En ocean av kärlek

Tahere Mafis bok En ocean av kärlek utspelar sig i USA år 2002. Det är ett år efter de stora 11 september-attackerna och det är en tid då det inte är lätt att vara amerikansk muslim med rötter från mellanöstern. En som vet allt om detta är 16-åriga Shirin. Hennes föräldrar kommer båda från Iran, men själv har hon bott i hela sitt liv i USA. Föräldrarna har alltid strävat efter att ge sin familj ett bättre liv och därför har de flyttat oändligt många gånger. Till större hus, bättre jobb, bättre skolor... En god tanke, men den har också fört med sig att Shirin och hennes bror inte har kunnat rota sig ordentligt någonstans. Nu har de precis bytt skola för tredje gången på bara ett år och Shirin har slutat försöka få några nya vänner. Hon kommer ändå aldrig att hinna lära känna dem innan det är dags för nästa flytt. Dessutom möts hon av så många rasistiska påhopp och fördomar på grund av sin familjs bakgrund att det ändå inte är lönt. På nya skolan är hon den enda som bär slöja och reaktionerna låter inte vänta på sig. Shirin har bestämt sig för att ha så lite som möjligt  med andra människor att göra och hon stänger helt enkelt av och gör sig oåtkomlig både för elaka kommentarer och eventuella vänliga närmanden. Därför har hon svårt att ta in att Ocean James, som hon ska jobba ihop med på biologin, faktiskt verkar gilla henne och försöker få kontakt. Och när hon så småningom börjar inse att intresset inte bara är från hans sida och att de båda nog har mer än vänskapliga känslor för varandra får hon panik. Det går bara inte! En kille som Ocean - en snygg, populär, vit kille kan absolut inte vara tillsamman med en tjej som hon. Det kommer aldrig att accepteras och Ocean kommer bara att bli olycklig.

Här är det svårt att inte bli irriterad på Shirin, som bara ser svårigheter och inte vågar följa sina känslor. Det är svårt att inte tänka att hon överdriver, hur farligt kan det bli liksom? Men då får man påminna sig att det här är USA. Det är i största allmänhet väldigt konservativt och det är precis efter terrorattackerna när terroristskräcken är som störst. Att bära slöja är fullt tillräckligt för att bli misstänkliggjord och att vara tillsammans med någon som bör slöja är definitivt inte heller okej. Åtminstone inte på Shrins och Oceans skola. Ocean blir i princip utstött av både elever och personal och hans strålande karriär inom skolans basketlag hotar att gå om intet.

Det här är en bok som tar upp massor av viktiga frågor. Och när jag lyckas se bortom det väldigt amerikanska perspektivet, så hittar jag både en fin kärlekshistoria och en berättelse om att våga känna tillit till andra människor, fast man har blivit bränd så många gånger. 

Efterlängtad fortsättning

Alla ni som läste och gillade Ann-Helén Laestadius Augustprisade bok Tio över ett kan nu glädjas åt att uppföljaren Inte längre min har kommit ut. Eller, egentligen kom den redan i höstas, men den har varit utlånad här på biblioteket hela tiden, så jag har inte kunnat läsa den förrän nu. Platsen (ett Kiruna i förvandling) och personerna är desamma, men allt är ganska annorlunda. Maja och hennes familj har nu tvingats flytta till andra sidan av stan och Maja försöker vänja sig. Men när hon får veta att hennes gamla hus inte ska rivas, som hon först trott, utan flyttas, väcks hoppet om att familjen ska kunna flytta tillbaka till den gamla lägenheten. Den idén får hon dock inte något gehör för hos övriga familjen. Speciellt inte från lillsyrran, som äntligen har fått ett eget rum. Bästisen Julia har flyttat med sin mamma till Luleå och även där finns en liten spira av hopp - att hon ska komma tillbaka igen. Men Julia känns mer och mer långt borta, inte bara fysiskt utan även mentalt. Hon har börjat skapa sig ett nytt liv och Maja känner mer och mer att Julia nog inte längre är hennes. På plussidan finns dock att Maja mår betydligt bättre och inte längre lider av panikångest. Och så Albin förstås, hennes kille. Även om han stundtals verkar bry sig mer om hockey än om sin flickvän. Sammantaget kan man nog säga att Maja har förvandlats till en ganska ensam och lite vilsen tjej. Och vem skulle inte känns sig vilsen när allt man är van vid plötsligt förändras och försvinner? Jag tycker att Ann-Helén Laestadius på ett alldeles strålande sätt skildrar de svårigheter som kan finnas med Kirunas stora flytt och vilka konsekvenser en så här stor förändring kan få för den enskilda människan.

Nomadfamilj tar flytten genom Gobiöknen

När jag nyligen skulle sortera in nya böcker till bilderbokstråget på en filial upptäckte jag en mycket intressant och rolig bok. Den är skriven av det äkta paret Ichinnorov Ganbaatar och Baasansuren Bolormaa som kommer från Mongoliet. De båda har studerat på konstakademien i Mongoliet och deras konstnärliga kvaliteter kommer väl fram i den här boken. Illustrationerna är fina och innehållsrika. Precis som många av parets andra böcker handlar denna om det traditionella livet i Mongoliet. Huvudpersonen är en flicka vid namn Toya som tillsammans med sin familj ska flytta. Djuren måste få komma till nya betesmarker med större tillgång till vatten och gräs. Toyas familj är nomader och då ingår det i livsstilen att flytta för att förbättra livssituationen.
Den stora utmaningen för familjen är att ta sig över Gobiöknen. Här är det stekhett på dagarna och på nätterna lurar faror som exempelvis ylande vargar som vill sätta tänderna i familjens boskap.
Utöver de fantastiska bilderna får man lära sig mycket när man läser denna bok. Om nomaders liv och kultur, om olika djur och man får in nya ord i vokabulären.

Roligt och galet i Stockholmsmiljö

Jag gillar sorgliga böcker, skräckiga böcker, dystopier och bistra vardagsskildringar... men oj, vad befriande det kan vara att läsa något riktigt roligt som man får skratta högt åt! Det är rätt sällan det inträffar, men när jag läste de två första delarna i Marie Hammars och Abbe Wahlquists serie Note to self hände det minsann!

I böckerna får vi följa Ottilia (kallad Otto) under hennes första termin i sjuan på ny skola. Hon har nämligen precis flyttat från Linköping till det fina området Lidingö utanför Stockholm. Otto är en färgstark person både på utsidan och insidan  och inser redan första dagen i skolan att det färgglada kanske inte riktigt går hem på Lidingö. Här är alla sofistikerade i neutrala kläder och sobra färger. Första felet dag ett i skolan är hennes rutiga byxor. Det följs sedan av att hon går in i fel klassrum, att hennes pinsamma adress (Ollonvägen 6) skriks ut av läraren i hela klassen, att läraren tar upp hennes medverkan i Idol (dock ej riktiga Idol som läraren tror, utan en skolversion när Otto gick i femman.) när hon ska presentera henne, att hon totalt tappar talförmågan, att hon springer ner två elever på väg ut ur skolan och sedan toppar det hela med att gå vilse när hon ska ta sig hem. Det är lite Martina Haag eller Bridget Jones i ungdomsversion över de här böckerna. Otto bjuder verkligen på sig själv och skäms inte för att berätta den ena knäppa grejen efter den andra som hon har varit med om. Böckerna är skrivna i jag-form och varje kapitel avslutas med en sida med anteckningar om saker som Otto bör komma ihåg. Till exempel Note to self: Rutiga byxor funkar inte här eller Note to self: Leva i enskildhet, inte vara social och absolut inte försöka umgås med andra. Sen följer ett blogginlägg från Ottos blogg. Där får man en, ofta kraftigt förskönad, bild av vad som har hänt under dagen. Rutiga byxor funkar inte här och Vintersport går bort är riktigt charmiga böcker för mellanåldern och yngre tonåren och min note to self är: Läsa fler roliga böcker! 

Inuti huvudet är jag kul

Liv har flyttat från Stockholm till Växjö tillsammans med sin pappa. Eller, de har flyttat till en pytteby utanför ett mindre samhälle utanför Växjö. Liv tyckte egentligen inte att flytten var någon bra idé, men hennes pappa var så entusiastisk och lycklig när han upptäckte att huset som han alltid drömt om plötsligt var till salu. Han ville tillbaka till sina rötter, till platsen där han vuxit upp.


I hela sitt liv har Liv fått höra att hon är lite blyg. När hon var liten var det liksom okej. Pappa fanns med och kunde täcka upp och förklara varför hon tryckte sig mot hans ben i hallen när det kom gäster eller varför hon inte räckte upp handen och sa sitt namn högt och tydligt på simskolan. Sen har kravet på att våga ta plats, utamana sig själv och vara mer aktiv muntligt ökat och ökat med åren. Men på nåt sätt funkade ändå livet i Stockholm - hon var rätt ensam på fritiden men hade i alla fall ett par kompisar hon kunde hänga med i skolan och miljön var hyfsat välbekant och trygg.


I Växjö är allt nytt. Det finns ingen trygg punkt att klamra sig fast vid. Liv vet inte ens hur man gör när man ska gå på skolbussen. Stannar den av sig själv när den kommer till hållplatsen eller måste hon typ vinka för att chauffören ska se att hon ska med? Första skoldagarna blir katastrof och det är när jag läser om dem som jag inser att Livs blyghet liksom har tagit blygheten till en ny nivå. Vi är ju många som inte gillar nya situationer, stora sociala sammanhang eller att prata inför grupp, men Liv klarar knappt av att svara på tilltal eller föra ett vanligt samtal, om det är med en person som hon inte känner. Liv är inte dum, hon vet hur ett samtal går till och inuti huvudet kan hon prata hur mycket som helst. Inuti huvudet är hon kul! Men även om hon inte själv förstår hur det går till så verkar den där roligheten som hon bär inom sig på något sätt sippra ut och hon får mot alla odds två nya vänner i Växjö. Hennes första riktiga vänner, som vill vara med henne trots hon ger ett så kantigt och nästan otrevligt intryck, trots att hon blir röd som en tomat så fort någon pratar med henne och trots att hon får en panikattack och svimmar när hon ska hålla föreläsning på franskan. Och man blir så glad över de här två personerna, Alia och Gunnar, för man känner sån sympati för Liv och vill bara att hon ska få vara glad. Pappan känner man också mycket symapti för. Ibland har han lite svårt att förstå sin dotter, eftersom han själv är superextrovert, men det enda han vill är att Liv ska må bra. Det är så mycket värme och kärlek i den här boken att jag blir alldeles rörd och jag längtar redan efter nästa bok av Lisa Bjärbo!

Som stjärnor faller

Tess och Liv är bästa vänner. Liv säger att det var förutbestämt att just de två skulle bli bästisar. När Liv, som sprudlar av just liv, kom ny till klassen ville alla vara med henne, men Tess var den enda som inte fjäskade och Liv såg med en gång att Tess var speciell. Sen dess har det varit de två! Men nu ska deras duo brytas. Tess och hennes föräldrar ska flytta. Till mormor hus som heter Bäckafallet och ligger långt ute på landet, många timmar från stan där hon vuxit upp. Mormor har nyligen dött och Bäckafallet är deras, men Tess fattar inte hur hon ska kunna vara i huset, bo i huset, när mormor inte längre är där. Och hon fattar inte hur hon ska kunna klara sig utan Liv.

 

Första tiden blir tung. Allt i huset påminner om mormor, men ändå är hon inte där. Och Tess har bestämt att hon ska tillbaka till stan till hösten och orkar inte engagera sig i de nya klasskompisarna. För Liv verkar livet har fortsatt utan Tess, men Tess känner sig bara ensam. Men så en dag möter hon en kille i skogen, som rider barbacka på en häst. Det blir ett kort möte, ett Hej! och sen galopperar han iväg. Men de möts flera gånger, får kontakt, blir vänner och kanske mer än bara vänner? Killen heter Tom och hans häst Stjärna. Tom är märklig på många sätt, han verkar tillbringa nästan all tid i skogen, alltid klädd i samma ylletröja, och bandet mellan honom och hästen är starkt att hon verkar betyda allt för honom. Tom vill att Tess ska lära känna Stjärna, lära sig rida och så småningom kunna hjälpa honom att ta hand om henne. Det hela gör Tess förvirrad – är det bara för Stjärnas skull Tom vill träffa henne? Vem är han egentligen och vad vill han med henne? Det är frågor som i slutet av boken får mycket oväntade svar.

Lin Hallbergs bok är vackert, nästan poetiskt skriven. Man liksom längtar ut till skogen när man läser den, till det enkla och fria, och jag tror att både den hästintresserade och den som aldrig har suttit på en hästrygg kan tycka mycket om att läsa om Tom och Tess!

Spänning, teater och intriger i skolmiljö!

Norra Latin är en sån där bok som det har skrivits mycket om innan den kom ut och jag hade väldigt höga förväntningar när jag lånade hem den. Och boken lockar redan innan man börjar läsa - omslaget är så himla fint och så är den sådär härligt tjock (närmar 600 sidor) som man bara älskar om det är en riktigt bra bok.

Boken handlar växelvis om Tamar och Clea. De har båda kommit in på teaterlinjen på den anrika gamla skolan Norra Latin i Stockholm. Tamar är tjejen som har lämnat hela sitt liv hemma i Östersund för att följa sin dröm att spela teater. Clea är den rika skådespelardottern som vuxit upp på teatrar och filminspelningar och som stått på scen sen barnsben. Tamar och Clea är tidstvillingar. De är födda på exakt samma dag för 15 år sen. Det vet Tamar, för hon vet allt om Clea. Hon såg Clea på TV första gången när hon var tio år och sen dess har hon varit besatt av henne. Och nu ska de gå i samma klass, det är helt galet! Men ingenting blir som Tamar har  tänkt sig. I Sundsvall har hon alltid haft kompisar, absolut inte den mest populära, men långt ifrån ensam. På Norra Latin blir allt fel från början. Små grupper bildas redan de första dagarna och Tamar smälter inte in i någon av dem, medan kända Clea förstås hittar sin givna plats på en gång. Tamar blir en betraktare och Clea lever livet, men fester, uteliv och pojkvännen Tim.

Nu är det några veckor sen jag läste Sara Bergmark Elfgrens bok, men det räcker med att bläddra lite bland sidorna för att komma i rätt Norra Latin-stämning igen. Det är magiskt på ett sätt som det blir när teater blandas med gammal, historisk miljö. Dessutom finns det även en annan sorts magi - förutom de spel och intriger som finns klasskompisarna emellan finns det även något som lurar under ytan, något som inte går att förklara på naturlig väg. Jag tycker att det här är en fantastiskt bra bok, även om jag ibland tycker att det blir lite rörigt med de övernaturliga inslagen. Bäst är boken i beskrivningarna av Tamar och Clea och deras tankar och känslor. Om någon har läst och gillat Malin Persson Giolitos bok Störst av allt (visserligen klassad som vuxenbok, men funkar även för unga vuxna) kommer ni att tycka om den här boken också, för de har mycket gemensamt - skolmiljön, de storslagna överklassfesterna, pojkvänner som totalt spårar ur, pappor som gör ungefär alla fel man kan göra och den krypande känslan inför den annalkande katastrofen. Jag hoppas på att få läsa mycket mer av Sara Bergmark Elfgren och i väntan på det ska jag nog låna hem hennes Engelfors-trilogi (skriven ihop med Mats Strandberg, som är en annan favorit)! Den har jag av någon outgrundlig anledning inte läst ännu.

Spökflickan

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag börjar nästan bli lite trött på spökhistorier och böcker om mystiska hus. Det har kommit så många såna berättelser den senaste tiden. Ändå kunde jag inte låta blir att läsa Katarina Genars Spökflickan, som handlar om just detta. Spökhistorier är trots allt en av mina favoritgenrer och Katarina Genar brukar aldrig göra mig besviken!

Mycket i boken känns igen från andra liknande böcker. Bokens huvudperson Anna flyttar, mot sin vilja, från storstan till landet där föräldrarna har köpt ett hus. Hon längtar hem och saknar sin bästis och saken blir inte bättre av att hon får höra rykten om att det spökar i huset som blivit hennes nya hem. Samtidigt börjar hon drömma märkliga drömmar - det är som att drömmarna vill säga henne något. Det verkar finnas en hemlighet kring huset som hon måste ta reda på. Som sagt, en ganska välbekant spökhistoriestory, men Katarina Genar har något i sina böcker som skiljer dem från andra. De är ofta ganska tunna till formatet, lättlästa och spännande, men har samtidigt ett allvar och ett djup som gör att de blir bättre och bättre ju fler sidor man läser! Dessutom utspelar sig den här boken på sommaren, vilket gör den till perfekt sommarlovsläsning till lediga barn i slukaråldern!

Att få vara den man är!

Måns ska tillbringa sommaren i Malmö tillsammans med sin mamma. Mamman har världens konstigaste jobb - hon gör röster åt tecknade figurer i animerade filmer och nu har hon fått jobb nere i Skåne. Redan första dagen i Malmö träffar Måns jämnåriga Mikkel. I början tycker Måns att Mikkel ser totalt livsfarlig ut, med tatueringar över hela kroppen, guldigt gläns i ögonen och en skånska så grov att alla svordomar som kommer ur hans mun låter ungefär som dödshot. Men efter att ha tävlat på skateboardrampen (Måns är mer eller mindre född på skateboarden eftersom hans pappa gillar allt som rullar och samtidigt är miljövänligt) blir de vänner. Och inte bara vänner, de blir blodsbröder. Måns ramlar nämligen i rampen och får ett stort blödande sår i pannan. Mikkel anser att han har räddat hans liv och efter det blir de blodsbröder. Att vara blodsbröder innebär att man ställer upp för varandra och alltid säger sanningen och är ärliga.

För Måns är detta att vara någons blodsbror väldigt stort. Han har inga syskon, så det är ingen som har kallat honom för brorsa förut (eller brusha, som Mikkel säger på skånska). Men det är stort att bli kallad för brorsa av en annan anledning också: Måns är ju kille, men han är född med snippa. I hans pass står det inte Måns, utan Michelle. Måns har alltid vetat att han är kille, så för honom är det egentligen inget konstigt. Bara genom att googla lite har han kommit fram till att det finns tusentals som är som honom. Men för de runt omkring verkar det inte lika lätt att förstå. Mamma har fattat nu, men pappa grät i flera dagar när han fick veta. Han har fortfarande inte hämtat sig från chocken. Och Mikkel - hur ska han ta det? Måste Måns ens berätta? De har ju lovat att vara ärliga mot varandra, men det är ju inte som att han ljuger om han inte säger något, han är ju faktiskt bara sig själv.

Jenny Jägerfeld har skrivit en så himla fin och rolig och sorglig berättelse om vänskap och hur viktigt det är att få vara den man är. Jag blir glad av att läsa om hur Måns gradvis blir accepterad som Måns istället för Michelle, även om jag förstås hade önskat att han hade sluppit kämpa så mycket. Och jag hoppas att detta är en bok som kommer att läsas högt i många mellanstadieklassrum runt om i landet!

En kamp mot klockan

Elvaåriga Benny skriver forskningsrapporter på sitt rum som han kallar för Spaningscentralen. Det är hans högkvarter och det är därifrån han bedriver sin forskning. Han har studerat sin familj och framförallt sina föräldrar för att lära sig hur vuxna fungerar och hur man bäst ska hantera dem. Benny har nämligen väldigt stränga och oroliga föräldrar och om han ska få dem dit han vill så måste han vara väldigt listig. Men nu är det sommarlov och Benny, Leo, Alice och Valentina hoppas att få några veckor i lugn och ro i Alice källare, som är deras frihetszon. Allt känns rätt bra faktiskt, hela sommaren ligger framför dem med mängder av dataspel. Men Benny hinner inte mer än till sin tredje rapport innan allt det roliga byts till katastrof: Gänget får veta att Valentina snart måste flytta. Till Bosnien!! Valentinas hus har drabbats av hussvamp och eftersom hennes mamma är arbetslös har de inte haft råd att betala sin hemförsäkring. Det betyder att de måste betala hela renoveringen av huset själva. Det kostar pengar. Väldigt mycket pengar. Närmare bestämt en halv miljon. Pengar som Valentinas föräldrar inte har, så nu måste hela familjen flytta till Valentinas mormor i Bosnien. De har liksom inget annat val.

En halv miljon är galet mycket pengar, det förstår Benny och hans kompisar, även om det är svårtatt greppa EXAKT hur mycket det är. Inte ens när de räknar ut att det skulle räcka till sjutusen pizzor kan de förstå den ofattbara summan. Ändå bestämmer de sig för att de måste få ihop de där pengarna under sommaren så att Valentina slipper flytta. Frågan är bara hur... Hur får man ihop en halv miljon på bara några veckor? Ja, det får ni veta om ni läser Bennys hemliga rapporter! Benny och hans kompisar är otroligt uppfinningsrika, måste jag säga. Och roliga! Den händer inte så ofta att jag skrattar högt när jag läser en bok, men det gjorde jag nu, och den känslan är ju faktiskt rätt underbar.

Du är inte ensam Stargirl

Jag är snart 13 år (fyller den 18 november) och söker en mejlvän som också går i sexan och inte är lättchockad. Kille eller tjej spelar ingen roll. Jag älskar film och drömmer om att bli skådespelare. Är rätt bra på att rita. Jag hatar min nya skola och stället där jag bor nu efter att vi flyttade. Känner mig ensam och behöver verkligen någon att prata med. Söker dig som är bra på att hålla hemligheter. 

Så skriver Milo när han söker en ny kompis att mejla med och så undertecknar han med Blondie. Snabbt får han svar från Stella, som kallar sig för Stargirl. Hon är bra på att bevara hemligheter och hon känner sig också ensam. Stella tycker att det känns som att hennes kompisar inte känner henne på riktigt och hon är trött på sin familj. Hon är också trött på att alltid gå klädd i rosa, som hon och hennes kompisar i rosa gänget bestämde för länge sen att de alltid skulle göra.

Milo och Stella blir snabbt vänner, fast de aldrig har träffats. De berättar saker för varandra som ingen annan får veta. Jag gillar formen på boken - att den är skriven i mejlform, det känns liksom mer äkta då. Jag gillar också att se hur mycket Milo och Stella förändras av att skriva till varandra. Det händer verkligen saker med dem båda två, de vågar vara mer sig själva. Tummen upp för Moa Eriksson Sandbergs Du är inte ensam Stargirl.

Svarta rosorna

Jag har länge gått och sneglat på Camilla Lagerqvists serie Svarta rosorna och tänkt att jag skulle läsa den - både för att böckerna ser så spännande ut på framsidan och för att jag gillar historiska böcker. Nu blev det äntligen av och bok 1, Uppdraget, var så bra att jag raskt slukade både bok 2 och bok 4 (som jag i ivern trodde var nummer 3).

Böckerna handlar om Maja, som sommaren 1943 fyller 13 år. Runt om i Europa härjar Andra världskriget och för Maja kommer kriget nära inpå. Hon bor nämligen nära den norska gränsen och Norge har blivit ockuperat av Tyskland. Trots att Maja vet att det händer hemska saker bara några kilometer bort så lever hon ändå ett ganska vanligt liv.

Den här sommaren får Maja två nya kompisar: norska Hilde och judiske Ben. De flyttar till Majas by från Norge ungefär samtidigt. Till att börja med ägnar Maja, Hilde och Ben dagarna åt sol och bad, men snart kommer krigets verklighet ikapp dem. Bens pappa är motståndsman i Norge, vilket gör att Ben ständigt är orolig för honom. Att arbeta mot tyskarna är riktigt, riktigt farligt. Speciellt om man dessutom är jude. Hilde bär också på en farlig hemlighet. När de tre vännerna får vetat att Bens farbror och småkusiner har blivit förda till koncentrationsläger och dödats där bestämmer de sig för att de ska bilda en egen motståndsgrupp. De ska jobba mot tyskarna, precis som Bens pappa gör. De kallar sin motståndsgrupp för Svarta rosorna och de uppdrag de utför är egentligen alldeles för farliga för barn. Det är faktiskt så spännande och läskigt att man nästan glömmer bort att andas när man läser! Maja, Ben och Hilde är påhittade personer, men allt känns ändå väldigt verkligt. Vill du ha riktigt bra och nagelbitande läsning så rekommenderar jag varmt den här serien! Att man dessutom får en rejäl dos svensk historia är ju en fantastiskt bra bonus!

Jan Svensson

Men vänta nu. Vänta, vänta, vänta. STOPP.

Det var det jag hade lust att utbrista, och tvärstanna, när jag, pappa och Klara klev in i skolan på måndag morgon. 

Vi bor ju här. Fattar ni, vi bor här. Även om det bara är ett år på prov så är det väldigt många dagar på ett år. Trehundrasextiofem närmare bestämt. Och alla de dagarna ska jag klara av här i Luleå. Som inte är Stockholm och hemma. Utan en helt annan plats.

Shit.

Jan och hans familj har flyttat till Luleå. Deras låtasaspappa Niklas har fått ett ny jobb där och nu ska de testa att bo där i ett år för att se hur det går. Hemma i Stockholm finns mamma, lägenheten som Jan och hans syster Klara bor i när det är mammaveckor, alla kompisarna och fotbollslaget. Klara har aldrig gillat idén med flytten och när de kommit upp till Luleå är hon sur som en citron. Pappa försöker peppa henne, men inget hjälper. Jan har däremot tyckt att det känts helt okej, flytten är ju ändå inte på riktigt. Men den där måndagen när det är dags att gå till nya skolan för första gången är det som att han inser vad det faktiskt är som är på väg att hända: Han ska börja i en nu skola där han inte känner en enda människa. Tänk om han inte får några kompisar! Tänk om han blir mobbad!!

Jag har aldrig flyttat och bytt skola under grundskoleåren, men däremot flyttat rätt många gånger som vuxen. Egentligen tror jag inte att själva känslan ändrar sig så mycket beroende på om man är elva, nitton, tjugonio eller femtiosju år gammal. Det där gnaget i magen kan nog finnas där ändå. Kommer man att passa in? Kommer man att få några nya kompisar? Och när är det läge att fråga om man ska ses utanför skolan/jobbet? Man vill ju inte verka efterhängsen. För Jan blir det inte på något sätt katastrofdåligt i nya skolan, men det tar ett tag att komma in i gänget. Vem eller vilka ska bli hans nya kompisar? Granntjejen Nikki kanske, som går i samma klass. Men varför beter hon sig så konstigt ibland? Och det där med att pappa är gift med en annan kille - i Stockholm var det ingen stor grej, det är ju bara pappa och Niklas liksom, men när några av killarna i klassen får veta det så känns det plötsligt som att det kan bli ett problem.

Johanna Lindbäck är mästare på att skriva om vardagen, om familj, skola och kompisar. Det känns så på riktigt och jag är verkligen glad att hon, utöver alla härliga ungdomsböcker, har börjat skriva böcker även för mellanåldern!