När man blir ensammast i världen

Adrian och Emma ska börja nian och det har alltid varit de två mot världen. Det har alltid varit de som stått lägst. De som ingen annan vill prata med och dem som de andra hånar och gör sig löjliga över. Men det har inte gjort så mycket så länge de har haft varandra. Men strax före höstterminen ska börja så förändras spelreglerna. Emma berättar för Adrian att hon tycker att de kanske inte ska umgås så mycket längre. Nu är Adrian helt ensam. Och då är det så mycket svårare att stå emot kommentarerna som fälls. Det blir inte lättare av att Emma verkar ha börjat umgås med ett par tjejer i klassen och dessutom skaffat pojkvän under sommaren.

Samtidigt som Emma bryter med Adrian så dör hans mormor. För att komma ifrån ensamheten en stund så bestämmer sig Adrian för att åka till morfadern i Luleå och hålla honom sällskap under höstlovet. Under ett biblioteksbesök så träffar han Vega, hon är cool och spontan, precis allt som Adrian känner att han inte är. Men med Vega och i Luleå så skulle han kunna vara sån som han inte vågar vara hemma. Den där höstlovsveckan blir underbar. Han och morfadern kommer varandra nära och piggar upp varandra samtidigt som Adrian och Vega blir närmre och närmre. Men när hon börjar prata om att komma och hälsa på honom i Ö-vik får han panik. Där är han ju en tönt.

Säg nåt då! av Ida Ömalm Ronvall är rakt igenom en fin bok. Det är lagom mörkt och dunkelt med lagom mycket ljusglimtar som håller hoppet vid liv. Man hejar på Adrian och vill honom så väl, och det byggs upp en fin relation mellan honom och morfadern som får det att sticka lite i hjärtat. Det som krävs för att man ska må bra. 

Mörker och mystik i Jämtlands skogar

Camilla Sten, som tidigare skrivit serien om Havsfolket (Djurgraven, Sjörök och Mareld) är nu tillbaka med del ett i en planerad trilogi vid namn Järvhögatrilogin. Järvhöga är en fiktiv liten ort i Jämtland och där bor Julia, som går på gymnasiet. Hon går på det allmänna gymnasiet, men på orten finns även Järvhöga Läroverk, som är en anrik internatskola. Det är vinter och mörkt och kallt och uppståndelsen blir stor när en av killarna, Markus, från läroverket en dag går ut i skogen och sedan inte kommer tillbaka. Polisen kopplas in och Missing people drar igång skallgångskedjor. Men av Markus syns inte ett spår. Under skallgången träffar Julia Markus rumskamrat Emil och de lär känna varandra. Markus är en extremt viktig person i Emils liv och han vill inget hellre än att hitta honom.

I skolan ska Julia skriva ett arbete om Järvhögas historia under 1900-talet. Att ha med den del om läroverket känns självklart eftersom det har präglat bygden så mycket. Men Julia inser att det underligt nog finns väldigt lite information att hitta om skolan. Hon inser också att Markus inte är den enda pojken i Järvshöga som har försvunnit spårlöst ut i skogen och att väldigt få vill prata om detta märkliga faktum. Istället verkar det vara något som de flesta har accepterat: Det är bara så här i Järvshöga. Ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner. Men Julia vägrar att acceptera och tillsammans med Emil börjar hon gräva i vad som kan ha hänt både Markus och pojkarna som har försvunnit längre bak i tiden. Har det hela en naturlig förklaring eller är det något annat som ligger bakom, något ännu mera skrämmande?

Bergtagen är helt klart en läsvärd bok, även om jag nog hade hoppats på att den skulle vara lite mera spännande. Kanske på grund av det fantastiskt fina omslaget, som bidrar till höga förväntningar på läsupplevelsen. I epilogen serveras dock en riktig cliffhanger, som gör att jag redan längtar efter att Camilla Sten ska skriva klart del två!

Nådeår eller plågoår?

Flickorna i Garner County vet vad som väntar dem - det år de fyller sexton är det dags för deras nådeår. Då förpassas de i grupp till en avskild och öde plats i skogen. Under detta år kommer deras magi att väckas till liv och meningen är att den ska släppas ut i naturen innan de får komma tillbaka. Magin är nämligen farlig för männen. Dagen före nådeårets start infaller slöjdagen. Då blir vissa av dem utvalda av jämnåriga pojkar för att bli deras hustrur. När de kommer tillbaka från nådeåret ska de gifta sig. Som en symbol tilldelas de utvalda flickorna varsin slöja. De flickor som blir utan slöja sätts i arbete efter nådeårets slut. För de allra flesta flickor är det en katastrof att inte få någon slöja. Men för bokens huvudperson, Tierney, skulle det vara en katastrof att få en. Hon har gjort sitt allra bästa för att ingen av pojkarna ska vilja gifta sig med henne och hennes förhoppning är att hon ska få arbeta på fälten när nådeåret är slut. Ett tungt och farligt arbete, men ändå ett liv i någon slags frihet.

Tidigt morgonen efter slöjdagen ger flickorna sig ut i skogen tillsammans med sina ledsagare. Det är en lång och besvärlig vandring och i skogen väntar tjuvjägare på minsta felsteg. Tjuvjägarna dödar nådeårsflickor och säljer deras kroppsdelar för dyra pengar, eftersom de anses vara magiska. Huset de kommer fram till är primitivt och de har inte fått med sig mycket mat. Man skulle kunna tro att det hårda livet i vildmarken skulle bli flickornas största hot under nådeåret. Eller tjuvjägarna som lurar i skogen. Men när isolationen gör att galenskap sprider sig och hierarkier skapas visar det sig att det är de andra flickorna som är det allra farligaste. Tierney hamnar snabbt i onåd hos resten av gruppen och får hjälp från ett helt oväntat håll. Något som får henne att ompröva allt hon någonsin trott på. Och magin, som är orsaken till hela nådeåret, finns den ens?

Det sextonde året innehåller en hel del våldsamheter, tortyr och ond bråd död, men den känns ändå inte som en våldsam bok. Snarare har Kim Liggett skrivit en ganska lågmäld historia (som ibland blir väl långsam) om männens makt och en längtan efter en tillvaro i starkt systerskap.

Rör mig inte!

Tänk dig att du levt helt isolerad i hela ditt liv och bara umgåtts med en enda person - din pappa. Tänk dig att du har hämtat all kunskap om omvärlden från filmer och internet. Tänk dig att du är född med en förbannelse som gör att alla du rör vid dör när de kommer längre än 30 meter i från dig. Tänk dig att polisen ringer på dörren en dag och hämtar din pappa och du vet att när han har passerat de där 30 metrarna kommer allting vara över... Sådan är verkligheten för femtonåriga Elin i Gustav Tegbys bok Beröringen. För mig räckte det att läsa baksidestexten för att veta att jag skulle älska den här boken! Böcker som är realistiska, men som har en övernaturlig eller magisk twist är min favorit. Här är det dessutom spännande i princip hela tiden. Och massor av känslor. Det är omöjligt att inte bli berörd av Beröringen. Läs den!

Visar en otrevlig bild inom idrotten

Såg ni den där bögjäveln, utbrast Robin skrattande och alla i laget skrattade glatt med. 

Så börjar Hockey, bänkvärmare och bögar av Maria Skotte Pekkari. Tyvärr det ingen överdrift att det ofta kan låta så här i omklädningsrum. Jag har själv varit involverad i idrottsrörelsen och har hört sådana här uttalanden med jämna mellanrum. 

Boken handlar om ishockeyspelaren Adrian. Han har fått lära sig att inte visa sig svag, inte visa att något gör ont. "Det gällde att alltid vara tuff och alltid ge järnet", resonerar han med sig själv. 

Adrian är mycket talangfull och trots att han är ett år yngre än de andra i laget tillhör han de bästa. Maria Skotte Pekkari tecknar ändå en bild av Adrian som gör att man finner honom sympatisk. Till en början. När en ny kille börjar i laget och han känner att hans plats som center kan vara hotad, då visar han helt andra sidor. Fruktansvärda sidor till och med. Han går från att vara kaxig till att utöva ren mobbing. Den nya killen Martin försöker hävda sig men får snart vika ned sig. Från att ha varit en livlig kille som älskar kille förvandlas han mer och mer till ett "spöke". Han går försiktigt längs med väggarna och hoppas att ingen ska se honom. Det är hemsk läsning.  

En dag kommer Adrians bästa kompis Robin och presenterar sin nya flickvän. Robin tycker att det skulle vara en bra idé om Adrian också skaffar en tjej så kan de umgås alla fyra. Innerst inne är detta inte något som Adrian alls vill, men han känner sig tvingad att bli tillsammans med en tjej. 

Adrian känner att han är tvungen att sätta upp en fasad, att vara någon han inte är. Han mår allt sämre, känner sig missförstådd och tyvärr så blir han också allt otrevligare. Detta gör ju såklart att han hamnar i en massa trubbel. 

Kulmen nås när Adrian ligger och sover. Han drömmer då att han pussas med någon. Det är inte sin tjej han drömmer om. Det är bästa kompisen Robin. När han vaknar upp inser han att drömmen kan vara sann. 

Vad ska Adrian ta sig till nu? Hur kan han vara gay och samtidigt vara macho och spela ishockey?

Boken tecknar som sagt en mycket otrevlig bild av hur det kan gå till i idrottens värld. Den är mycket läsvärd! 

Är det nu allt börjar?

Alltså, wow! Jag är faktiskt lite tagen efter att ha läst Siri Sponts första ungdomsbok Är det nu allt börjar?. Huvudpersonen Tilda känns igen från Sponts mellanålderstrilogi som inleds med Utan djur så dör jag. De böckerna tyckte jag var riktigt bra, men Är det nu allt börjar? är STRÅLANDE!

Tilda går i åttan och bor i ett litet samhälle som heter Knivsjö och ligger i Dalarna. Hon är less på ALLT! Kompisarna (som inte känns som kompisar på riktigt), alla störiga killar, att dricka sig full utanför Folkandiscot på helgerna, att vara en som inte syns, att bli kallad ful av killarna... Ja, listan kan göra hur lång som helst. Men som en gnistrande stjärna i allt det vardagsgrå finns Emmy. Emmy bor i Skåne och hon och Tilda har aldrig träffats. Men de har chattat och sms:at  med varandra i ett halvår och båda drömmer om att göra något annat. Att ta sig iväg, bort. Allra helst till London! När Emmy föreslår att de båda ska åka på språkresa till Brighton under sommarlovet är det som om något faller på plats inne i Tilda. Det vore bara så perfekt! Och någonstans så märker mamma och pappa hur viktigt det här är för Tilda, för de låter henne åka, fast det egentligen är alldeles för dyrt.

I Brighton ska Tildas liv äntligen börja! Där vet ingen vem hon är och hon kan få börja om från noll. Tillsammans med sin tvillingsjäl Emmy. Och allt börjar så bra, med pubbesök där ingen frågar efter ålder och snygga, spännande killar i språkkursklassen. Men snart märker Tilda att de sociala hierarkierna är lika tydliga i Brighton som hemma i Knivsjö. Att det är lika svårt att bli en som räknas, att de coola och självsäkra tar lika mycket plats, att festerna blir lika urspårade... Och alla Tildas tankar och känslor är så fantastiskt bra beskrivna. Alla stämningar, varenda nyans, är fångade mitt i prick! Jag behöver kanske inte säga att Brighton inte blir vad Tilda har tänkt sig. Och att Emmy inte heller är som hon har tänkt sig. Men hon hittar nåt annat i England - en del av henne själv som helt enkelt har tröttnat på att ta skit från andra.

F som i sämst

 

Jonna är verkligen inte bra på någonting. Hon är dålig i skolan, dålig på att vara dotter och lillasyrra, dålig på att vara kompis. Eller rättare sagt - hon har inga kompisar. Hon är den där tysta, tråkiga tjejen som alla tror ska vara pluggig och smart, men som bara är missanpassad. Fast det gör inget, Jonna bryr sig verkligen inte. Hon vill bara få vara ifred, ligga i sängen och peta sig i näsan, äta godis som hon har gömt i dammet under sängen och kolla på Youtubeklipp.

Jonnas storasyster Miriam är precis tvärt om. Hon har superbra betyg, är jätteduktig på att sjunga och spela gitarr och naturligtvis är hon också populär bland kompisarna. Dessutom är hon snygg och har långt, blankt hår. Jonnas mamma och pappa är så stolta över Miriam att de nästan spricker. När det gäller Jonna är de inte ens i närheten av att spricka (utom möjligen av frustration). Den enda som egentligen förstår Jonna är hennes moster Debbie. Det lite av samma sort. Lite obekväma och jobbiga. Fast Debbie knarkar också, det gör förstås inte Jonna.

Men det där om att Jonna inte bryr sig är nog faktiskt inte riktigt sant. En natt när hon smyger in på Miriams rum för att kolla runt lite medan Miriam sover, ställer hon sig och tittar på alla foton ovanför Miriams säng. Det är kompisar i långa rader - leende och skrattande, mamma och pappa, släktingar, gamla lärare från förr och kompisar från dagis. Miriam måste ha bilder på in princip alla hon har mött. Alla utom Jonna... Då händer det något inuti Jonna. Hon ser på den sovande Miriam, med sin långa, prydliga fläta. Hon ser en sax. Och plötsligt står hon med flätan dinglande i ett fast grepp i sin hand. Hon inser direkt att det hon gjort kommer att leda till en katastrof. Det gör det också, men till en helt annan katastrof än hon hade kunnat gissa. Perfekta Miriam kanske inte vill vara så perfekt trots allt.

I början kände jag nästan lite motvilja mot Jonna, som bara ligger på sin säng och letar snorkråkor och inte anstränger sig det minsta. Men sympatin för henne växer fram efter hand. Det är inte lätt att vara en person som aldrig motsvarar omvärldens förväntningar. Att dessutom blir jämförd/jämföra sig med en perfekt storasyrra gör det förstås inte enklare. Men att vara den perfekta är inte heller alltid så enkelt! Det här är en fin bok om utanförskap och krav. Det är också en bok om hur komplicerad, men samtidigt kärleksfull, en syskonrelation kan vara. Cilla Jackert har skrivit en bok som är perfekt som högläsning för mellanstadieåldern!

Är Wilma den enda som bryr sig om miljön?

Sommarlovet är slut och Wilma ska börja sexan. För Wilma känns det dock inte bra att börja skolan igen, hon känner sig nervös och obehaglig till mods. Hon tycker att de andra tjejerna i klassen har förändrats. Det enda som verkar betyda något är kläder, smink, Tiktok och Sims.

När Wilma kommer till skolan pratar klasskompisarna Kajsa och Märta om vad de har gjort på sommarlovet. Resor har gjorts till USA och Grekland och Wilma som bara fiskat med morfar och varit i Kalmar och på Öland.

Wilma vägrar dock att skämmas. Det är inte hon som ska skämmas för att hon och hennes familj tänker på miljön tänker hon. Det är Kajsa och Märta som borde skämmas för att de smutsar ned miljön genom att flyga.

Ändå är det just tjejer som Kajsa och Märta som verkar gälla på skolan. Wilma känner sig utanför. Mest av allt önskar hon att någon mer i klassen skulle vara mer som hon, någon som bryr sig mer än bara om de senaste Youtubeklippen. Nu vill hon vara kvar i den här elaka klassen, med alla som säger taskiga kommentarer. Droppen blir när hon redan första skoldagen efter sommaren blir kallad för tönt.

När Wilma kommer hem känner hon att det är dags för förändring. Hon går in på toaletten och börjar klippa av sig håret. Hon färgar det till och med lila med karamellfärg. Nu ska ingen kalla henner för tönt mer!

När hon kommer till skolan nästa dag är det dock inte så många som verkar bry sig om hennes nya stil. Uppmärksamheten riktas istället mot något annat, det har börjat en ny tjej i Wilmas klass. Kanske är det denna vän som Wilma har sökt? Jag gillar den här boken mycket. Det är en bok om mod, att våga vara den som sticker ut trots att det tar emot. Berättelsen är också synnerligen aktuell, den handlar mycket om den klimatångest man som ung kan känna och hur man själv kan påverka så att vi får en bättre miljö på jordklotet.



Att våga ge upp klarinetten

Love har bestämt sig. Han ska aldrig röra klarinetten mer. Trots att hans mamma och pappa vill. Hans pappa som själv spelar i en orkester och reser runt och har konserter.

Men hur ska Love berätta för sina föräldrar att han inte vill spela mer? Han vågar inte fastän det är det han vill mest av allt. Ja, förutom att lära känna Ebba bättre då. Efter att Love ljugit för sin mamma att han gjort sin spelläxa går han iväg från hemmet med en klump i magen. Han sätter sig på en bänk och känner sig ledsen. Funderar på hur han ska säga att han ska sluta. Men varför vill Love sluta? Han som spelar så bra att alla som sitter och lyssnar bara sitter och gapar.

När han sitter på bänken och grubblar kommer plötsligt Ebba, tjejen som han tycker är riktigt söt. Ebba frågar om han vill följa med henne hem. Det vill ju Love såklart, då får han ju något annat att tänka på än klarinetten. Hemma bjuder Ebba på ostmackor. De sitter på hennes säng och pratar. Det känns så bra att prata med henne tycker Love. Med henne kan han prata om allt. För henne berättar han varför han vill sluta. Hon lyssnar när han säger att han blivit retad och knuffad av många som tycker det är töntigt att spela klarinett. Han berättar också att han aldrig kommer bli lika bra som sin pappa och att han saknar sin pappa när han är ute och reser.

Så plötsligt frågar Ebba honom om han vill pussas...

Kerstin Svevar skriver väldigt bra om vardagliga saker, att man ibland kan se vissa saker som oöverstigliga hinder men att det alltid inte krävs så mycket för att situationen ska vända, att man plötsligt mår bättre.