fredag 28 augusti 2015

Kurragömma

http://biblioteket.vetlanda.se/web/arena/results?p_p_state=normal&p_p_lifecycle=1&p_p_action=1&p_p_id=crDetailWicket_WAR_arenaportlets&p_p_col_count=3&p_p_col_id=column-2&p_p_mode=view&back_url=http%3A%2F%2Fbiblioteket.vetlanda.se%2Fweb%2Farena%2Fsearch%3Fp_p_id%3DsearchResult_WAR_arenaportlets%26p_p_lifecycle%3D1%26p_p_state%3Dnormal%26p_p_mode%3Dview%26p_p_col_id%3Dcolumn-2%26p_p_col_count%3D3%26facet_queries%3D%26search_item_no%3D7%26sort_advice%3Dfield%253DRelevance%2526direction%253DDescending%26arena_member_id%3D186524583%26agency_name%3DASE506851%26search_type%3Dsolr%26search_query%3Dkurrag%25C3%25B6mma&facet_queries=&search_item_no=7&sort_advice=field%3DRelevance%26direction%3DDescending&search_type=solr&search_query=kurrag%C3%B6mma&arena_member_id=186524583&search_item_id=139957&agency_name=ASE506851Kurragömma är ännu en sommarrysare. Jag gillade verkligen Petrus Dahlins förra rysare Hjärtlös. Den fick det liksom att krypa i kroppen och vissa delar var riktigt obehagliga.

När jag börjar läsa Kurragömma så VET jag ju att det kommer att vara läskigt. Vilket gör att allt blir en källa till rysningar redan från början, beskrivningen av huset, vädret, skogen, sjön… allt bidrar till en obehaglig stämning. Och det uppskattar jag.

Astrid och hennes mamma har hyrt ett hus på landsbygden i Spanien. För ungefär ett halvår sen dog Astrids pappa och sedan dess har livet varit tungt och den här resan skulle bli något bra för de båda tillsammans. Men mamman måste åka iväg till sitt jobb och Astrid bestämmer sig för att stanna kvar i huset ensam. På natten vaknar hon av konstiga ljud och på morgonen så ser hon blöta fotspår på verandan. Och när hon går in till byn så beter sig invånarna väldigt konstigt, precis som att de inte vill ha henne där, som att hon skulle föra med sig något ont. Vad är det som har hänt i byn och varför blir hon varnad för att bada i sjön?

Som sagt så är stämningen obehaglig redan från början och det bara fortsätter. Det ryser ordentligt när Astrid utforskar skogen och sjön och inte minst när det börjar dyka upp nya lekkamrater. Petrus Dahlin håller stilen och Kurragömma är lika bra som Hjärtlös.

fredag 21 augusti 2015

Ringar på svart vatten

Varje sommar ska man ha en sommarrysare. I år var det Ringar på svart vatten av Gull Åkerblom.

Ben är en ensamvarg och lite av en outsider. Han lever även med tron om att han egentligen är en bortbyting, att han egentligen tillhör någon annan. Kanske en trollfamilj. Därför så kallar han sina föräldrar vid förnamn och känner att han inte riktigt tillhör familjen. Det han tycker allra bäst om är att teckna och att vara ute i naturen, när han är ute så söker han efter sin tillhörighet. En dag så får hans hans pappa får för sig att familjen ska flytta till en gammal prästgård som de får hyra billigt. Resten av familjen tycker att det är en usel idé men Ben tycker inte att det är så farligt, där kommer han att ha skogen precis inpå knuten. Redan första dagen i huset så känner Ben ett vinddrag i nacken och han tycker att huset liksom låter, nästan pratar. Men ingen annan verkar ha upplevt något så han tror att det bara var inbillning. Men huset fortsätter att ge ifrån sig tecken och det visar sig att familjen som bott där innan varit med om en del olyckliga omständigheter.

Det här är rätt så spännande men inte särskilt rysligt och jag tycker inte riktigt att jag hamnar i rätt stämning när jag läser. Ändå så finns det en massa bra ingredienser: skogen, en mörk insjö, gamla hus och mystiska vindar.
Jag blir även lite irriterad på att jag som läsare hela tiden vet minst, även mindre än Ben. Han sitter och läser i en dagbok och får genast en massa svar. Men dem berättas det inte om utan som läsare så sitter man där och känner sig lite utanför. Givetvis så ska ju inte allt avslöjas på en gång men man vill gärna kunna vara med så pass så att man kan pussla lite själv.
Ringar på svart vatten är en helt okej spänningsbok och en helt okej läsupplevelse. Men som rysare vill jag ha lite mer kårar utmed ryggraden. 

onsdag 12 augusti 2015

Ett folk utan land

Sommarlovets stora behållning var helt enkelt den här: Ett folk utan land av Melina Marchetta. Jag är inte heller direkt förvånad över att jag älskade att läsa den, jag älskar ju Jellicoe Road och det kändes givet att en fantasy av Melina borde vara precis så som jag vill ha det.

Landet Lumatere har i tio år varit drabbat av en förbannelse som stängt dess gränser. Utanför lever de som kom undan i flyktingläger. De vet inte om de väntar på att få komma hem eller om de väntar på att få börja sina liv på ett nytt ställe. Vad som har hänt med de som blev kvar är det ingen som vet. Finnikin från Klippan reser runt bland flyktingarna tillsammans med den gamla kungens rådsherre, han har en förhoppning och tro att någonstans kommer de att hitta den äkta tronarvingen som skulle kunna bryta förbannelsen. Så finner han Evanjalin som menar att hon kan leda honom till tronarvingen. Det är bara det att hon har så många hemligheter.

Precis som i Jellicoe Road så finns det flera lager i den boken att utforska, och man hittar nya trådar och ledtrådar att fånga upp och ta tag i. Och jag älskar det. Inte minst älskar jag Evanjalin och att den nya ordningen helt naturligt drivs av starka kvinnor (och starka män, tillsammans).
Alltså: läs den!