Pandemin hindrar den olyckligt kära Mary

 "Dumma sjukhus, dumma virus, dumma allt"

Mary känner sig besegrad, utslagen. För henne har världen gått under. Det har den inte men en influensa har kommit, ja faktiskt värre än en influensa. Man säger att det är en pandemi. Marys mamma upplever sjukdomen på nära håll. Hon arbetar på sjukhus och får jobba mycket över för att hinna med alla patienter. Det gör att mamma inte kan vara hemma så mycket, och när hon är hemma är hon trött, sur och grinig. 

För Mary är det nog ändå värst att hennes mobiltelefon är död. Stendöd. Det gör att hon inte kan kommunicera med sina vänner som hon vill. Skolan har tvingats stänga och Mary får sitt inomhus. Hon tycker inte att det finns något att göra även om pappa föreslår att de kan ju titta på film och tv-serier. Det tycker Mary bara är tråkigt. Allra mest vill hon ju prata med sina kompisar och särskilt Ella, klasskompisen hon är hemligt förälskad i. 

En dag bestämmer sig i alla fall medlemmarna i familjen för att spela spel. Det är ju riktigt roligt. Det är inte heller så tråkigt att ägna sig åt pyssellådan, lådan som Mary använde mycket när hon var liten. Dessutom kan man ju läsa och laga mat. 

När tillvaron ser ut att ljusna för Mary kommer nästa dråpslag. Hennes bästa kompis Luca är även han kär i Ella! Hur ska hon komma över det här?

"Kärleksvirus" är såklart en bok med många paralleller till den situation vi människor har befunnit oss i under pandemin med coronaviruset. En extra tvist är att Karin Salmson har petat in en kärlekshistoria i handlingen. 

Författaren Karin Salmson drev tidigare förlaget Olika och skriver gärna om frågor som berör normer och genus. 

Från en dystopi till en annan

Såhär i pandemitider har jag försökt undvika dystopier, vilket annars är en av mina favoritgenrer. Tillvaron känns ju liksom tillräckligt dystopisk som den är. Men när del ett i Magnus Nordins nya serie Zonen dök upp för ett tag sen kunde jag trots allt inte låta bli att läsa den genast. Nordin har tidigare skrivit serien Varelserna på liknande tema och den gillade jag mycket (där var det zombier inblandade också).

I Röd zon lär vi känna Joel. Han har varit ensam i nästan 300 dagar. Alltså, han har varit helt ensam. Först var det krig, med pansarbilar som rullade in över Stockholm, missiler som fienden skickade, explosioner, ändlösa nätter i skyddsrum, ständiga strömavbrott och vattenbrist. Sen kom det värsta: ljudlösa drönarsvärmar som besprutade staden med bakterier och virus. Det fanns inget botemedel och ingenstans att fly. När fler och fler blev sjuka delade militären in staden i karantänszoner med stålbarriärer mellan stadsdelarna så att ingen kunde fly och sprida smittan vidare. Nu är alla i zonen utom Joel döda sedan länge. Troligtvis är han den sista människan på jorden. Joel har inrättat sig i sitt nya liv ganska väl och tycker att han har det mesta han behöver i zonen.

Men så ett par dagar efter Joels femtonde födelsedag händer det något extremt oväntat. Joel ligger i en park och läser när han får se en röd ballong komma svävande över trädtopparna. På ballongen är ögon och en glad mun målade. Joel lyckas fånga in ballongen och när han håller den i famnen förstår han att detta bara kan betyda en sak - han är inte längre den sista människan på jorden! Men vem är det som har skickat iväg ballongen? Och var befinner sig den personen? Och vill Joel ens leta upp hen, vad kommer att hända med hans tillvaro då?

Röd zon är en både spännande, fängslande och skrämmande framtidsskildring. Boken är bara drygt 120 sidor tjock, och då består en förhållandevis stor del av sidantalet av svartvita bilder av illustratören Lars Gebel, men det hinner hända mycket på dessa sidor. Och det finns mer att se fram emot - del två, Grön zon, beräknas komma ut så snart som i september!

Allt mod jag har

Rakel bor i Stockholm med sin mamma Tove. Hennes andra mamma, Nour, bor i Västervik med sin nya familj. Tove är världens bästa mamma på väldigt många sätt, men en grej som inte är bra med henne är att hon är väldigt förtjust i öl och vin. Ingen annan mamma Rakel vet dricker så mycket som Tove och Rakel hatar när hon blir full. Men det kan hon inte berätta för någon - inte för sina kompisar, inte ens för Nour. Dagen före Rakels födelsedag är mamma ledig och ska komma och hämta Rakel efter skolan. De ska baka och handla inför Rakels födelsedagskalas. Rakel väntar och väntar, men mamma kommer aldrig. Hon får en klump i magen och skyndar sig hem. Där hittar hon mamma dansandes i vardagsrummet. Hon har på sig sin finaste sommarklänning och har redan varit och köpt pizza och druckit öl, fast klockan inte ens är ett. Sen somnar hon på golvet och sover hela dagen. Såna här saker händer då och då i Rakels liv och hon har blivit expert på att dölja det. Tror hon i alla fall. Men det finns personer runtomkring henne som har lagt ihop ett och ett och som peppar henne att försöka söka hjälp. Hon använder allt mod hon har börjar i en stödgrupp tillsammans med andra barn och också har föräldrar som dricker. Och hon konfronterar sin mamma som först vägrar erkänna att hon har problem med alkoholen: "Alkoholist! Men jösses, Rakel. Jag är inte alkoholist. Alla som tycker om alkohol har inte problem, det förstår du väl?" Då säger Rakel det väldigt kloka: "Men det har jag. Jag har massa problem med att du dricker."

Allt mod jag har är utgiven på Olika förlag och på deras Facebooksida kan man läsa att i Sverige lever så många som fyra till fem barn i varje skolklass i en familj där någon förälder missbrukar. Om man vill ha lite hjälp på traven att diskutera boken och ämnet i exempelvis en skolklass så finns det en lärarhandledning att ladda ner från Facebooksidan. I slutet av boken ger författaren Lisa Broberg också råd till läsare som känner igen sig i Rakels situation, samt ett antal tips på hemsidor att besöka. En mycket bra bok!

Bra om ätstörningar och syskonkärlek

Edith har börjat högstadiet. Edith som i sin tidigare skola kallades för "Stink-Edith" av sina klasskompisar och möttes av oförstående lärare: "Men snälla Edith, se dig för! sa lärarna en gång när jag låg på korridorsgolvet", berättar Edith i boken. Även om hon inte trivs i högstadiet har hon fått det bättre. Hon har fått två kompisar hon kan umgås med. Det är i hemmet som Edith nu har problem, eller snarare är det hennes syster som har problem. När mamman har lagat vad som förut var systrarnas favoritmat, kasslergratäng med ris och broccoli, äter systern Elise knappt någonting. Författaren Malin Lundgren beskrivningar av hur livet med ätstörningar kan vara känns väldigt träffsäkra: "Jag ser hur Elise trycker fast en kasslerbit på gaffeln. Hårt. Sedan skrapar hon bort det mesta av gratängsåsen mot tallrikskanten. Noggrant."

Som i alla slags beroenden finns också medberoende. I detta fallet är det hela familjen, men framförallt lillasyster Edith som ser som sitt uppdrag att få Elise att äta. När de är ensamma hemma bakad Edith en kladdkaka. Till sin stora glädje tar Elise en bit, till och med en stor bit. Glädjen förbyts dock snart till tårar när Edith hör hur Elise senare på kvällen hulkar inne på toaletten. Hon förstår då att systern kräks och försöker göra sig av med det hon har ätit.

Det är inte roligt som läsare att följa hur systern blir allt sämre. En dag eskalerar allt när systern plötsligt får ett telefonsamtal om att systern tagits in akut på sjukhus på grund av näringsbrist.

Jag gillar den här boken mycket. Till en början tyckte jag att den har lite för många parallella historier, som exempelvis kompisen Alex problem med killar och rökning och pappan som har träffat en ny tjej. Sedan tänker jag ett varv till att det faktiskt är så här livet är. Malin Lundgren har fått ihop en bra historia om ätstörningar och syskonkärlek. 

Efterlängtad fortsättning

Alla ni som läste och gillade Ann-Helén Laestadius Augustprisade bok Tio över ett kan nu glädjas åt att uppföljaren Inte längre min har kommit ut. Eller, egentligen kom den redan i höstas, men den har varit utlånad här på biblioteket hela tiden, så jag har inte kunnat läsa den förrän nu. Platsen (ett Kiruna i förvandling) och personerna är desamma, men allt är ganska annorlunda. Maja och hennes familj har nu tvingats flytta till andra sidan av stan och Maja försöker vänja sig. Men när hon får veta att hennes gamla hus inte ska rivas, som hon först trott, utan flyttas, väcks hoppet om att familjen ska kunna flytta tillbaka till den gamla lägenheten. Den idén får hon dock inte något gehör för hos övriga familjen. Speciellt inte från lillsyrran, som äntligen har fått ett eget rum. Bästisen Julia har flyttat med sin mamma till Luleå och även där finns en liten spira av hopp - att hon ska komma tillbaka igen. Men Julia känns mer och mer långt borta, inte bara fysiskt utan även mentalt. Hon har börjat skapa sig ett nytt liv och Maja känner mer och mer att Julia nog inte längre är hennes. På plussidan finns dock att Maja mår betydligt bättre och inte längre lider av panikångest. Och så Albin förstås, hennes kille. Även om han stundtals verkar bry sig mer om hockey än om sin flickvän. Sammantaget kan man nog säga att Maja har förvandlats till en ganska ensam och lite vilsen tjej. Och vem skulle inte känns sig vilsen när allt man är van vid plötsligt förändras och försvinner? Jag tycker att Ann-Helén Laestadius på ett alldeles strålande sätt skildrar de svårigheter som kan finnas med Kirunas stora flytt och vilka konsekvenser en så här stor förändring kan få för den enskilda människan.

Poetiskt om ett barns oro över sin pappa

Debutanten Oskar Kroon gör sin entré på barnboksscenen och vilken entré sedan! "Mitt fönster mot rymden" är skriven på ett insiktsfullt och nästan poetiskt sätt. Den handlar om Gurkan som bor med sina båda föräldrar i en lägenhet. Mamma studerar till rymdforskare och pappa säljer vitvaror. De båda träffades i pappa Lasses elektronikaffär när mamma skulle köpa en brödrost. Romantiken har alltså flödat.
Men så en dag händer något. Det börjar med hostan. Pappa får ordentliga hostattacker på morgonen när han står och brygger kaffe. Efter ett tag hostar han hela dagen. Samlivet mellan föräldrarna blir också sämre eftersom pappa vill ha ordning och reda medan mamman fokuserar all sin kraft på sin avhandling.
Vad är det då det poetiska i boken? Som läsare får man följa familjens liv samt naturens och årstidens svängningar. Språket är rikt och drömskt och man får lära sig mycket under läsningen.
Hostan blir allt värre och pappan måste till slut åka in på sjukhus. Detta trots att han lovat Gurkan att de just denna dag skulle gå och köpa och äta vårens första glass. Gurkan får besöka sin pappa på sjukhuset. Pappan ser nästan ut som vanligt, han är bara lite mindre. Och gråare. Frågorna från Gurkan är många. "Vad heter doktorerna? Kan du gå själv? Vilken spak drar man i för att fälla upp sängen?" Och den kanske allra viktigaste frågan: "När kommer du hem?"
En mycket intressant och bra bok som skiljer sig från mängden. Illustrerad av Josefin Sundqvist som belönats med Slangbellan.

Välkommen till Isaks universum

Efter den glimrande barnromanen "Minoo och vinterskeppet" kommer Anna Ehring nu med en ny pärla, "Isaks universum". Boken handlar om Isak som mest av allt älskar att vara i vattnet. Här kan han fly undan bråken som hans pappa och mamma har på natten.
Isaks kärlek för vatten gör att han funderar på att börja med simning, men eftersom det handlar om att simma snabbt och att tävla vill han inte. Det är just själva tiden han vill undvika.
"Ibland önskar jag att tiden inte fanns. Jag får ont i magen av tid", funderar Isak och tänker bland annat på hans stressade föräldrar som måste komma till jobbet i tid och alla andra tider som Isak måste hinna till.
Nej, Isak vill mest ta det lugnt och fundera och reflektera över saker och ting. Det kan han göra med sin bästa kompis, Albin. Albin har astma och kan inte anstränga sig fysiskt, men han är bäst eftersom han alltid lyssnar på vad Isak har att säga.
I boken försöker Isak få fler relationer. Han är exempelvis nyfiken på Blenda, men problemet är de har så svårt att förstå varandra, som att Isak trivs bäst när han ligger flytande i vattnet och tänker på världsalltet. Isak har dock väldigt svårt att släppa tanken på Blenda, men hur kan han närma sig henne?
En lågmäld och mycket vacker bok som väcker väldigt mycket tankar.

Så mycket kärlek kan inte dö

Det finns bra böcker och det finns fantastiska böcker och Moni Nilssons Så mycket kärlek kan inte dö tillhör definitivt den senare kategorin. Min enda invändning mot boken är omslaget - det är verkligen synd att en så fin bok inte har en mer lockande framsida! 

Boken handlar om Lea vars mamma är svårt sjuk i cancer. Hon har varit sjuk i många år, ibland bättre, ibland sämre. Under de friskare perioderna har mammas hår vuxit ut och familjen har passat på att göra roliga saker tillsammans. Under de dåliga perioderna har hon tappat håret och fått tillbringa mycket tid på sjukhus. Nu jobbar inte längre, men säger till Lea att hennes jobb numera är att bli frisk och att älska henne dygnet runt. 

En dag åker Leas mamma och pappa till Stockholm för att vara med på Cancergalan på TV. Lea får inte titta på programmet för sin mormor och morfar, men hennes bästis Noa har sett det. Av Noa får Lea veta att mamma har sagt i direktsändning att hon inte kommer att överleva. Lea vägrar tro det. Hon blir arg på Noa, så arg att hon till och med slår henne och hon bestämmer sig för att hädanefter hata Noa. Om hon koncentrerar sig på att hata Noa riktigt mycket kommer mamma kanske inte att dö. Det händer något i Lea där, något argt vaknar och hon hamnar i bråk efter bråk. Hon slutar att spela fotboll, som hon egentligen älskar och hon vägrar att bli sams med Noa, trots att hon saknar henne galet mycket. Men faktum kvarstår - mamma kommer inte att bli frisk och till slut blir även Lea tvungen att inse sanningen, hon ont det än gör. 

Boken beskriver mammans sista tid i livet och hur det blir för Lea och resten av familjen efter att mamman till slut har dött. Det är oändligt sorgligt och när jag läser blir jag både mamman som har kämpat och kämpat för att få vara kvar hos sina barn och den lilla tjejen som är livrädd för att förlora sin stora trygghet. Men det här är inte bara en bok om död och sorg, det är också en bok om stark vänskap (för Noa ger aldrig upp om sin bästa vän, trots att hon blir behandlad som skit) och framför allt om kärlek. För så mycket kärlek som finns mellan Lea och hennes mamma kan bara inte dö!

Starkt om varm kärlek mellan barnbarn och farfar

Pennan tillhörande en av Sveriges absolut främsta barn- och ungdomsböcker slutade skriva förra sommaren. Då avled nämligen dess ägare, Ulf Stark, efter en kort tids sjukdom. Innan dess han hann författa "Rymlingarna", en hjärtevarm historia om kärleken mellan ett barnbarn och dennes farfar. Den arga och vresiga farfadern, med namnet Gottfrid, ligger på sjukhus och har inte lång tid kvar att leva. Lill-Gottfrids pappa har svårt att närma sig och förstå den ilskne Gottfrid. Den enda som förstår honom är egentligen hans barnbarn Lill-Gottfrid som vill uppfylla farfars sista önskan, att uppleva en sista dag i hemmet han tillbringade med farmor medans hon levde.

Kruxet är att detta hem ligger på en ö i Stockholms skärgård så det är inte helt enkelt att ta sig dit. Lill-Gottfrids pappa skulle aldrig tillåta en sådan resa. Det löser Lill-Gottfrid genom att säga till sina föräldrar att han ska åka på fotbollscup och övernatta med laget. Som skjuts anlitar han en av sin vuxna vänner, en bagare vid namn Ronny och som har barnasinnet och äventyrslustan kvar.
Resan till skärgården blir av och den blir precis så lyckad som Gottfrid önskar att den skulle bli. Här minns han det ljuva livet med sin älskade hustru. Särskilt gripande är scenen då Gottfrid på morgonen, alldeles innan solen gått upp, sitter i sin frus stol, "farmorsstolen", och blickar ut över vattnet i ett försök att förstå och minnas sin fru och varför hon älskade livet ute i skärgården så mycket, men också kanske att förstå och begrunda kärleken hon kände till honom och vice versa.

Eller som Gottfrid själv uttrycker det: "Vi talar om hur det blir efter döden. Det är inget att skoja om. Vet du, ibland drömmer jag om henne på nätterna. Att hon sitter på berget och dricker kaffe. Eller att hon hänger tvätt. Eller vad som helst. Sen vaknar jag och är på det satans sjukhuset. Då gråter jag, fastän jag inte är en sån som gråter. För jag vill vara kvar i drömmen".

Efter avslutad läsning vill jag vara kvar i den här boken.

Var är Audrey?

Sophie Kinsella är mest känd för sin Shopaholicserie och andra böcker inom chic lit-genren, men har även skrivit ungdomsboken Var är Audrey?, som jag nyligen hade nöjet att läsa. Boken handlar om fjortonåriga Audrey som på sätt och vis är försvunnen. Både fysiskt och mentalt faktiskt. Hon har inte varit i skolan på flera månader och alla där undrar var hon är någonstans. Och den gamla person som hon brukade vara verkar ha gömt sig någonstans djupt inom henne. Det hände nämligen en grej i skolan - Audrey vill inte berätta vad, men det var så hemskt att Audrey drabbades av både depression, social fobi och ångest. Hon klarar helt enkelt inte av att gå någonstans, framför allt inte utan sina mörka solglasögon. Dem har hon alltid på sig, även inomhus, eftersom hon inte fixar att se någon i ögonen. Ingen utom sin lillebror Felix. Hon lever med andra ord ett ganska isolerat liv. Men även om Audrey tvivlar på om hon någon gång kommer att må bra igen, så betonar hennes pyskolog gång på gång att hennes tillstånd är fullt behandlingsbart och att hon kommer bli helt frisk igen, även om det kommer att ta lite tid. Och faktiskt går tillfrisknandet snabbare än någon kunnat ana efter att Audrey lärt känna storebrorsans kompis Linus. Linus arbetar sig bit för bit igenom Audreys skal och det dröjer inte länge innan han och Audrey har blivit tillsammans. För Audreys del är alltså kärlek den bästa medicinen (ska dock tilläggas att vetenskapligt beprövad medicin också har ett finger med i spelet, samt de mörka solglasögonen och Audreys envisa psykolog).

Man kan ju tycka att en bok med huvudtemat psykiskt ohälsa inte kan vara sådär jätterolig att läsa, men Var är Audrey? är bitvis riktigt underhållande. Speciellt de partier där Audreys mamma försöker få Audreys spelberoende bror Frank att sluta spela dataspel. Det går sådär... Och så är ju det här ett så himla viktigt ämne också, och jag kan inte påminna mig att jag läst särskilt många ungdomsböcker som handlat om så här pass svåra psykiska åkommor. En bok om att vara nere på botten och trevande ta sig upp igen!

Handbok för ett begagnat hjärta

 

Böcker på temat döden har ju varit populärt de senaste åren (exempelvis John Greenes Förr eller senare exploderar jag, som haft mängder av läsare) och jag tillhör kategorin som tycker om att läsa sorgliga berättelser ibland. Att få gråta litegrann över påhittade personers öden och samtidigt bli påmind om hur mycket man har att vara tacksam för i sitt eget liv. Därför lade jag genast beslag på Tamsyn Murrays Handbok för ett begagnat hjärta när den kom, även om det sedan tog ett tag innan jag kom igång att läsa den.

Boken berättas vartannat kapitel ur Jonnys perspektiv och vartannat ur Niamhs. Jonny är svårt hjärtsjuk och har tillbringat i princip hela sitt liv på sjukhus. Nu står han i kö för en hjärttransplantation och vet att det är bråttom, bråttom. Niamh är en ganska sur och tvär tjej som upplever sig stå i skuggan av sin omtyckta tvillingbror Leo. Under en utflykt till stranden utmanar Leo Niamh att tävla uppför klipporna. Men Leo faller och slår sitt huvud så hårt att hans hjärna dör. Innan läkarna stänger av de livsuppehållande maskinerna tar Niamh och hennes föräldrar det svåra beslutet av Leos organ ska doneras. Och Leos hjärta passar perfekt för Jonny!

För Jonny är det naturligtvis fantastiskt att äntligen bli frisk och få leva ett vanligt liv. Men han har tillbringat så mycket tid som sjuk att han inte riktigt vet vem han är utanför sjukhuset. Han tror att det ska bli lättare att kännas sig hel om han får veta vem hans nya hjärta har tillhört och därför googlar han som besatt på olyckor med dödlig utgång vid tiden för hans transplantation. Samtidigt kämpar Niamh med sin sorg och sina motstridiga känslor inför sin döde bror. Hon är arg på sig själv för att hon gick med på den dumma tävlingen och hon är arg på Leo för att han ens kom på idén. Och någonstans känner hon att alla runtomkring nog hade tyckt att det hade varit bättre om det hade varit hon som hade dött istället. Mitt i allt detta har Jonnys eftersökningar lett fram till Leo och hans och Niamhs liv vävs samman.

Jag tyckte verkligen om den här boken! Jonnys och Niamhs liv och tankar beskrivs så fint och äkta på nåt sätt. Och när man läser författarens efterord och får ta del av hennes research inför skrivandet så förstår man att det just det hon har velat uppnå. Så kryp upp i soffan, tänd ett ljus och ha näsduken i beredskap för eventuella tårar! 

Den vita döden

Trettonåriga Julia kommer till ett slott som är omgjort till ett sanatorium, ett slags sjukhus, för barn och vuxna som är sjuka i tuberkolos, tbc. Det är en hemsk sjukdom som var vanligare här förr. Slottet ligger här i Småland, men Julias familj bor långt därifrån. Hon får inte besök som flera av de andra. På sanatoriet ska barnen försöka äta och gå upp i vikt, få frisk luft och olika behandlingar, en del gör mer skada än nytta. Julia delar rum med några tjejer och en av dem blir hennes första bästa vän. Det blir spännande när det kommer en pojke till sanatoriet. Han heter Luca och hans familj jobbar på en cirkus. Luca är både snygg och snäll och Julia blir kär. Det är lite konstigt att hinna bli kär när de båda egentligen är dödssjuka. De smiter ifrån och Julia får vara med och titta på en fantastisk cirkusföreställning. Hon har aldrig tidigare varit så lycklig. Julia och Luca träffas så mycket de bara kan. Ibland sitter de högt upp i ett äppelträd eller är nere vid stranden. Det händer också andra saker som när Julia och hennes kompisar gräver upp en grav i skogen och får både skämmas och ångra sig. De tror att den ovanliga pojken Arvid grävt ner en flicka där. Det som är ledsamt är att rätt som det är kan någon av de vuxna eller barnen ha dött. En del blir bra men många blir det inte. Läs denna så får ni veta hur det går för Julia och Luca. En bok som man både blir glad och ledsen av och som är svår att sluta läsa.  /Carina