Visar en otrevlig bild inom idrotten

Såg ni den där bögjäveln, utbrast Robin skrattande och alla i laget skrattade glatt med. 

Så börjar Hockey, bänkvärmare och bögar av Maria Skotte Pekkari. Tyvärr det ingen överdrift att det ofta kan låta så här i omklädningsrum. Jag har själv varit involverad i idrottsrörelsen och har hört sådana här uttalanden med jämna mellanrum. 

Boken handlar om ishockeyspelaren Adrian. Han har fått lära sig att inte visa sig svag, inte visa att något gör ont. "Det gällde att alltid vara tuff och alltid ge järnet", resonerar han med sig själv. 

Adrian är mycket talangfull och trots att han är ett år yngre än de andra i laget tillhör han de bästa. Maria Skotte Pekkari tecknar ändå en bild av Adrian som gör att man finner honom sympatisk. Till en början. När en ny kille börjar i laget och han känner att hans plats som center kan vara hotad, då visar han helt andra sidor. Fruktansvärda sidor till och med. Han går från att vara kaxig till att utöva ren mobbing. Den nya killen Martin försöker hävda sig men får snart vika ned sig. Från att ha varit en livlig kille som älskar kille förvandlas han mer och mer till ett "spöke". Han går försiktigt längs med väggarna och hoppas att ingen ska se honom. Det är hemsk läsning.  

En dag kommer Adrians bästa kompis Robin och presenterar sin nya flickvän. Robin tycker att det skulle vara en bra idé om Adrian också skaffar en tjej så kan de umgås alla fyra. Innerst inne är detta inte något som Adrian alls vill, men han känner sig tvingad att bli tillsammans med en tjej. 

Adrian känner att han är tvungen att sätta upp en fasad, att vara någon han inte är. Han mår allt sämre, känner sig missförstådd och tyvärr så blir han också allt otrevligare. Detta gör ju såklart att han hamnar i en massa trubbel. 

Kulmen nås när Adrian ligger och sover. Han drömmer då att han pussas med någon. Det är inte sin tjej han drömmer om. Det är bästa kompisen Robin. När han vaknar upp inser han att drömmen kan vara sann. 

Vad ska Adrian ta sig till nu? Hur kan han vara gay och samtidigt vara macho och spela ishockey?

Boken tecknar som sagt en mycket otrevlig bild av hur det kan gå till i idrottens värld. Den är mycket läsvärd! 

Allt mod jag har

Rakel bor i Stockholm med sin mamma Tove. Hennes andra mamma, Nour, bor i Västervik med sin nya familj. Tove är världens bästa mamma på väldigt många sätt, men en grej som inte är bra med henne är att hon är väldigt förtjust i öl och vin. Ingen annan mamma Rakel vet dricker så mycket som Tove och Rakel hatar när hon blir full. Men det kan hon inte berätta för någon - inte för sina kompisar, inte ens för Nour. Dagen före Rakels födelsedag är mamma ledig och ska komma och hämta Rakel efter skolan. De ska baka och handla inför Rakels födelsedagskalas. Rakel väntar och väntar, men mamma kommer aldrig. Hon får en klump i magen och skyndar sig hem. Där hittar hon mamma dansandes i vardagsrummet. Hon har på sig sin finaste sommarklänning och har redan varit och köpt pizza och druckit öl, fast klockan inte ens är ett. Sen somnar hon på golvet och sover hela dagen. Såna här saker händer då och då i Rakels liv och hon har blivit expert på att dölja det. Tror hon i alla fall. Men det finns personer runtomkring henne som har lagt ihop ett och ett och som peppar henne att försöka söka hjälp. Hon använder allt mod hon har börjar i en stödgrupp tillsammans med andra barn och också har föräldrar som dricker. Och hon konfronterar sin mamma som först vägrar erkänna att hon har problem med alkoholen: "Alkoholist! Men jösses, Rakel. Jag är inte alkoholist. Alla som tycker om alkohol har inte problem, det förstår du väl?" Då säger Rakel det väldigt kloka: "Men det har jag. Jag har massa problem med att du dricker."

Allt mod jag har är utgiven på Olika förlag och på deras Facebooksida kan man läsa att i Sverige lever så många som fyra till fem barn i varje skolklass i en familj där någon förälder missbrukar. Om man vill ha lite hjälp på traven att diskutera boken och ämnet i exempelvis en skolklass så finns det en lärarhandledning att ladda ner från Facebooksidan. I slutet av boken ger författaren Lisa Broberg också råd till läsare som känner igen sig i Rakels situation, samt ett antal tips på hemsidor att besöka. En mycket bra bok!

Om förortsliv

Christina Wahldén är en författare som skriver om brännande och aktuella ämnen, inte sällan med tjejers utsatthet som tema. Hennes senaste bok Falafelflickorna utspelar sig i en storstadsförort, som är utpekad som ett problemområde.  Där bor Hawa, som inte riktigt känner igen bilden som finns av hennes bostadsområde, för henne är det ju hemma. Visst finns det problem, men det finns också mycket som är bra. Och problemen vill Hawa gärna vara med och hjälpa till att lösa. Hennes stora dröm är nämligen att bli polis! Dels för att det är ett jobb där man för folk tryggare, men också för att det inte finns så många kvinnliga poliser som ser ut som hon gör. Hawa har varit inne på polisens hemsida på nätet och hon är tveksam till om hon skulle klara inträdesprovet till Polishögskolan, det är många moment som verkar väldigt svåra. Dessutom dröjer det ju väldigt många år innan hon kan söka in. Därför startar hon detektivbyrån Hemliga Hawa, som åtar sig alla typer av uppdrag under fullständig diskretion. Och Hawa hinner inte ens få upp reklamskylten för sin detektivbyrå innan uppdragen börjar ramla in. Först är det hennes kompis Halima. Hennes föräldrar vill gifta bort henne fast hon bara är tretton år. Sen är det Leia, vars pappa hotar att döda henne efter att ha kommit på henne med att hångla med sin flickvän.

Hawa är god vän med bibliotekarien, Barbro, som jobbar på det lokala biblioteket. Barbro har åkt på semester till Indien och bett Hawa att passa hennes hund Bilbo under tiden. Hawa bor trångt i en liten lägenhet med fyra syskon, pappa och en höggravid mamma. Det finns inte plats för någon hund hemma hos henne. Därför får Bilbo bo i biblioteket och Hawa har fått nyckeln dit för att kunna gå dit och se till honom. Nu blir biblioteket inte bara bostad för hunden utan även för Halima och Leia. Hawa gömmer dem nämligen där under tiden som hon försöker fundera ut vad hon ska göra för att kunna hjälpa dem.

Jag tyckte väldigt mycket om Falafelflickorna. Det är en extremt viktig bok där författaren lyckas med konststycket att behandla frågor som barnäktenskap, hedersrelaterat våld och gängkriminalitet på ett lättläst och spännande sätt. Den funkar jättebra som underlag till diskussioner, men lika bra att sätta i händerna på alla barn som gillar deckare och mysterier.

Vi odlar smultron

Till min stora glädje ÄLSKAR min son Vi odlar smultron av Sarah Vegna och Astrid Tolke. Den är ju så fin och pedagogisk om den ljuvliga odlingsprocessen, även om det är lite svårt att förklara just det här med "vänta". Han har i alla fall nu fått plantera egna smultron att vattna och vänta på. Den inspirerar verkligen till att göra saker tillsammans!

Spänning, teater och intriger i skolmiljö!

Norra Latin är en sån där bok som det har skrivits mycket om innan den kom ut och jag hade väldigt höga förväntningar när jag lånade hem den. Och boken lockar redan innan man börjar läsa - omslaget är så himla fint och så är den sådär härligt tjock (närmar 600 sidor) som man bara älskar om det är en riktigt bra bok.

Boken handlar växelvis om Tamar och Clea. De har båda kommit in på teaterlinjen på den anrika gamla skolan Norra Latin i Stockholm. Tamar är tjejen som har lämnat hela sitt liv hemma i Östersund för att följa sin dröm att spela teater. Clea är den rika skådespelardottern som vuxit upp på teatrar och filminspelningar och som stått på scen sen barnsben. Tamar och Clea är tidstvillingar. De är födda på exakt samma dag för 15 år sen. Det vet Tamar, för hon vet allt om Clea. Hon såg Clea på TV första gången när hon var tio år och sen dess har hon varit besatt av henne. Och nu ska de gå i samma klass, det är helt galet! Men ingenting blir som Tamar har  tänkt sig. I Sundsvall har hon alltid haft kompisar, absolut inte den mest populära, men långt ifrån ensam. På Norra Latin blir allt fel från början. Små grupper bildas redan de första dagarna och Tamar smälter inte in i någon av dem, medan kända Clea förstås hittar sin givna plats på en gång. Tamar blir en betraktare och Clea lever livet, men fester, uteliv och pojkvännen Tim.

Nu är det några veckor sen jag läste Sara Bergmark Elfgrens bok, men det räcker med att bläddra lite bland sidorna för att komma i rätt Norra Latin-stämning igen. Det är magiskt på ett sätt som det blir när teater blandas med gammal, historisk miljö. Dessutom finns det även en annan sorts magi - förutom de spel och intriger som finns klasskompisarna emellan finns det även något som lurar under ytan, något som inte går att förklara på naturlig väg. Jag tycker att det här är en fantastiskt bra bok, även om jag ibland tycker att det blir lite rörigt med de övernaturliga inslagen. Bäst är boken i beskrivningarna av Tamar och Clea och deras tankar och känslor. Om någon har läst och gillat Malin Persson Giolitos bok Störst av allt (visserligen klassad som vuxenbok, men funkar även för unga vuxna) kommer ni att tycka om den här boken också, för de har mycket gemensamt - skolmiljön, de storslagna överklassfesterna, pojkvänner som totalt spårar ur, pappor som gör ungefär alla fel man kan göra och den krypande känslan inför den annalkande katastrofen. Jag hoppas på att få läsa mycket mer av Sara Bergmark Elfgren och i väntan på det ska jag nog låna hem hennes Engelfors-trilogi (skriven ihop med Mats Strandberg, som är en annan favorit)! Den har jag av någon outgrundlig anledning inte läst ännu.

När allt försvinner

I vintras kom fjärde och avslutande delen i Sofia Nordins serie som inleds med Spring så fort du kan. De här böckerna har länge funnits med på min vill-läsa-lista och när jag nu äntligen läste första boken gick det bara inte att sluta. Jag blev helt fast! Fjärde boken (Om du såg mig nu) har jag visserligen inte läst ännu - jag vill suga lite på karamellen eftersom jag vet att det är den sista.

I En sekund i taget får vi lära känna Hedvig. Hennes mamma, pappa och lillebror har just dött i en märklig feber. Allt gick så snabbt och det fanns inget hon kunde göra för dem mer än att hämta vatten att svalka dem med. Hon kunde inte ens ringa 112. Först var det upptaget och sen hördes det inget alls. Internet slutade också att fungera och när strömmen gick och Hedvig tittade ut på gatan insåg hon att det inte bara var hennes familj som hade drabbats. Det var helt tyst utanför. Tyst och mörkt och det fanns inte en enda människa. Ingen levande människa i alla fall. Vid ett hus hade en man sjunkit ned på marken med en soppåse i handen. Han hade överraskats av döden på väg ut till soptunnan. Och två bilar hade kört rakt in i varandra på vägen. 

Vad gör man när man bara är tretton år och verkar vara alldeles ensam kvar i hela världen? När ingenting av det man är van vid finns kvar. Hedvig agerar väldigt klokt, måste jag säga. Hon tar nyckeln till sin skola (hennes mamma jobbade där) och cyklar dit. Där plockar hon åt sig friluftsaker från ett förråd och packar med sig så mycket mat från skolköket som hon orkar bära. Sen tar hon cykeln och ger sig ut i skogen. Där kommer alla tankarna. Är det bara hon som har överlevt eller finns det andra människor där ute som hon borde leta efter? Hon bestämmer sig för att hon är ensam kvar och att det enda hon ska koncentrera sig på är att hålla sig mätt och varm. Och så kommer hon på att det finns en gård i närheten. Ett slags undervisningsgård, där ingen bor, men dit hon varit med skolan flera gånger för att lära sig om djur och odling och sånt. Där borde hon inte behöva stöta på några döda och där finns det kor och höns som kan ge henne mat. 

Och så börjar Hedvigs nya liv. Ett liv helt i ensamhet, förutom djuren då, där dagarna går åt till att försöka lära sig att mjölka kor och elda i vedspis. Redan så här tidigt i boken är mina egna tankar i full gång. Vad skulle jag själv göra om alla runtomkring mig hade dött? Skulle jag vara lika initiativrik som Hedvig eller skulle jag bara sätta mig ner och ge upp? Jag slås också på hur otroligt sårbart vårt samhälle är. Hur länge skulle vi klara oss utan el? Utan Internet och andra fungerande kommunikationer? Alla människor som bor i moderna lägenheter utan någon som helst tillgång till vedspis, utedass eller odlingsbar mark... Tanken svindlar och jag får lust att genast gå hem och packa ett överlevnadskit! Det var längesen jag blev så engagerad av en bokserie som jag blivit av den här! Jag går liksom och tänker hela tiden på hur det ska gå och det enda jag har att säga till er som ännu inte har läst böckerna är: Läs, läs, läs!!!

Att få vara den man är!

Måns ska tillbringa sommaren i Malmö tillsammans med sin mamma. Mamman har världens konstigaste jobb - hon gör röster åt tecknade figurer i animerade filmer och nu har hon fått jobb nere i Skåne. Redan första dagen i Malmö träffar Måns jämnåriga Mikkel. I början tycker Måns att Mikkel ser totalt livsfarlig ut, med tatueringar över hela kroppen, guldigt gläns i ögonen och en skånska så grov att alla svordomar som kommer ur hans mun låter ungefär som dödshot. Men efter att ha tävlat på skateboardrampen (Måns är mer eller mindre född på skateboarden eftersom hans pappa gillar allt som rullar och samtidigt är miljövänligt) blir de vänner. Och inte bara vänner, de blir blodsbröder. Måns ramlar nämligen i rampen och får ett stort blödande sår i pannan. Mikkel anser att han har räddat hans liv och efter det blir de blodsbröder. Att vara blodsbröder innebär att man ställer upp för varandra och alltid säger sanningen och är ärliga.

För Måns är detta att vara någons blodsbror väldigt stort. Han har inga syskon, så det är ingen som har kallat honom för brorsa förut (eller brusha, som Mikkel säger på skånska). Men det är stort att bli kallad för brorsa av en annan anledning också: Måns är ju kille, men han är född med snippa. I hans pass står det inte Måns, utan Michelle. Måns har alltid vetat att han är kille, så för honom är det egentligen inget konstigt. Bara genom att googla lite har han kommit fram till att det finns tusentals som är som honom. Men för de runt omkring verkar det inte lika lätt att förstå. Mamma har fattat nu, men pappa grät i flera dagar när han fick veta. Han har fortfarande inte hämtat sig från chocken. Och Mikkel - hur ska han ta det? Måste Måns ens berätta? De har ju lovat att vara ärliga mot varandra, men det är ju inte som att han ljuger om han inte säger något, han är ju faktiskt bara sig själv.

Jenny Jägerfeld har skrivit en så himla fin och rolig och sorglig berättelse om vänskap och hur viktigt det är att få vara den man är. Jag blir glad av att läsa om hur Måns gradvis blir accepterad som Måns istället för Michelle, även om jag förstås hade önskat att han hade sluppit kämpa så mycket. Och jag hoppas att detta är en bok som kommer att läsas högt i många mellanstadieklassrum runt om i landet!

Det här kalla landet

Det är höst i det fiktiva landet Nordland och knappt två veckor kvar till valet. Hemma hos Noomi går de politiska diskussionerna varma. Noomis storebror Nick är aktiv i Nya Demokraterna, vars främst valfråga är att minska inflödet av utomgränskomna. Pappa Erland vill däremot fokusera på de positiva effekterna av folkförflyttningen. Nästan varje middag urartar till gräl där både Nick och Erland vägrar att ge sig.

Noomis föräldrar har fina jobb med bra betalt och Noomi har aldrig behövt uppleva hur det känns att inte ha råd att köpa något man vill ha. Men på senare tid har man kunnat märka av förändringar i Nordland. Fler och fler företag går i konkurs och i butikerna saknas varor som har funnits i sortimentet tidigare. Noomis mamma berättar att hon måste gå ner i tid på sitt jobb och för första gången säger hon nej när Noomi ber om pengar till en ny höstkappa. I samma veva blir Noomi rånad och trakasserad av ett folkförflyttargäng. Det blir droppen som får Noomi att bestämma sig för att allt dåligt som händer i Nordland är de utomgränskomnas fel. Hon ansluter sig till Nya Demokraterna, till Nicks och bästa kompisens Sus stora glädje. Sus är redan medlem. De som säger att Nya Demokraterna är arthatare har egentligen ingen aning, tänker Noomi. Det enda partiet vill ha är ju ett tryggare Nordland.

I skolan blir reaktionerna på Noomis och Sus politiska engagemang starkare än Noomi hade räknat med. Både bibliotekarien och favoritläraren tittar på tjejerna med någon som inte kan beskrivas som annat än besvikelse. För att inte tala om hur Zahra i klassen reagerar - hon har själv flytt till Nordland en gång i tiden och missar inte en chans att argumentera med Noomi och Sus. Egentligen fattar inte Noomi varför hon bryr sig om vad Zahra tycker, hon är ju bara en trashbrud från stans sämsta område. Men någonstans bryr hon sig ändå. Väldigt mycket till och med.

Pernilla Geséns bok är klassad som en dystopi. Skrämmande nog känns temat väldigt bekant... En mycket bra och välskriven bok som jag rekommenderar alla från 15 år och uppåt att läsa!

Du är inte ensam Stargirl

Jag är snart 13 år (fyller den 18 november) och söker en mejlvän som också går i sexan och inte är lättchockad. Kille eller tjej spelar ingen roll. Jag älskar film och drömmer om att bli skådespelare. Är rätt bra på att rita. Jag hatar min nya skola och stället där jag bor nu efter att vi flyttade. Känner mig ensam och behöver verkligen någon att prata med. Söker dig som är bra på att hålla hemligheter. 

Så skriver Milo när han söker en ny kompis att mejla med och så undertecknar han med Blondie. Snabbt får han svar från Stella, som kallar sig för Stargirl. Hon är bra på att bevara hemligheter och hon känner sig också ensam. Stella tycker att det känns som att hennes kompisar inte känner henne på riktigt och hon är trött på sin familj. Hon är också trött på att alltid gå klädd i rosa, som hon och hennes kompisar i rosa gänget bestämde för länge sen att de alltid skulle göra.

Milo och Stella blir snabbt vänner, fast de aldrig har träffats. De berättar saker för varandra som ingen annan får veta. Jag gillar formen på boken - att den är skriven i mejlform, det känns liksom mer äkta då. Jag gillar också att se hur mycket Milo och Stella förändras av att skriva till varandra. Det händer verkligen saker med dem båda två, de vågar vara mer sig själva. Tummen upp för Moa Eriksson Sandbergs Du är inte ensam Stargirl.

Jan Svensson

Men vänta nu. Vänta, vänta, vänta. STOPP.

Det var det jag hade lust att utbrista, och tvärstanna, när jag, pappa och Klara klev in i skolan på måndag morgon. 

Vi bor ju här. Fattar ni, vi bor här. Även om det bara är ett år på prov så är det väldigt många dagar på ett år. Trehundrasextiofem närmare bestämt. Och alla de dagarna ska jag klara av här i Luleå. Som inte är Stockholm och hemma. Utan en helt annan plats.

Shit.

Jan och hans familj har flyttat till Luleå. Deras låtasaspappa Niklas har fått ett ny jobb där och nu ska de testa att bo där i ett år för att se hur det går. Hemma i Stockholm finns mamma, lägenheten som Jan och hans syster Klara bor i när det är mammaveckor, alla kompisarna och fotbollslaget. Klara har aldrig gillat idén med flytten och när de kommit upp till Luleå är hon sur som en citron. Pappa försöker peppa henne, men inget hjälper. Jan har däremot tyckt att det känts helt okej, flytten är ju ändå inte på riktigt. Men den där måndagen när det är dags att gå till nya skolan för första gången är det som att han inser vad det faktiskt är som är på väg att hända: Han ska börja i en nu skola där han inte känner en enda människa. Tänk om han inte får några kompisar! Tänk om han blir mobbad!!

Jag har aldrig flyttat och bytt skola under grundskoleåren, men däremot flyttat rätt många gånger som vuxen. Egentligen tror jag inte att själva känslan ändrar sig så mycket beroende på om man är elva, nitton, tjugonio eller femtiosju år gammal. Det där gnaget i magen kan nog finnas där ändå. Kommer man att passa in? Kommer man att få några nya kompisar? Och när är det läge att fråga om man ska ses utanför skolan/jobbet? Man vill ju inte verka efterhängsen. För Jan blir det inte på något sätt katastrofdåligt i nya skolan, men det tar ett tag att komma in i gänget. Vem eller vilka ska bli hans nya kompisar? Granntjejen Nikki kanske, som går i samma klass. Men varför beter hon sig så konstigt ibland? Och det där med att pappa är gift med en annan kille - i Stockholm var det ingen stor grej, det är ju bara pappa och Niklas liksom, men när några av killarna i klassen får veta det så känns det plötsligt som att det kan bli ett problem.

Johanna Lindbäck är mästare på att skriva om vardagen, om familj, skola och kompisar. Det känns så på riktigt och jag är verkligen glad att hon, utöver alla härliga ungdomsböcker, har börjat skriva böcker även för mellanåldern!

Som eld

Anna och Lollo ser varandra för första gången på båten ut till skärgården. Anna och hennes pappa åker dit varje sommar till sitt hus. För Lollo är det första gången, men hon önskar att det vore den sista. Hennes föräldrar har just köpt ett hus där och familjen ska tillbringa ett par veckor vid kusten innan de åker vidare till sommarhuset i Spanien. Det känns som att de hamnar vid världens ände och Lollo vill bara hem till sina kompisar. Anna, däremot, älskar att vara ute på ön. Att hon är isolerad från omvärlden gör henne inte det minsta. Fast hennes och pappas lilla hus börjar bli risigt. Taket behöver tätas till exempel. Pappa säger hela tiden att han ska göra det. Men han har så ont i ryggen, och så är han mer intresserad av att dricka öl.

Lollo tycker att Annas pappa ser skabbig ut och att Anna själv verkar lite konstig. Hon ser ut som en kille med stövlar och knotiga ben i shorts. Anna tycker att Lollo och hennes familj är snobbar, med sitt stora, fina hus och en båt som är dubbelt så lång som hennes och pappas.

Men så möts de vid båtbryggan en kväll. Lollo följer med Anna i hennes lilla båt för att lägga ut nät. De småpratar och Lollo frågar Anna om det finns några snygga killar på hennes skola. ”Jag gillar nog tjejer mer.” säger Anna. Orden bara slinker ur henne. Hon har faktiskt aldrig formulerat dem högt förrän nu. Där börjar Annas och Lollos historia. Lollo har aldrig tänkt på tjejer på det viset innan, men det är något speciellt med Anna. Fast deras världar är totalt olika dras de till varandra som magneter. Anna är lite förvånad över sina känslor för rikemanstjejen, men lycklig – det är så här det känns att ha en tjej! Men för Lollo är det betydligt mer komplicerat. Vad gör man när man blir kär i någon som inte passar in i ens liv på något sätt?

När författare som gjort sig kända som vuxenboksförfattare ger sig in i barn- och ungdomsboksgenren blir jag alltid lite nyfiken. Sara Lövestam gör det bra tycker jag! Som eld är en bok som berör med sin trevande kärlekshistoria. Man bara önskar att tjejerna ska strunta i alla uppsatta regler och påhittade mallar och följa sina hjärtan!