Efterlängtad fortsättning

Alla ni som läste och gillade Ann-Helén Laestadius Augustprisade bok Tio över ett kan nu glädjas åt att uppföljaren Inte längre min har kommit ut. Eller, egentligen kom den redan i höstas, men den har varit utlånad här på biblioteket hela tiden, så jag har inte kunnat läsa den förrän nu. Platsen (ett Kiruna i förvandling) och personerna är desamma, men allt är ganska annorlunda. Maja och hennes familj har nu tvingats flytta till andra sidan av stan och Maja försöker vänja sig. Men när hon får veta att hennes gamla hus inte ska rivas, som hon först trott, utan flyttas, väcks hoppet om att familjen ska kunna flytta tillbaka till den gamla lägenheten. Den idén får hon dock inte något gehör för hos övriga familjen. Speciellt inte från lillsyrran, som äntligen har fått ett eget rum. Bästisen Julia har flyttat med sin mamma till Luleå och även där finns en liten spira av hopp - att hon ska komma tillbaka igen. Men Julia känns mer och mer långt borta, inte bara fysiskt utan även mentalt. Hon har börjat skapa sig ett nytt liv och Maja känner mer och mer att Julia nog inte längre är hennes. På plussidan finns dock att Maja mår betydligt bättre och inte längre lider av panikångest. Och så Albin förstås, hennes kille. Även om han stundtals verkar bry sig mer om hockey än om sin flickvän. Sammantaget kan man nog säga att Maja har förvandlats till en ganska ensam och lite vilsen tjej. Och vem skulle inte känns sig vilsen när allt man är van vid plötsligt förändras och försvinner? Jag tycker att Ann-Helén Laestadius på ett alldeles strålande sätt skildrar de svårigheter som kan finnas med Kirunas stora flytt och vilka konsekvenser en så här stor förändring kan få för den enskilda människan.

Wursten och Veganen

Wursten (som egentligen heter Bodil, men kallas för Wursten eftersom hon älskade korv så mycket när hon var liten) har sommarlov och den här sommaren är det mycket i hennes liv som kommer att förändras. Det beror främst på två personer: Veronika och Diana. Veronika är Wurstens bästa kompis. Eller var Wurstens bästa kompis - den här sommaren blir det mer och mer tydligt att de två kanske inte har så mycket gemensamt längre. Veronika hänger mer och mer med Emmy och att umgås alla tre funkar bara inte, för Wursten och Emmy gillar verkligen inte varandra. Emmy har stringtrosor, nagellack och kille. Och förutom att hon har en kille så pratar hon dessutom om killar hela tiden. Själv är Wursten liksom inte där än (och när man läser boken har man svårt att tro att hon någonsin kommer bli som Emmy). Diana träffar Wursten på sin morfars äldreboende. Dianas pappas nya tjej jobbar nämligen där. Diana är nyinflyttad och vegan (båda sakerna berättar hon väldigt snabbt) och på något sätt så glider hon bara in i Wurstens liv. Diana ser sånt som Wursten inte riktigt ser, som att hennes kompisar inte alls är särskilt schyssta mot henne. Hon får henne också att göra saker som hon aldrig trodde att hon skulle göra, exempelvis att utföra en politisk aktion mot kiosken vid badplatsen och att ge sig ut i skogen mitt i natten för att leta efter en bortsprungen iller. Med Diana blir det liksom aldrig händelselöst, även om man kan tycka att hon styr och ställer lite väl mycket ibland.


Det här är en bok som handlar om brytningstiden mellan barn och tonår och om hur svårt det kan vara när kompisar som hängt ihop sen de var små plötsligt växer ifrån varandra. Tyvärr blir det aldrig riktigt fängslande eller spännande, men Åsa Asptjärn har absolut skrivit en helt okej och läsvärd bok. Ett extra plus för vegantemat!

Det här kalla landet

Det är höst i det fiktiva landet Nordland och knappt två veckor kvar till valet. Hemma hos Noomi går de politiska diskussionerna varma. Noomis storebror Nick är aktiv i Nya Demokraterna, vars främst valfråga är att minska inflödet av utomgränskomna. Pappa Erland vill däremot fokusera på de positiva effekterna av folkförflyttningen. Nästan varje middag urartar till gräl där både Nick och Erland vägrar att ge sig.

Noomis föräldrar har fina jobb med bra betalt och Noomi har aldrig behövt uppleva hur det känns att inte ha råd att köpa något man vill ha. Men på senare tid har man kunnat märka av förändringar i Nordland. Fler och fler företag går i konkurs och i butikerna saknas varor som har funnits i sortimentet tidigare. Noomis mamma berättar att hon måste gå ner i tid på sitt jobb och för första gången säger hon nej när Noomi ber om pengar till en ny höstkappa. I samma veva blir Noomi rånad och trakasserad av ett folkförflyttargäng. Det blir droppen som får Noomi att bestämma sig för att allt dåligt som händer i Nordland är de utomgränskomnas fel. Hon ansluter sig till Nya Demokraterna, till Nicks och bästa kompisens Sus stora glädje. Sus är redan medlem. De som säger att Nya Demokraterna är arthatare har egentligen ingen aning, tänker Noomi. Det enda partiet vill ha är ju ett tryggare Nordland.

I skolan blir reaktionerna på Noomis och Sus politiska engagemang starkare än Noomi hade räknat med. Både bibliotekarien och favoritläraren tittar på tjejerna med någon som inte kan beskrivas som annat än besvikelse. För att inte tala om hur Zahra i klassen reagerar - hon har själv flytt till Nordland en gång i tiden och missar inte en chans att argumentera med Noomi och Sus. Egentligen fattar inte Noomi varför hon bryr sig om vad Zahra tycker, hon är ju bara en trashbrud från stans sämsta område. Men någonstans bryr hon sig ändå. Väldigt mycket till och med.

Pernilla Geséns bok är klassad som en dystopi. Skrämmande nog känns temat väldigt bekant... En mycket bra och välskriven bok som jag rekommenderar alla från 15 år och uppåt att läsa!