Framtiden - Pirrande härlig och förfärligt otäck

 Rasmus sitter ensam inne på toaletten. Utanför hör han de andra elevernas röster och skratt. Han vill inte gå ut för han känner sig fel. Att han är fel, det får han ofta höra. Han blir mobbad för att han är annorlunda. 

"Jag vill bara bort", viskar han. I samma stund händer något. Lysrören i taket blinkar till. För en halv sekund skymtar han ett annat ansikte i spegeln. En vuxen mans ansikte där det istället borde vara hans barnansikte. 

När Rasmus smyger ut från toaletten är allt förändrat. Det är skolan som Rasmus går i men allt ser annorlunda ut. När han tittar på ett schema på en dörr ser han skrivet "vårterminen 2030". Han skyndar hem och träffar då på sitt äldre jag. Av denne får han en hint om att allt kan bli annorlunda. Man kan exempelvis, även om man har haft en hemsk barndom, få en flickvän och studera till något viktigt i Köpenhamn. 

Berättelsen "Spegeln" av Karin Aspenström i samlingen " Framtid - 11 berättelser för mellanstadiet" hör till en av de mer hoppingivande i antologin. Här finns också mer otäcka och dystopiska beskrivningar av framtiden. Som att du vet om att du snart kommer vara med om en svår bilolycka där din bästa vän, en hund, och pappa och lillasyster Bodil inte kommer att klara sig. Denna text, "Nicrophorus vespilloides" av Oskar Kroon, som 2019 vann Augustpriset för "Vänta på vind", är gripande och är samtidigt en av de svåraste att läsa. 

Boken "Framtid - 11 berättelser för mellanstadiet" har något för de flesta. De som gillar serieromaner får sitt lystmäte i "Badhuset" av Alma Thörn. Den handlar om en flicka som är övertygad om att hon kommer att drunkna på simlektionen som äger rum senare i veckan.

Från en dystopi till en annan

Såhär i pandemitider har jag försökt undvika dystopier, vilket annars är en av mina favoritgenrer. Tillvaron känns ju liksom tillräckligt dystopisk som den är. Men när del ett i Magnus Nordins nya serie Zonen dök upp för ett tag sen kunde jag trots allt inte låta bli att läsa den genast. Nordin har tidigare skrivit serien Varelserna på liknande tema och den gillade jag mycket (där var det zombier inblandade också).

I Röd zon lär vi känna Joel. Han har varit ensam i nästan 300 dagar. Alltså, han har varit helt ensam. Först var det krig, med pansarbilar som rullade in över Stockholm, missiler som fienden skickade, explosioner, ändlösa nätter i skyddsrum, ständiga strömavbrott och vattenbrist. Sen kom det värsta: ljudlösa drönarsvärmar som besprutade staden med bakterier och virus. Det fanns inget botemedel och ingenstans att fly. När fler och fler blev sjuka delade militären in staden i karantänszoner med stålbarriärer mellan stadsdelarna så att ingen kunde fly och sprida smittan vidare. Nu är alla i zonen utom Joel döda sedan länge. Troligtvis är han den sista människan på jorden. Joel har inrättat sig i sitt nya liv ganska väl och tycker att han har det mesta han behöver i zonen.

Men så ett par dagar efter Joels femtonde födelsedag händer det något extremt oväntat. Joel ligger i en park och läser när han får se en röd ballong komma svävande över trädtopparna. På ballongen är ögon och en glad mun målade. Joel lyckas fånga in ballongen och när han håller den i famnen förstår han att detta bara kan betyda en sak - han är inte längre den sista människan på jorden! Men vem är det som har skickat iväg ballongen? Och var befinner sig den personen? Och vill Joel ens leta upp hen, vad kommer att hända med hans tillvaro då?

Röd zon är en både spännande, fängslande och skrämmande framtidsskildring. Boken är bara drygt 120 sidor tjock, och då består en förhållandevis stor del av sidantalet av svartvita bilder av illustratören Lars Gebel, men det hinner hända mycket på dessa sidor. Och det finns mer att se fram emot - del två, Grön zon, beräknas komma ut så snart som i september!

Nådeår eller plågoår?

Flickorna i Garner County vet vad som väntar dem - det år de fyller sexton är det dags för deras nådeår. Då förpassas de i grupp till en avskild och öde plats i skogen. Under detta år kommer deras magi att väckas till liv och meningen är att den ska släppas ut i naturen innan de får komma tillbaka. Magin är nämligen farlig för männen. Dagen före nådeårets start infaller slöjdagen. Då blir vissa av dem utvalda av jämnåriga pojkar för att bli deras hustrur. När de kommer tillbaka från nådeåret ska de gifta sig. Som en symbol tilldelas de utvalda flickorna varsin slöja. De flickor som blir utan slöja sätts i arbete efter nådeårets slut. För de allra flesta flickor är det en katastrof att inte få någon slöja. Men för bokens huvudperson, Tierney, skulle det vara en katastrof att få en. Hon har gjort sitt allra bästa för att ingen av pojkarna ska vilja gifta sig med henne och hennes förhoppning är att hon ska få arbeta på fälten när nådeåret är slut. Ett tungt och farligt arbete, men ändå ett liv i någon slags frihet.

Tidigt morgonen efter slöjdagen ger flickorna sig ut i skogen tillsammans med sina ledsagare. Det är en lång och besvärlig vandring och i skogen väntar tjuvjägare på minsta felsteg. Tjuvjägarna dödar nådeårsflickor och säljer deras kroppsdelar för dyra pengar, eftersom de anses vara magiska. Huset de kommer fram till är primitivt och de har inte fått med sig mycket mat. Man skulle kunna tro att det hårda livet i vildmarken skulle bli flickornas största hot under nådeåret. Eller tjuvjägarna som lurar i skogen. Men när isolationen gör att galenskap sprider sig och hierarkier skapas visar det sig att det är de andra flickorna som är det allra farligaste. Tierney hamnar snabbt i onåd hos resten av gruppen och får hjälp från ett helt oväntat håll. Något som får henne att ompröva allt hon någonsin trott på. Och magin, som är orsaken till hela nådeåret, finns den ens?

Det sextonde året innehåller en hel del våldsamheter, tortyr och ond bråd död, men den känns ändå inte som en våldsam bok. Snarare har Kim Liggett skrivit en ganska lågmäld historia (som ibland blir väl långsam) om männens makt och en längtan efter en tillvaro i starkt systerskap.

När apokalypsen har ett datum

Min läsning har verkligen fått stryka på foten den senaste tiden. Jag har lovat mig själv tusen gånger att ge mig själv lite tid, lite tid att i alla fall öppna en bok och börja läsa så att jag kanske fastnar och så ger det sig automatiskt. Men inte ens så långt har jag kommit.
Så nu lovar jag mig själv igen. Och nu tänker jag låta det bli av. För nu har jag Mats Strandbergs nya ungdomsroman Slutet i min hand. Prologen är redan läst.
Slutet är en pro-apokalyptisk roman om jordens sista tid:

De sista beräkningarna är gjorda. Nu finns det ingen tvekan längre. Om en dryg månad är det verkligen över. Vi har till och med ett klockslag. Den 16 september, 04.12 på morgonen, träder kometen Foxworth in i Jordens atmosfär.

Det är synnerligen dags att ta tag i det här med läsningen nu. 

Fandom

Fandom av Anna Day. Man får ju förväntningar på sjukt mycket fanlit och referenser åt höger och vänster. Och de infrias. Det här är fanlit, en kärleksförklaring till alla romantiska och spännande dystopier som existerar runt omkring oss. Och referenser finns det gott om, man behöver inte heller leta efter dem utan de skrivs ut rätt ut.

Violet, hennes lillebror Nate och hennes bästa vänner Alice och Katie älskar boken och filmen Galgdansen. En berättelse som utspelar sig i ett dystopiskt London och som befolkas av impar (typ vanliga människor) och gemmar (genetiskt förbättrade människor). Huvudpersonen Rose är rebell som försöker motverka gemmarnas hårda styra och vidriga behandling av imparna. Hon förälskar sig i gemmen Willow och i slutet startar revolutionen när han förklarar sin kärlek till henne när hon ska hängas i gemmarnas skådespel Galgdansen.
Violet och de andra är på besök på Comic con (givetvis utklädda till karaktärer från boken) när de på ett mystiskt sätt hamnar mitt Galgdansen. Genom ett lite obetänksamt beslut råkar de avslöja Rose's position och få henne dödad. De förs iväg av några andar impar som de känner igen från boken och inser snart att det hänger på dem att se till att historien ändå fulländas. Det måste starta en revolution för att de ska kunna återvända hem. Violet är mest lik Rose och får spela hennes roll. Nu måste hon alltså få den fantastiskt snygga och perfekta Willow att bli förälskad i henne, en helt vanlig tjej och inte alls är särskilt stark, modig eller hjältinnemässig. Violet och Alice har varit förälskade i karaktären Willow sedan de första gången läste boken och det pirrar i Violet när hon tänker på det. Men det dyker upp något annat på vägen dit. Ash. En imp som i boken bara är en bikaraktär men som så många andra så har även han en historia som aldrig berättas i boken och Violet faller för honom. Willow är istället ytlig och perfekt, med honom följer hon bokens manus, med Ash finns inget manus. Men berättelsen vill ändå framåt och för henne brutalt genom historien, ända fram till den slutgiltiga hängningen.

Jo, jag gillar det här. Jag blir lite fanlit glad och känner att man gärna dras med i den här förälskelsevärlden. Framförallt gillar jag Violet i allt det här. Hon är så himla bra och hon växer så fantastiskt fint under berättelsens gång. Jag gillar också Ash och deras relation. Den är fin. Kanske för att den är i så tydlig kontrast till tönt-Willow. Däremot så stör jag mig lite på att boken är så tydlig, referenser och ledtrådar och allt sånt där förklaras liksom i klartext. Ibland vill man få sitta och leta lite och tänka lite själv och pussla ihop hur det hänger ihop. För det händer ju en massa saker på vägen fram i den här boken och förtroenden sätts definitivt på spel.
Helt klart värt att läsa!

Illusioner och tunnlar

Egentligen stämmer serietiteln Den sista illusionen bättre in på den här boken än själva titeln, De förlorade. För här ställs allt på sin spets när det gäller hjärntrixeri. Vad är egentligen verkligheten för någonting? När tar drömmen slut och när vet man att man drömmer i en dröm? Vad är äkta; det vi ser eller det vi anar? Och vad händer när man börjar tvivla på att det man ser och hör verkligen är verkligt och inte galenskap?

Ky hittar ett hålrum bakom väggen i sitt rum, ett hålrum som fortsätter bortom hennes hus och ner i tunnlarna under Stockholm. Adam börjar se och höra saker som ingen annan ser eller hör. Han tror att han håller på att bli galen när han kommer på att hela hans omgivning egentligen är en kuliss. Omständigheter gör att deras vägar korsas när Adam är nära att bli bortförd av några mystiska varelser i en grå bil. De dras in i händelser där deras värld helt plötsligt visar sig vara något annat och där det finns en dold agenda med allas existens. Det säkraste stället att vistas på är tunnlarna under staden.
Och det är många tunnlar i den här boken, på gränsen till för många. Tillräckligt många tunnlar för att jag ska börja hoppas att de inte ska gå ner igen när de väl har kommit upp. Förutom just tunnelmängden så tycker jag ändå att det här är en spännande och annorlunda dystopisk berättelse som jag uppskattade att läsa. Det är klart att det blir förvirrande när verklighet och dröm blandas ihop och skakas runt. Men det är ju en del av läsupplevelsen i den här boken. Jag tycker också att det brister lite i beskrivningen av relationen mellan Ky och killen Jaquin och av någon anledning har jag svårt att få in i huvudet att Adam faktiskt är femton år, jag ser honom hela tiden som yngre.

Men sammanfattningsvis: bra, spännande och annorlunda. Och i princip helt omöjlig att beskriva.

Del två, De ihåliga kommer i april.

När allt försvinner

I vintras kom fjärde och avslutande delen i Sofia Nordins serie som inleds med Spring så fort du kan. De här böckerna har länge funnits med på min vill-läsa-lista och när jag nu äntligen läste första boken gick det bara inte att sluta. Jag blev helt fast! Fjärde boken (Om du såg mig nu) har jag visserligen inte läst ännu - jag vill suga lite på karamellen eftersom jag vet att det är den sista.

I En sekund i taget får vi lära känna Hedvig. Hennes mamma, pappa och lillebror har just dött i en märklig feber. Allt gick så snabbt och det fanns inget hon kunde göra för dem mer än att hämta vatten att svalka dem med. Hon kunde inte ens ringa 112. Först var det upptaget och sen hördes det inget alls. Internet slutade också att fungera och när strömmen gick och Hedvig tittade ut på gatan insåg hon att det inte bara var hennes familj som hade drabbats. Det var helt tyst utanför. Tyst och mörkt och det fanns inte en enda människa. Ingen levande människa i alla fall. Vid ett hus hade en man sjunkit ned på marken med en soppåse i handen. Han hade överraskats av döden på väg ut till soptunnan. Och två bilar hade kört rakt in i varandra på vägen. 

Vad gör man när man bara är tretton år och verkar vara alldeles ensam kvar i hela världen? När ingenting av det man är van vid finns kvar. Hedvig agerar väldigt klokt, måste jag säga. Hon tar nyckeln till sin skola (hennes mamma jobbade där) och cyklar dit. Där plockar hon åt sig friluftsaker från ett förråd och packar med sig så mycket mat från skolköket som hon orkar bära. Sen tar hon cykeln och ger sig ut i skogen. Där kommer alla tankarna. Är det bara hon som har överlevt eller finns det andra människor där ute som hon borde leta efter? Hon bestämmer sig för att hon är ensam kvar och att det enda hon ska koncentrera sig på är att hålla sig mätt och varm. Och så kommer hon på att det finns en gård i närheten. Ett slags undervisningsgård, där ingen bor, men dit hon varit med skolan flera gånger för att lära sig om djur och odling och sånt. Där borde hon inte behöva stöta på några döda och där finns det kor och höns som kan ge henne mat. 

Och så börjar Hedvigs nya liv. Ett liv helt i ensamhet, förutom djuren då, där dagarna går åt till att försöka lära sig att mjölka kor och elda i vedspis. Redan så här tidigt i boken är mina egna tankar i full gång. Vad skulle jag själv göra om alla runtomkring mig hade dött? Skulle jag vara lika initiativrik som Hedvig eller skulle jag bara sätta mig ner och ge upp? Jag slås också på hur otroligt sårbart vårt samhälle är. Hur länge skulle vi klara oss utan el? Utan Internet och andra fungerande kommunikationer? Alla människor som bor i moderna lägenheter utan någon som helst tillgång till vedspis, utedass eller odlingsbar mark... Tanken svindlar och jag får lust att genast gå hem och packa ett överlevnadskit! Det var längesen jag blev så engagerad av en bokserie som jag blivit av den här! Jag går liksom och tänker hela tiden på hur det ska gå och det enda jag har att säga till er som ännu inte har läst böckerna är: Läs, läs, läs!!!

Det här kalla landet

Det är höst i det fiktiva landet Nordland och knappt två veckor kvar till valet. Hemma hos Noomi går de politiska diskussionerna varma. Noomis storebror Nick är aktiv i Nya Demokraterna, vars främst valfråga är att minska inflödet av utomgränskomna. Pappa Erland vill däremot fokusera på de positiva effekterna av folkförflyttningen. Nästan varje middag urartar till gräl där både Nick och Erland vägrar att ge sig.

Noomis föräldrar har fina jobb med bra betalt och Noomi har aldrig behövt uppleva hur det känns att inte ha råd att köpa något man vill ha. Men på senare tid har man kunnat märka av förändringar i Nordland. Fler och fler företag går i konkurs och i butikerna saknas varor som har funnits i sortimentet tidigare. Noomis mamma berättar att hon måste gå ner i tid på sitt jobb och för första gången säger hon nej när Noomi ber om pengar till en ny höstkappa. I samma veva blir Noomi rånad och trakasserad av ett folkförflyttargäng. Det blir droppen som får Noomi att bestämma sig för att allt dåligt som händer i Nordland är de utomgränskomnas fel. Hon ansluter sig till Nya Demokraterna, till Nicks och bästa kompisens Sus stora glädje. Sus är redan medlem. De som säger att Nya Demokraterna är arthatare har egentligen ingen aning, tänker Noomi. Det enda partiet vill ha är ju ett tryggare Nordland.

I skolan blir reaktionerna på Noomis och Sus politiska engagemang starkare än Noomi hade räknat med. Både bibliotekarien och favoritläraren tittar på tjejerna med någon som inte kan beskrivas som annat än besvikelse. För att inte tala om hur Zahra i klassen reagerar - hon har själv flytt till Nordland en gång i tiden och missar inte en chans att argumentera med Noomi och Sus. Egentligen fattar inte Noomi varför hon bryr sig om vad Zahra tycker, hon är ju bara en trashbrud från stans sämsta område. Men någonstans bryr hon sig ändå. Väldigt mycket till och med.

Pernilla Geséns bok är klassad som en dystopi. Skrämmande nog känns temat väldigt bekant... En mycket bra och välskriven bok som jag rekommenderar alla från 15 år och uppåt att läsa!