkelt har tröttnat på att ta skit från andra.

F som i sämst

 

Jonna är verkligen inte bra på någonting. Hon är dålig i skolan, dålig på att vara dotter och lillasyrra, dålig på att vara kompis. Eller rättare sagt - hon har inga kompisar. Hon är den där tysta, tråkiga tjejen som alla tror ska vara pluggig och smart, men som bara är missanpassad. Fast det gör inget, Jonna bryr sig verkligen inte. Hon vill bara få vara ifred, ligga i sängen och peta sig i näsan, äta godis som hon har gömt i dammet under sängen och kolla på Youtubeklipp.

Jonnas storasyster Miriam är precis tvärt om. Hon har superbra betyg, är jätteduktig på att sjunga och spela gitarr och naturligtvis är hon också populär bland kompisarna. Dessutom är hon snygg och har långt, blankt hår. Jonnas mamma och pappa är så stolta över Miriam att de nästan spricker. När det gäller Jonna är de inte ens i närheten av att spricka (utom möjligen av frustration). Den enda som egentligen förstår Jonna är hennes moster Debbie. Det lite av samma sort. Lite obekväma och jobbiga. Fast Debbie knarkar också, det gör förstås inte Jonna.

Men det där om att Jonna inte bryr sig är nog faktiskt inte riktigt sant. En natt när hon smyger in på Miriams rum för att kolla runt lite medan Miriam sover, ställer hon sig och tittar på alla foton ovanför Miriams säng. Det är kompisar i långa rader - leende och skrattande, mamma och pappa, släktingar, gamla lärare från förr och kompisar från dagis. Miriam måste ha bilder på in princip alla hon har mött. Alla utom Jonna... Då händer det något inuti Jonna. Hon ser på den sovande Miriam, med sin långa, prydliga fläta. Hon ser en sax. Och plötsligt står hon med flätan dinglande i ett fast grepp i sin hand. Hon inser direkt att det hon gjort kommer att leda till en katastrof. Det gör det också, men till en helt annan katastrof än hon hade kunnat gissa. Perfekta Miriam kanske inte vill vara så perfekt trots allt.

I början kände jag nästan lite motvilja mot Jonna, som bara ligger på sin säng och letar snorkråkor och inte anstränger sig det minsta. Men sympatin för henne växer fram efter hand. Det är inte lätt att vara en person som aldrig motsvarar omvärldens förväntningar. Att dessutom blir jämförd/jämföra sig med en perfekt storasyrra gör det förstås inte enklare. Men att vara den perfekta är inte heller alltid så enkelt! Det här är en fin bok om utanförskap och krav. Det är också en bok om hur komplicerad, men samtidigt kärleksfull, en syskonrelation kan vara. Cilla Jackert har skrivit en bok som är perfekt som högläsning för mellanstadieåldern!

Ett liv skört som papper

Emilia har en hemlighet. Inte någon rolig hemlighet som gör att det bubblar inombords av att veta något som ingen annan vet, utan en hemlighet som är som en mina. En mina som hotar att spränga inte bara hennes egen tillvaro utan mångas runtomkring. En hemlighet som gör att hon inte längre är glad och nästan aldrig gör saker som är roliga. Och allting började den där hemska dagen då Theresia dog. Theresia som gått i samma klass som Emilia, men som Emilia aldrig riktigt kände. Theresia som blev påkörd av ett tåg och lämnade en familj och en skola i chock. Nu har det gått en tid sedan dödsfallet, men på skolan har man inte riktigt hunnit hämta sig ännu. Därför har skolans ledning bestämt att en lektion varannan vecka ska vikas till gruppaktiviteter. Alla elever blir indelade i en grupp tillsammans med två elever från de andra årskurserna. Tanken är att man ska lära känna andra än de man brukar umågs med och på så sätt skapa en bättre sammanhållning på skolan. Emilia är inte särskilt pepp på den här idén och när hon får veta att hon har hamnat i samma grupp som Viktor Holmberg, Theresias bror, känns projektet inte bara lite jobbigt utan totalt omöjligt. Hon kan INTE vara i samma grupp som Viktor. Inte efter det som hände med Theresia. Förgäves försöker hon få byta till en annan grupp, men reglerna är stenhårda, alla ska stanna kvar i de grupper de har blivit tilldelade. Så Emilia har inget annat val än att gilla läget. Och Viktor, han förstår inte varför Emilia vill byta grupp. Han känner ju inte till hennes hemlighet...

När jag började läsa boken kände jag mig faktiskt ganska förvirrad och den känslan höll i sig en bra bit in i handlingen. Eftersom Emilias hemlighet inte bara är hemlig för människor runt omkring henne utan även för läsaren är det svårt att förstå varför hon agerar som hon gör. Men ju längre fram man kommer desto mer klarnar det och berättelsen växer. Papperssjälar är Emma Johanssons debut och den lovar gott inför framtiden. Det är en berättelse om skörheten i livet och om vänskap, kärlek och stor sorg. Ett extra plus får den för det mycket fina omslaget!

En pressad tonåring försöker hitta sin plats

Högstadieeleven Linn har det oroligt hemma. Hennes mamma och pappa har skiljt sig och mamma har druckit så mycket att hon förlorat sitt jobb och blivit sjukskriven.

Linn gör vad hon kan för att hitta sin plats i tillvaron, i pappans nya familj, med sin ledsna mamma och i skolan. Oron gör att Linn har svårt att hinna med alla sina läxor. Hon skolkar och blir mobbad av ett par klasskamrater.

Problemen leder till att Linn blir osams med sin mamma och sin bästa kompis. Hon distanserar sig och försöker reda ut alla problem själv. Pressen blir dock för stor och en dag svimmar Linn när hon ska skriva ett prov.

Allt kulminerar en dag när trakasserierna från mobbarna eskalerar och Linn blir misshandlad. Hon ställs då inför ett vägskäl. Ska hon våga berätta om det hon varit med om och hur hon känner?

Detta är bitvis en ganska tuff bok att ta sig igenom. Problemen och svårigheterna är många som drabbar Linn och man känner verkligen med henne. Det är inte lätt att som tonåring klara av när motgångarna till synes aldrig ser ut att upphöra.

Detta är också en bok om vänskap, att fatta mod att räcka ut en hand. Läsare som tar sig an denna bok kommer få stor behållning.



Inuti huvudet är jag kul

Liv har flyttat från Stockholm till Växjö tillsammans med sin pappa. Eller, de har flyttat till en pytteby utanför ett mindre samhälle utanför Växjö. Liv tyckte egentligen inte att flytten var någon bra idé, men hennes pappa var så entusiastisk och lycklig när han upptäckte att huset som han alltid drömt om plötsligt var till salu. Han ville tillbaka till sina rötter, till platsen där han vuxit upp.


I hela sitt liv har Liv fått höra att hon är lite blyg. När hon var liten var det liksom okej. Pappa fanns med och kunde täcka upp och förklara varför hon tryckte sig mot hans ben i hallen när det kom gäster eller varför hon inte räckte upp handen och sa sitt namn högt och tydligt på simskolan. Sen har kravet på att våga ta plats, utamana sig själv och vara mer aktiv muntligt ökat och ökat med åren. Men på nåt sätt funkade ändå livet i Stockholm - hon var rätt ensam på fritiden men hade i alla fall ett par kompisar hon kunde hänga med i skolan och miljön var hyfsat välbekant och trygg.


I Växjö är allt nytt. Det finns ingen trygg punkt att klamra sig fast vid. Liv vet inte ens hur man gör när man ska gå på skolbussen. Stannar den av sig själv när den kommer till hållplatsen eller måste hon typ vinka för att chauffören ska se att hon ska med? Första skoldagarna blir katastrof och det är när jag läser om dem som jag inser att Livs blyghet liksom har tagit blygheten till en ny nivå. Vi är ju många som inte gillar nya situationer, stora sociala sammanhang eller att prata inför grupp, men Liv klarar knappt av att svara på tilltal eller föra ett vanligt samtal, om det är med en person som hon inte känner. Liv är inte dum, hon vet hur ett samtal går till och inuti huvudet kan hon prata hur mycket som helst. Inuti huvudet är hon kul! Men även om hon inte själv förstår hur det går till så verkar den där roligheten som hon bär inom sig på något sätt sippra ut och hon får mot alla odds två nya vänner i Växjö. Hennes första riktiga vänner, som vill vara med henne trots hon ger ett så kantigt och nästan otrevligt intryck, trots att hon blir röd som en tomat så fort någon pratar med henne och trots att hon får en panikattack och svimmar när hon ska hålla föreläsning på franskan. Och man blir så glad över de här två personerna, Alia och Gunnar, för man känner sån sympati för Liv och vill bara att hon ska få vara glad. Pappan känner man också mycket symapti för. Ibland har han lite svårt att förstå sin dotter, eftersom han själv är superextrovert, men det enda han vill är att Liv ska må bra. Det är så mycket värme och kärlek i den här boken att jag blir alldeles rörd och jag längtar redan efter nästa bok av Lisa Bjärbo!