Finstämt om ljus och mörker

Igår tillkännagavs nomineringarna till årets Augustpris. En av de nominerade böckerna i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är Sara Stridsbergs bilderbok Dyksommar, som jag läste för ett tag sedan. 

Boken handlar om Zoe som bor med sin mamma och pappa. Men plötsligt en dag är pappan bara borta. Han har hamnat på ett sjukhus med låsta dörrar. På sjukhuset finns det ängar som ser till att pappa håller sig på jorden och inte flyger iväg, för pappa är så ledsen att han inte vill leva. Och Zoe ställer sig frågan som troligtvis alla barn till suicidala föräldrar ställer sig: Hur kan man inte vilja leva när jag finns? En dag vill inte pappa ha besök längre. Men i hemlighet fortsätter Zoe åka till sjukhuset ändå, fast ingen där vet var pappa finns. Där blir hon vän med Sabina, som planerar att simma över Stilla havet och som lär Zoe att flickor kan göra allt de vill. Det blir en speciell vänskap som bär Zoe genom sommaren tills pappa en dag är tillbaka. 

Dyksommar är definitivt inte någon okomplicerad bilderbok. När jag läste den för mina barn blev de märkvärdigt tysta när jag hade läst klart. Jag vet inte om de tyckte att boken var märklig eller om de helt enkelt blev mållösa av allvaret i den. Att det finns människor som mår så dåligt att de inte vill leva är något de inte konfronterats med tidigare. Hur som helst är det här är en bok man som vuxen gärna kan läsa igenom innan man högläser, för att vara beredd på eventuella frågor. Det är dock inte en bok man behöver undvika - barn klarar ofta mer än man tror och svåra saker drabbar ju oss alla förr eller senare. Dyksommar är vacker, både textmässigt och bildmässigt. Sara Lundbergs färgstarka, men samtidigt stillsamma, bilder passar så väl ihop med berättelsen. Och vissa textrader etsar sig liksom fast i medvetandet: Min pappa blev aldrig riktigt glad, men det gick ganska bra för honom ändå. Så sorgligt, men samtidigt hoppfullt! 

Ett liv skört som papper

Emilia har en hemlighet. Inte någon rolig hemlighet som gör att det bubblar inombords av att veta något som ingen annan vet, utan en hemlighet som är som en mina. En mina som hotar att spränga inte bara hennes egen tillvaro utan mångas runtomkring. En hemlighet som gör att hon inte längre är glad och nästan aldrig gör saker som är roliga. Och allting började den där hemska dagen då Theresia dog. Theresia som gått i samma klass som Emilia, men som Emilia aldrig riktigt kände. Theresia som blev påkörd av ett tåg och lämnade en familj och en skola i chock. Nu har det gått en tid sedan dödsfallet, men på skolan har man inte riktigt hunnit hämta sig ännu. Därför har skolans ledning bestämt att en lektion varannan vecka ska vikas till gruppaktiviteter. Alla elever blir indelade i en grupp tillsammans med två elever från de andra årskurserna. Tanken är att man ska lära känna andra än de man brukar umågs med och på så sätt skapa en bättre sammanhållning på skolan. Emilia är inte särskilt pepp på den här idén och när hon får veta att hon har hamnat i samma grupp som Viktor Holmberg, Theresias bror, känns projektet inte bara lite jobbigt utan totalt omöjligt. Hon kan INTE vara i samma grupp som Viktor. Inte efter det som hände med Theresia. Förgäves försöker hon få byta till en annan grupp, men reglerna är stenhårda, alla ska stanna kvar i de grupper de har blivit tilldelade. Så Emilia har inget annat val än att gilla läget. Och Viktor, han förstår inte varför Emilia vill byta grupp. Han känner ju inte till hennes hemlighet...

När jag började läsa boken kände jag mig faktiskt ganska förvirrad och den känslan höll i sig en bra bit in i handlingen. Eftersom Emilias hemlighet inte bara är hemlig för människor runt omkring henne utan även för läsaren är det svårt att förstå varför hon agerar som hon gör. Men ju längre fram man kommer desto mer klarnar det och berättelsen växer. Papperssjälar är Emma Johanssons debut och den lovar gott inför framtiden. Det är en berättelse om skörheten i livet och om vänskap, kärlek och stor sorg. Ett extra plus får den för det mycket fina omslaget!

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

En dag när Emil är i skolan får han ett mail från en okänd avsändare. Mailet innehåller en länk till en blogg som heter "Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med". Han är en av sju personer som blivit utvalda för att läsa bloggen. Först tror Emil att det är ett spam, men när han försöker spärra avsändaren hamnar han istället på bloggen.

Bloggen är skriven av någon som kallar sig Ikaros. Hen (man får inte veta förrän en bit in i boken om det är en kille eller tjej) ska snart fylla 16 år och beskriver sig själv som extremt vanlig. Ikaros är medelsnygg, medellång, har "normala" åsikter, bor i ett medelklassområde med medelklassföräldrar och en syster som tyvärr inte är medel, utan bättre än Ikaros på det mesta. Ikaros har kompisar, går på fester, men känner sig ändå ensam. Så här står det i första blogginlägget:

Livet gör mig illa. Varenda satans sekund. Ingen vet om det. För jag skär mig inte eller något sånt. Och jag varken super, knarkar, skolkar, svälter mig, är allmänt störig, kriminell eller så. Jag har kompisar som jag "hänger" med. Men ingen nära vän (för hade jag haft det så hade jag kanske inte behövt skriva på den här bloggen utan kunnat prata med min vän istället - en vän som sagt: JAG SER DIG, JAG LOVAR, SER INTE BARA DEN ROLL DU SPELAR UTAN JUST DIG OCH VET DU VAD - DU ÄR FAKTISKT HELT OK, RENTAV UNDERBAR, SÅ LÄGG NER DET DÄR MED ATT DÖ SÅ JÄVLA VACKERT ATT DE PERSONER SOM INTE SER/INTE HAR SETT DIG KOMMER ATT VILJA FÖLJA MED!)

Ja, det här att inte bli sedd på riktigt verkar vara det som är det svåraste för Ikaros och de sju personer som valts ut för att följa bloggen är sju personer som inte ser eller inte har sett Ikaros. De ska få följa med på en hundra dagar lång resa som ska avslutas med att Ikaros tar sitt liv.

Emil och hans kompis Filippa läser bloggen tillsammans och båda blir snabbt väldigt engagerade. Vem kan Ikaros vara? Vad har Emil gemensamt med de andra som också blivit utvalda. Emil bestämmer sig för att göra allt för att hitta Ikaros och stoppa självmordsplanerna. Han blir snabbt mer eller mindre besatt av projektet, men när han tar kontakt med de andra sex bloggläsarna märker han att inte alla är lika engagerade som han själv är. En som dock är engagerad är Karim. Han vill också till varje pris lista ut vem Ikaros är, men inte för att rädda hen, utan för att han vill följa med, ända till slutet...

Johanna Nilssons bok är lika välskriven  som hennes böcker brukar vara. Ämnet är tungt, men eftersom jakten på Ikaros blir som en lite deckargåta lättar det upp en del. Lite kärlek kommer också med i bilden. Ändå finns ju förstås hela tiden anledningen till bloggen med - att Ikaros faktiskt inte vill leva längre. Det här är fiktion, men i allra högsta grad verklighet för många människor, och tanken på det är outhärdligt smärtsam.

Jag var här

För några år sedan läste jag Gayle Formans bok Om jag stannar, som jag tyckte var fantastisk. En av de bästa ungdomsböcker jag har läst faktiskt. (Filmen är också jättebra! Om ni inte har läst boken/sett filmen – gör det!!) Därför hade jag ganska höga förväntningar när jag började läsa hennes senaste bok Jag var här. Om man ska jämföra böckerna så har båda temat död och sorg gemensamt, men de skiljer sig mycket åt stämningsmässigt. Om jag stannar är en bok som jag upplevde som varm, medan Jag var här har en mörk, lite ruffigare ton.

Huvudperson är Cody. En dag när hon öppnar sin mailbox smulas hela hennes värld sönder i småbitar. Hennes bästa kompis, Meg, har skickat ett tidsinställt avskedsbrev till henne. När Cody läser det ligger Meg redan död på ett hotellrum. Cody tror först att det är ett skämt. Varför skulle Meg begå självmord, hon älskar ju att leva? Cody och Meg har varit bästa kompisar sen de var små och har praktiskt taget vuxit upp tillsammans. Cody har trott att hon har känt Meg utan och innan, men när Megs föräldrar ber henne att åka ner till Megs studentrum och hämta hem hennes saker, börjar bilden av Meg förändras. Kanske kände de inte varandra så väl som Cody har trott? Men även om Cody inser att det finns saker om Meg som hon inte haft en aning om, så kan hon ändå inte förlika sig med det faktum att Meg inte ville leva längre. Det måste ha hänt något. Någon måste ha gjort henne något för att hon skulle ta ett sånt beslut. Cody bestämmer sig för att ta reda på vad, och det blir början på ett detektivarbete som upptar nästan all hennes tid.

Jag måste erkänna att det tog ganska lång tid för mig att ta mig igenom den här boken. Den var svår att komma in i i början och sen glömde jag faktiskt helt bort den under flera veckor. Men när jag kommit framåt mitten tog den sig liksom, och blev både spännande, sorglig och gripande. Självmord är givetvis ett svårt ämne och det är bra att författaren avslutar boken med ett efterord, där hon berättar bakgrunden till boken och ger råd till personer som själva mår dåligt och kanske funderar på självmord som en utväg.