Jordgubbar växer ju inte på vintern

Maria och Gabriel är nästan tvillingar. De är födda samma år, fast den ena i början och den andra i slutet. De bor i en vanlig by på en vanlig gata. Fast deras hus är ovanligt litet. Mamma och pappa har byggt det själva och det har bara ett enda rum. På TV har barnen sett att de flesta hus som andra bor i är mycket lyxigare än deras. TV:n måste de förresten ställa ner på golvet när de ska äta, för huset har bara ett bord. Men trots att Maria och Gabriel har det fattigt har de det ändå ganska bra. De har varandra, sina föräldrar, hästen Bobbi, kompisen Iulia och en egen hund, som de får precis i början av boken.


Men så kommer torkan. Det regnar inte ordentligt på hur länge som helst och gräset i Bobbis hage blir bara gulare och gulare. Och så ramlar Gabriel ner från taket när han och Maria försöker laga ett läckande hål med tuggummi (var tänkt som en överraskning till mamma och pappa) och det finns inga pengar att betala sjukhusräkningen för. Då händer det hemska - en dag går pappa iväg med Bobbi och kommer hem utan honom. Han har sålt hästen för att få ihop pengar till bussbiljetter. Han och mamma ska åka buss, ända till Sverige. Där finns det jordgubbar att plocka. De är stora som äpplen och för pengarna de tjänar ska de laga taket och köpa kläder och mat. Och köpa tillbaka Bobbi!


Maria och Gabriel vet många barn vars föräldrar har åkt till Sverige för att plocka jordgubbar. De kallas för jordgubbsbarn och nu ska alltså de två också bli det. Nästan inget kan vara värre än detta! Men ännu värre blir det när föräldrarna har varit borta ett tag och barnen inser att det inte växer några jordgubbar i Sverige på vintern. Mamma och pappa har ljugit - de plockar inte jordgubbar i Sverige, de tigger...


Sara Olausson har skrivit den här boken efter att ha lärt känna Felicia Iosif, en kvinna som brukade tigga i närheten av Olaussons hem. Tillsammans skrev de boken Det kunde varit jag (vuxenbok) och Jordgubbsbarnen är en slags fortsättning på den, fast de egentligen inte hör ihop. Båda böckerna är författarens sätta att försöka skapa större förståelse för människor i Felicias situation. Och där tycker jag att Jordgubbsbarnen är ett mycket lyckat projekt! Svåra saker, som fattigdom och tigger, kan ju vara knepiga att förklara för barn som lever i en helt annan miljö. Här får man förståelsen liksom på köpet, samtidigt som man får läsa en härlig berättelse om kärlek och längtan.

Så mycket kärlek kan inte dö

Det finns bra böcker och det finns fantastiska böcker och Moni Nilssons Så mycket kärlek kan inte dö tillhör definitivt den senare kategorin. Min enda invändning mot boken är omslaget - det är verkligen synd att en så fin bok inte har en mer lockande framsida! 

Boken handlar om Lea vars mamma är svårt sjuk i cancer. Hon har varit sjuk i många år, ibland bättre, ibland sämre. Under de friskare perioderna har mammas hår vuxit ut och familjen har passat på att göra roliga saker tillsammans. Under de dåliga perioderna har hon tappat håret och fått tillbringa mycket tid på sjukhus. Nu jobbar inte längre, men säger till Lea att hennes jobb numera är att bli frisk och att älska henne dygnet runt. 

En dag åker Leas mamma och pappa till Stockholm för att vara med på Cancergalan på TV. Lea får inte titta på programmet för sin mormor och morfar, men hennes bästis Noa har sett det. Av Noa får Lea veta att mamma har sagt i direktsändning att hon inte kommer att överleva. Lea vägrar tro det. Hon blir arg på Noa, så arg att hon till och med slår henne och hon bestämmer sig för att hädanefter hata Noa. Om hon koncentrerar sig på att hata Noa riktigt mycket kommer mamma kanske inte att dö. Det händer något i Lea där, något argt vaknar och hon hamnar i bråk efter bråk. Hon slutar att spela fotboll, som hon egentligen älskar och hon vägrar att bli sams med Noa, trots att hon saknar henne galet mycket. Men faktum kvarstår - mamma kommer inte att bli frisk och till slut blir även Lea tvungen att inse sanningen, hon ont det än gör. 

Boken beskriver mammans sista tid i livet och hur det blir för Lea och resten av familjen efter att mamman till slut har dött. Det är oändligt sorgligt och när jag läser blir jag både mamman som har kämpat och kämpat för att få vara kvar hos sina barn och den lilla tjejen som är livrädd för att förlora sin stora trygghet. Men det här är inte bara en bok om död och sorg, det är också en bok om stark vänskap (för Noa ger aldrig upp om sin bästa vän, trots att hon blir behandlad som skit) och framför allt om kärlek. För så mycket kärlek som finns mellan Lea och hennes mamma kan bara inte dö!

Ellinor

Förra veckan var det premiär för SmåBUS (Barn- och Ungdomslitteratur Småland) internationella barnboksfestival på Ädelfors folkhögskola. Som en del i festivalen var biblioteket med och anordnade ett författarbesök med smålandsförfattaren Katarina von Bredow. Jag har ivrigt slukat i princip alla hennes böcker, men inte sett henne live förut. Snabbt kunde konstateras att det är lika lustfyllt att lyssna på henne som det är att läsa hennes böcker. Vilken berättarglädje!

Bredow har främst skrivit ungdomsböcker, men även böcker för yngre barn. Just nu är hon aktuell med en trilogi där man får följa tre barn i slutet av mellanstadiet. Först ut i serien är boken om Ellinor, som precis ska fylla tretton. Det där att bli tonåring är ingen stor grej för Ellinor, inget hon direkt ser fram emot. Men för de flesta andra i klassen verkar det vara jättestort. Kompisen Meja, till exempel, verkar inte vilja någonting hellre än att sluta vara barn. Ellinor är en tjej som liksom ofta får gå balansgång mellan olika personers viljor och åsikter. I skolan balanserar hon mellan den dominanta Meja och Leo, som båda är hennes bästa vänner, men som inte alls gillar varandra. Och hemma är det mamma som ständigt vill hålla koll på Ellinors pappa och hans nya familj. Allra bäst trivs nog Ellinor i klätterhallen, när hon klättrar verkar hon känna sig fri.

En dag kommer det en ny kille till klassen, Viktor. Och om Ellinors liv var komplicerat innan så är det inget mot hur det blir nu. Meja slår genast sina lovar kring Viktor. Hon är populär och van vid att få det hon vill, men Viktor känner ju inte till de sociala spelreglerna i klassen och verkar inte heller bry sig om dem. Han hänger hellre med Ellinor! Och nu händer det saker med Ellinor som hon inte varit med om innan – hon blir kär. Leo blir sur och Meja blir ännu surare. Hon hämnas på Ellinor genom att sprida ut lögner om henne på sociala medier. Ellinor blir fast i en röra som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. Måste hon välja mellan kärleken och vänskapen?

Katarina von Bredow kan som ingen annan det här med att beskriva kompicerade känslor, kärlek och vänskap. Man sugs fast i hennes böcker och det är svårt att lägga dem ifrån sig! Nu har jag bok nummer två i serien, Leo, i min hand och jag bara längtar efter att få börja läsa!

Haj-Jenny

Lisa Lundmark vann debutantpriset Slangbellan 2017 för bästa barn- och ungdomsbok. Haj- Jenny handlar om Jenny som går i andra klass. Det bästa hon vet är att läsa, speciellt om hajar. Jenny känner sig nämligen som en haj. Hon gillar att vara ensam, tyst och att göra vad hon vill. Ingen bråkar med en haj. Hon har till och med en vass hajtand. Jennys lärare däremot tycker att alla elever ska vara som bläckfiskar med åtta armar som de kan räcka upp. Varje gång han ställer en fråga till Jenny ber han henne PRATA HÖGRE!

Jenny har en kompis som heter Amina. Hon bor i samma hus men går i en annan skola. När de umgås brukar Amina rita och Jenny läsa. Jenny brukar få vara hos Amina när hennes mamma jobbar, vilket hon gör ofta. Ibland hälsar Jenny på sin morfar. Han saknar sin fru som gick bort för ett par år sedan. Jenny tycker att huset har förvandlats till ett mormor-museum och vill hjälpa sin morfar att gå vidare.

Jennys lärare har förvarnat henne om att de måste prata om att hon är så tyst under det kommande utvecklingssamtalet. Hur ska Jenny få läraren att förstå att hon faktiskt är en haj och att det är bra? Allt förändras när klassen besöker stadens akvarium och Jenny får träffa en riktig haj. En stenkrabba rymmer och den enda som kan tänka klart är Jenny.

Haj-Jenny är en väldigt fin berättelse om vänskap, blyghet och olika sorters ensamhet. Charlotte Ramel har gjort de fina illustrationerna.

Världens mesta Ester

Min dotter har äntligen kommit på grejen med kapitelböcker och jag ser en helt ny värld öppna sig framför oss. Inte för att jag har något emot bilderböcker, tvärtom, men det där med att fortsätta på samma berättelse kväll efter kväll och få lägga ett bokmärke där man slutade - det är ju nåt speciellt med det! Först ut i vårt nya kapitelboksliv blev boken Världens mesta Ester av Anton Berg och med illustrationer av Emma Adbåge.

Huvudpersonen Signe (redan här väcktes förtjusning eftersom min dotter bär samma namn) blir glad när en ny flicka börjar i hennes klass. Hon heter Ester och redan på första rasten frågar hon Signe om de kan bli kompisar. Äntligen har Ester någon att gunga två med, precis som Isabell och Molly alltid gör. Det är speciellt med Ester, hon behöver inte gå på fritids utan har en egen hemmanyckel runt halsen och får gå hem själv. Hon har mobil med sig till skolan också, fast man egentligen inte får. Själv har Signe inte fått någon mobil än. Hemma hos Ester är allt annorlunda mot hos Signe. Lägenheten är liten och Ester har sitt rum i hallen med sängen uppe på ett litet loft.  Pappan är sällan hemma och hennes mamma är skådespelerska och bor i USA. Hon heter Greta Garbo och Ester har en bild på henne ovanför sin säng. Ester får Signe att göra saker som hon inte brukar, som att smita från fritids och ljuga för sina föräldrar. Men när tiden går får Signe veta att det finns mycket som är sorgligt kring Ester. Hennes mamma är egentligen inte alls skådespelerska, hon är död. Och pappan har så mycket på sitt jobb att han ibland till och med måste lämna Ester ensam hemma på nätterna. Men det händer mycket roligt när man är med Ester också, hon har alltid något på gång, och själv säger hon att hon nog är världens mesta Ester! En finstämd och alldeles lagom dramatiskt bok om hur livet kan vara när man går på lågstadiet.



"Garanterat kalla kårar!"

Jag gillar starkt serien med fristående skräckberättelser som Magnus Nordin kommer med. Det är något med själva formatet, att de känns som spökhistorier men ändå som lite mer bokiga... på något sätt. Tidigare finns Offerträdet och Jordkällaren. I november kommer den efterlängtade tredje boken Nattskräck.

Än så länge tycker jag nog att Jordkällaren är något bättre än Offerträdet. Kanske för att den är lite mer sorglig. Fram tills det absoluta slutet är den nästan mer sorglig än obehaglig även om det kryper lite ut med ryggen. Simone och Alex är på cykelsemester på Gotland när de mitt under ett oväder cyklar vilse och söker skydd i ett gammalt öde hus. Det verkar ha varit tomt länge och varken elen eller telefonen fungerar. Ändå så vaknar de mitt i natten av att telefonen ringer...

Så bra att tipsa om och så bra att läsa högt, när man behöver något att kura till i höstmörkret. 

  

Att få vara den man är!

Måns ska tillbringa sommaren i Malmö tillsammans med sin mamma. Mamman har världens konstigaste jobb - hon gör röster åt tecknade figurer i animerade filmer och nu har hon fått jobb nere i Skåne. Redan första dagen i Malmö träffar Måns jämnåriga Mikkel. I början tycker Måns att Mikkel ser totalt livsfarlig ut, med tatueringar över hela kroppen, guldigt gläns i ögonen och en skånska så grov att alla svordomar som kommer ur hans mun låter ungefär som dödshot. Men efter att ha tävlat på skateboardrampen (Måns är mer eller mindre född på skateboarden eftersom hans pappa gillar allt som rullar och samtidigt är miljövänligt) blir de vänner. Och inte bara vänner, de blir blodsbröder. Måns ramlar nämligen i rampen och får ett stort blödande sår i pannan. Mikkel anser att han har räddat hans liv och efter det blir de blodsbröder. Att vara blodsbröder innebär att man ställer upp för varandra och alltid säger sanningen och är ärliga.

För Måns är detta att vara någons blodsbror väldigt stort. Han har inga syskon, så det är ingen som har kallat honom för brorsa förut (eller brusha, som Mikkel säger på skånska). Men det är stort att bli kallad för brorsa av en annan anledning också: Måns är ju kille, men han är född med snippa. I hans pass står det inte Måns, utan Michelle. Måns har alltid vetat att han är kille, så för honom är det egentligen inget konstigt. Bara genom att googla lite har han kommit fram till att det finns tusentals som är som honom. Men för de runt omkring verkar det inte lika lätt att förstå. Mamma har fattat nu, men pappa grät i flera dagar när han fick veta. Han har fortfarande inte hämtat sig från chocken. Och Mikkel - hur ska han ta det? Måste Måns ens berätta? De har ju lovat att vara ärliga mot varandra, men det är ju inte som att han ljuger om han inte säger något, han är ju faktiskt bara sig själv.

Jenny Jägerfeld har skrivit en så himla fin och rolig och sorglig berättelse om vänskap och hur viktigt det är att få vara den man är. Jag blir glad av att läsa om hur Måns gradvis blir accepterad som Måns istället för Michelle, även om jag förstås hade önskat att han hade sluppit kämpa så mycket. Och jag hoppas att detta är en bok som kommer att läsas högt i många mellanstadieklassrum runt om i landet!

Om jag får stanna

Stella och Ilona går i 6:an och har varit bästa kompisar sedan förskoleklass, då Ilona kom till Sverige. Ilona bor tillsammans med sin familj (mamma, pappa, lillebror Milo) i ett kloster tillsammans med nunnorna, några ensamkommande flyktingar och ett helt gäng andra familjer som väntar på att få uppehållstillstånd. Ilona och Milo går i skolan i hemlighet och föräldrarna måste gömma sig och får inte lämna klostret.

Stella bor med sin mamma, pappa och storebror Sandro i en villa. De har andra bekymmer, Sandro är nämligen en hemmasittare. Han har inte varit i skolan på två år. Stella tycker att det är jättejobbigt att han är hemma och tycker att föräldrarna bara bryr sig om honom.

Ilona och Stella är berättaren i vartannat kapitel. Om jag får stanna är en väldigt varm och kärleksfull berättelse skriven av Kajsa Gordan. Som läsare får man en bra insikt om hur det kan vara att ryckas upp från sitt hemland och sedan behöva oroa sig över om man får stanna när man rotat sig i sitt nya land i sex år. Hur det är att behöva tränga ihop sig i ett rum med fördragna gardiner när man samtidigt går i skolan och spelar fotboll som vilket barn som helst. Jag skulle tro att den passar utmärkt som högläsningsbok också.

Billie x 2

Billies mamma är sjuk och kan inte ta hand om Billie. Därför får Billie åka tåg sju timmar från Stockholm till ett litet samhälle långt ute i ingenstans som heter Bokarp. Där ska hon bo hos en fosterfamilj tills hennes mamma har blivit bättre och hon kan flytta hem igen. Förhoppningsvis ska det inte dröja så länge, men med Billies mamma går det inte så lätt att veta. Hemma hos Billie och mamma gör man lite som vill. Äter när man vill, går och lägger sig när man vill, kollar på serier på datorn hur länge man vill. Därför blir det en chock för Billie när hon kommer fram till Bokarp. Familjen Persson, som hon ska bo hos, har MASSOR  av regler. Billies fostersyskon verkar inte tycka att det är något konstigt med det, de gör alltid precis det som förväntas av dem, men för Billie, som aldrig behövt följa en enda regel hemma i hela sitt liv, känns det väldigt konstigt.

I skolan finns det också en massa regler för hur man ska bete sig. Man ska liksom vara lagom hela tiden. Billie är inte alls som de andra tjejerna och hon fattar oftast inte varför vissa saker är så viktiga, men hon anstränger sig ändå för att försöka förstå. Hon har lovat sin mamma det - att inte köra sitt eget race utan försöka passa in. Och de nya kompisarna tycker att hon är supercool med sina dreadlooks och sin alldeles egen stil. Hon blir faktiskt så populär att hon måste göra ett schema över vem hon ska följa med hem efter skolan, eftersom alla vill vara med henne. Hon lyckas även komma in under skinnet på familjen Persson, som verkar så perfekta, men bär på massor av sår och hemligheter om man skrapar lite på ytan. Men även om Billies mål är att vara som alla andra, så kan hon ändå inte låta bli att vara sig själv väldigt mycket. Och det är tur – för det behövs en Billie både i skolan och hos familjen Persson. Efter att ha läst de båda böckerna om Billie (Avgång 9:42 till nya livet och Du är bäst) känner jag mig övertygad om att det faktiskt skulle behövas en Billie i varenda skolklass! Nån som ruskar om och ifrågasätter och inte bara accepterar allt som det är. Heja Billie och heja Sara Kadefors, som skrivit dessa fantastiska böcker!

Ishavspirater

 

På en liten ö i Ishavet bor tioåriga Siri tillsammans med sin lillasyster Miki och deras pappa. Bland människorna på ön berättas det ofta fasansfulla berättelser om vad som kan hända med små barn om de har otur. På en annan ö, någonstans långt ute på Ishavet, finns nämligen en hemsk man som heter Vithuvud. Vithuvud fångar barn på sitt skepp Snökorp, och tvingar dem att jobba i hans diamantgruva. Barnen som blivit fångade kommer aldrig tillbaka. Miki brukar vilja att Siri ska berätta om Vithuvud, fast det är så hemskt att det får henne att gråta. På något sätt känns det bara som en saga, fast hon egentligen vet att Vithuvud finns på riktigt.

En dag åker flickorna till en annan ö för att plocka snöbär. Men skörden blir dålig och Siri ber Miki att gå till andra sidan ön för att se om det finns mer bär där. Miki vill inte, hon är rädd för att gå så långt själv, men Siri är envis och tycker att Miki är barnslig. Strax efter att Miki gått iväg hör Siri ett skrik. Hon springer till andra sidan så fort hon kan, men det är försent. En bit bort i vattnet ser hon Miki sittandes i en eka med förbunden mun tillsammans med fyra okända män.  Ekan styr mot ett skepp längre bort. Det tar inte lång stund för Siri att förstå vad det är för ett skepp. Det är Snökorp, Vithuvuds skepp. Miki har blivit ett av alla de där bortrövade barnen som aldrig kommer att komma tillbaka. Ett av barnen som kommer att få jobba i Vithuvuds gruva tills hon stupar… Trots att Siri bara är tio år bestämmer hon sig för att försöka rädda sin syster. Hon vet att chansen att hon ska lyckas är minimal, men hon vet också att hon aldrig kommer att kunna leva med sig själv om hon inte försöker. 

Frida Nilsson har tidigare skrivit flera böcker som jag tycker passar bra som högläsningsböcker, bland annat Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna. Annorlunda och lite knasiga böcker som sätter igång fantastin. Ishavspirater är en närmare 400 sidor lång berättelse. Jag kan ofta bli lite avskräckt av alltför tjocka böcker, men den här boken var så bra att den gärna hade fått vara längre! Det är en otroligt spännande historia som för tankarna till både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta, samtidigt som den förstås är sin alldeles egen. Vithuvud är minst lika skräckinjagande som riddar Kato. Och Siris kärlek till Miki är minst lika stark som Jonatans kärlek till Skorpan. Och precis som Jonatan vet Siri att man ibland måste göra saker som man egentligen inte vågar - för annars är man ingen människa, bara en liten lort.

Monstret i natten

Den här boken börjar väldigt sorgligt. Frank, bokens huvudperson, fyller nio år och hans föräldrar har fixat ett födelsedagskalas till honom. De har hängt upp ballonger i träden, bakat tårta och planerat lekar. Allt är förberett in i minsta detalj. Problemet är bara att Frank inte har några vänner, och av alla klasskompisar som mamma skickat inbjudningskort till är det ingen som kommer. Den enda som dyker upp är granntanten Alice och hennes hund Uffe. Här börjar mitt hjärta blöda och jag vill egentligen inte läsa mer. Men lyckligtvis har man redan i bokens inledning fått veta att det misslyckade kalaset inte är den enda händelsen på Franks födelsedag. Första meningen lyder nämligen så här:  

Jag blev ett monster på min nionde födelsedag. Fast jag förstod det inte just då. 

Det här låter ju förstås hur skumt som helst, men det är faktiskt så att grannhunden Uffe råkar bita Frank i fingret när Frank matar honom med en bit av sin födelsedagstårta. Kort därefter börjar konstiga saker hända. Frank drömmer att han är ute och springer mitt i natten, fort, fort, på pälsklädda tassar. Alla som ser honom blir livrädda, de verkar inte fatta att han är snäll. När han vaknar är hans fötter alldeles smutsiga och det är lera och kvistar på golvet. Det kanske inte var en dröm?

På TV och radio pumpas nyheten ut att ett hemskt monster synts i trakten. Ett monster som attackerar människor. Frank blir alldeles förtvivlad. Han vill inte vara något monster! Men han förvandlas flera gånger, utan att kunna göra något åt det. Det verkar ha något med fullmånen att göra. I samhället där han bor pratas det inte om något annat än det farliga monstret, fast det enda Frank egentligen vill som förvandlad är att bli klappad på magen. Om han kände sig ensam innan han blev biten av Uffe är det ingenting emot hur han känner sig nu… 

Nu ska jag inte berätta för mycket av handlingen, men för att det hela inte ska låta alltför ledsamt kan jag avslöja att det mot slutet av boken börjar ljusna en aning för Frank. Jag tyckte att det här är en fantastiskt fin bok, som stundtals även är ganska läskig och spännande (de blåtonade och ganska snälla bilderna dämpar dock det läskiga litegrann). Jag tror att det här är en perfekt högläsningsbok, som både vuxna och barn kommer att gilla! Monstret i natten är den första boken i serien om Monstret Frank och jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen!

Skräckhistorier för orädda

"Det är ett monster under min säng", sa min lillebror och såg på mig med stora, rädda ögon. Jag böjde mig ner och tittade under sängen. Där låg någon som såg ut exakt som... min lillebror. Hans röst lät skräckslagen när han sa: "Det ligger någon i min säng."

Vandraren utan ansikte av Andreas Palmaer är en samling med skräckhistorier av det lite modernare slaget. Han har hämtat inspiration från de vandringssägner som florerer på Internet och som går under namnet Creepypasta. I den här boken har han skrivit om dem något så att de utspelar sig i Sverige och skapar igenkänningsfaktor för den svenska läskretsen.

Jag tycker att det här är en lyckad samling med spökhistorier. Många av historierna är riktigt läskiga och mellan varje så har Andreas stoppat in en kortare berättelse, som den i inledningen. De skapar verkligen bilder i hjärnan och flera av dem hade man ju velat läsa mer om. Givetvis så dyker även Slenderman upp i ett par av skräckhistorierna, men här benämns han framförallt som Vandraren. Bäst i boken tycker jag att Världens bästa bilspel är. Den handlar, precis som det låter, om ett bilspel som känns så verkligt att det är för bra för att vara sant.

Det här är helt klart en bok för den som tycker om att få in lite spänning i vardagen och som behöver uppdatera sitt lager av spökhistorier att sprida vidare.

Den fantastiska historien om katten som försvann

Redan från början så dras jag in i berättelsen på grund av själva berättandet. För det är verkligen det som är grejen med Den fantastiska historien om katten som försvann av Michael Morpurgo. Berättelsen. Det är en riktigt berättelse. Visst är handlingen fin och charmig, men den hamnar ändå i bakgrunden här.

Det handlar om Lily som växer upp på landsbygden i södra England under andra världskriget. Precis i det området där trupperna ska öva inför landstigningen i Normandie, så byarna måste evakueras och Lily och hennes familj tvingas att flytta. Det här är hennes dagbok. Hon skriver om skolan, vännerna, familjen, pappan som är i kriget, om katten Tips som försvinner vid flytten och om vänskapen med den amerikanska soldaten Adie.

Som sagt var en charmig och bra handling, som är allt annat än negativ och sorglig utan som snarare är hoppfull och med många glädjeämnen. En annorlunda skildring av vardagen för en familj under andra världskriget. Och en fantastisk historia om mer än bara en katt. Jag kan dessutom tänka mig att den här fungerar alldeles utmärkt som högläsning.

Skorstensjul

Rabén och Sjögren har för fjärde gången gett ut en adventsbok, alltså en bok med 24 kapitel som ska läsas fram till julafton. Hemma har vi börjat läsa årets berättelse, Skorstensjul, av Mårten Sandén med illustrationer av Lina Bodin. Ja, vi är ju bara på kapitel tre ännu men inledningen ger mig stora förhoppningar om fortsättningen.
Jag hade förmånen att lyssna på när Mårten Sandén berättade om boken på Författardagen i Hässleholm för några veckor sedan. Han är en fantastisk berättare. Människor som kan stå på en scen och berätta i dryga halvtimmen utan att staka sig eller tappa tråden imponerar stort på mig. Jag blev väldigt sugen på att läsa både Skorstensjul och hans andra nyhet Sju förtrollade kvällar.
Det enda problemet med boken är att det kommer bli väldigt svårt att endast läsa ett kapitel per kväll.

Jättemyrsloken och Hasselmusen

Femåriga dottern och jag håller just nu på att läsa böckerna om vännerna jättemyrsloken och hasselmusen. Vi började med den nya bilderboken Lämnad ensam. En berättelse om när hasselmusen plötsligt lämnar jättemyrsloken ensam för att gå på kursen Nyttiga godsaker med Stellan. Grannen Stellan är mullvaden som har bestämt sig för att börja leva ett nytt liv. Löjligt tycker jättemyrsloken som föredrar att vara hemma och äta kakor. Jättemyrsloken känner sig galet övergiven och många känslor bubblar upp och det blir ju så fint när hasselmusen äntligen kommer hem igen. 

Dottern gillade Lämnad ensam jättemycket så därför lånade jag hem kapitelböckerna om jättemyrsloken och hasselmusen. Den första heter Konstiga djur. Sedan följer En annan resa och Meningen med livet.

Hasselmusen tycker att jättemyrsloken är jättekonstig, med sin långa näsa och allt. Jättemyrsloken funderar lite på detta. Ja, han kanske är det konstigaste djuret i världen. Eller är han det? Han bestämmer sig för att ordna en "konstigaste djuret-tävling". Alla djur får skicka in sina bidrag till tävlingen. Motivering är nödvändigt och fotografi ett plus. Dottern och jag fnissar som bara den när hasselmusen och jättemyrsloken går igenom bidragen.

Lotta Olsson har skrivit böckerna om de två vännerna. Det är så roligt med böcker som tilltalar vuxna minst lika mycket som barn. Maria Nilsson Thore har illustrerat och jag måste säga att hon har seglat upp som en stor favorit hos mig, både som författare och illustratör.

Helskruvat äventyr

Det här är en berättelse om en familj. Mamman ska åka i väg på jobbresa några dagar, och hon har förberett sin frånvaro på alla tänkbara sätt. Det hon lämnar till pappan att ansvara för är att köpa mjölk. Det glömmer ju pappan givetvis bort, så när det bara finns apelsinjuice att ha på frukostflingorna får han gå till affären. Han är borta onormalt länge. När han till slut kommer hem och barnen frågar var han tog vägen börjar ett otroligt äventyr, där huvudrollsinnehavaren är ett mjölkpaket. (För han har minsann inte träffat någon han känner, och därför dröjt i affären så länge.)

Äventyret börjar med att ett rymdskepp suger upp honom när han är på väg hem till barnen med sitt mjölkpaket. De gröna, slemmiga snorliknande rymdvarelserna vill att pappan ger dem ägandeskap över hela planeten. Han vägrar och lyckas fly men dimper istället ner på ett piratskepp. Därifrån lyckas han med nöd och näppe bli räddad av en stegosaurus i en luftballong. Tillsammans med Professor Steg i hans Svävande-Boll-Person-Transport hamnar han i diverse knipor, hela tiden med mjölkpaketet som huvudperson. Det är vulkangudar, Splods öga, ponnyer, pirayor, wumpirer och diverse oerhört specifika profetior, dinosauierpoliser och tidsresemaskiner som finns med i det här osannolika äventyret.

Neil Gaiman har i Splods öga skrivit en rolig, helt skruvad historia som passar lika bra för vuxna som för barn. Jag tror i alla fall att även barn uppskattar den till exempel som högläsningsbok, speciellt om de får titta på Chris Riddells otroliga bilder samtidigt. Historien kommer kanske inte stanna kvar så länge i medvetandet, men jag uppskattade den under tiden jag läste den.

Bobo i apskolan

 

Malte Persson har skrivit Bobo i apskolan : en bildningsroman. Mattias Adolfsson har illustrerat.

Den handlar om den vetgiriga apan Bobo, som äntligen blivit stor nog att börja apskolan. Han får lära sig att det finns en bokstav som heter A och att man måste räcka upp foten innan man pratar. Men han tycker att apläraren går alldeles för långsamt fram.Finns det inte fler bokstäver?

 

Av den buttre apan Brynolf får han reda på att det finns en bokstav som heter B. Han frågar apläraren när när de får lära sig mer om den. Kanske på högstadiet, får han till svar. Det här duger inte. Bobo tar saken i egna fötter, skolkar från apskolan och ger sig ut för att leta efter det där biblioteket han har hört ska finnas någonstans. Tillslut hittar han det, i en rutten trädstam med kassa öppettider. Politikerna i apkommunen vill inte betala för det. Moderna apor läser ändå inte säger de. Men det gäller inte Bobo, han bestämmer sig för att skolka från skolan och ta hjälp av bibliotekarieapan för att lära sig mer om bokstäver. Kanske kan han en dag bli författare?

 

Rolig, finurlig och lärorik bok som passar perfekt till barn i skolstartsåldern.

För de minsta

 

Jag känner att jag vill uppmärksamma den här boken litegrann. Första sagoskatten -ramsor, visor och sagor av Catarina Kruusval. Den har läst fram och tillbaka ett antal gånger i mitt hem i sommar. Den innehåller lite gott och blandat, precis som titeln antyder. Catarinas berättelser om Ellen, Fia, Egon, lite ABC och 123, sagor och de tecknade berättelserna till våra populäraste barnsånger. En oerhört fin bok som passar perfekt till de lite yngre barnen. Dessutom ett guldigt och fint omslag och innehåll med Catarinas egna illustrationer.

Sommarläsning

Ingelin Angerborns Hjärta av damm fick äran att bli först läst i min sommarhög. Den handlar om tolvåriga Bella som ska gå en teaterkurs på höstlovet. Kursen äger rum på den gamla Ekmanska teatern. Hon skulle egentligen gått kursen tillsammans med sin bästis Tove, men hon fick förhinder. Bella tycker det känns pirrigt att gå dit själv men de två ledarna Miriam och Roland verkar snälla så nervositeten släpper ganska snart. På kursen går bland annat också Nelli, Shirin och Hilding som är lika gamla som Bella. Hon känner igen dem från skolan.

Det går en skröna om Ekmanska teatern och om teaterdirektören som försvann. På fredagen är det Halloween och då ska de sova över på teatern, för att sedan spela upp sin pjäs för familjerna på lördagen. Ganska snart börjar konstiga saker hända.

Angerborn lyckas återigen med att ge läsaren den där mysrys-känslan. Hjärta av damm är minst lika bra som hennes andra böcker i genren. Den innehåller även kompisrelationer, familjerelationer och lite härlig pirrig nybörjarkärlek. Den passar de flesta barn och jag tror att den kommer att bli en lika stor succé som Rum 213. Läs!

Snöret, fågeln och jag

Ellen Karlssons debut Snöret, fågeln och jag belönades, för någon vecka sedan, med Lilla Augustpriset årets bästa barn- och ungdomsbok.
Det är en fin historia om 7-åriga Selma. Hon ska åka till mormor och morfar på landet och tillbringa sommarlovet där. Till hösten ska hon börja en ny klass på en ny skola. Kanske kommer hon att få en bästis där? Fågeln i Selmas kropp påminner hela tiden Selma om att hon faktiskt inte har någon bästis. Den pickar rakt in i hennes hjärta.
Plötsligt dyker Snöret upp från ingenstans. Snöret är en jämnårig tjej som också bor hos sin mormor över sommarlovet. De passar varandra perfekt. De bildar en Naturklubb i Selmas nya klubbhus (lekstuga). Fågeln pickar inte alls lika ofta i Selmas hjärta nu.
Jag gillar Snöret, fågeln och jag väldigt mycket. Selmas fågel pickar till en början även i mitt hjärta. Selma är så klok och gör så finurliga betraktelser av livet, vilket gör att jag bara vill att hon ska vara lycklig.