Att överleva mot alla odds

När författaren Christina Wahldén var i Israel fick hon, via gemensamma vänner, kontakt med en kvinna som heter Kaja Finkler. Senare träffades de båda i Kajas hem i USA och under tre dagar berättade Kaja om sitt liv för Christina. Hennes berättelse blev sedan till boken Mitt käraste gyllene barn. 

Kaja föds i en judisk familj i Warszawa i Polen. Hennes familj har det gott ställt och hennes pappa är rabbin och en person som många människor ser upp till. Kaja är fyra år gammal när Andra världskriget bryter ut. I början tror Kajas familj att Warszawa är den tryggaste platsen att vara på för judar, men det visar sig snart att de har fel. Judarna i staden tvingas in i ett getto och när tyfus börjar härja där smugglar Kajas morbror ut Kaja ur gettot och hon förs till sin far i en annan del av Polen. Kajas mamma tar sig också dit en tid senare, men det dröjer inte länge innan familjen splittras igen. Kajas mamma blir bortförd till arbetsläger och pappan blir så svårt misshandlad att han dör. Övriga släktingar försvinner också och när Kaja är åtta år står hon helt ensam i världen. Hon hamnar i två olika förintelseläger där tillvaron är fullkomligt outhärdlig, men mot alla odds överlever hon. När kriget tar slut och lägret där Kaja befinner sig befrias av britterna väger Kaja elva kilo. 

Man kan läsa hur många böcker som helst om förintelsen och ändå bli lika drabbad och chockad över den fasansfulla grymhet som utspelade sig och de förfärliga öden som så många människor gick till mötes. Christina Wahldén skriver enkelt och lättfattligt om Kajas verklighet utan att väja för det svåra. Läs gärna också hennes böcker Spionen i äppelträdet och Tulpanpojken, som också utspelar sig runt tiden för Andra världskriget. 

Om att stanna eller ge sig av

 

Ella är uppvuxen på Gården. Där bor hon tillsammans med Familjen, som består av tre vuxna, åtta barn och så Far. Far är den som bestämmer, som alltid vet bäst och som är den ende som har en egen säng, i ett eget rum, med en dörr att stänga. Annars är regeln på Gården att alla dörrar ska vara öppna, för en stängd dörr är ett stängt hjärta. Vem som är Ellas biologiska föräldrar vet hon inte. Kanske är det några av de vuxna som finns på Gården nu, eller kanske några av de som bott där förut. Ella är nummer tre i barnaskaran. Det betyder att hon är den som är tillräckligt stor för att ta ansvar för de små, men som samtidigt är tillräckligt liten för att kunna luta sig mot de äldre och be dem om råd. 

Utanför Gården finns den andra världen. Där lever de förlorade. De äter giftig mat, krigar och förorenar miljön. Datorerna och mobiltelefonerna har tagit över deras liv. De förlorades sätt att leva har gjort att kollapsen är nära. Det säger Far och de andra vuxna på Gården. 

Innanför Gården lever Familjen i frid och harmoni. Deras motton är att Försakelsen är det största glädjen och att Det bästa är allas bästa. De har djur och odlar sin egen mat, som alltid måste välsignas innan den får ätas. För att få ihop de pengar de behöver syr de vuxna vackra lapptäcken. Helst vill de bli fler på Gården så att de kan producera allt de behöver själva och klara sig när alla andra går under i kollapsen.  

Runt gårdens ägor finns ett stängsel. Ella har aldrig varit utanför det, men hon har upptäckt att det finns ett hål på ett ställe. En dag när Ella är ute och går träffar hon på en okänd pojke på andra sidan stängslet. Hon har aldrig pratat med någon av de förlorade förut och blir förvirrad över att han ser så frisk och glad ut. Inte ett dugg förgiftad eller olycklig. Det blir starten på en oväntad vänskap. I början tänker Ella att hon måste rädda pojken och få honom att flytta till Familjen. Men efter ett tag inser hon att det kanske är hon som måste räddas istället. Pojken får henne att förstå att livet utanför Gården kanske inte är som hon alltid har trott. I samma veva blir hennes närmaste vän på Gården svårt sjuk och inget de vuxna gör för att bota honom verkar hjälpa. Dessutom verkar Far inte vara den han alltid utgett sig för att vara. Ett frö börjar gro hos Ella - är det verkligen på Gården hon ska bo i hela sitt liv?

När Cecilia Lidbecks bok kom ut förra våren började jag läsa den ganska direkt, men slutade efter bara några sidor. Tyckte att den var lite märklig och undrade fördomsfullt om temat sekter verkligen skulle funka i en bok för mellanåldern. Men så gav jag den en ny chans och upptäckte att jag hade haft helt fel! Familjen är en riktigt fin läsupplevelse om en ung flickas utveckling från övertygad till tvivlande. Om fasan när man inser att det man alltid trott var sant kanske inte stämmer och om rätten att bilda sig en egen uppfattning och leva sitt eget liv. Funkar bra för både egen läsning och högläsning! 

Från en dystopi till en annan

Såhär i pandemitider har jag försökt undvika dystopier, vilket annars är en av mina favoritgenrer. Tillvaron känns ju liksom tillräckligt dystopisk som den är. Men när del ett i Magnus Nordins nya serie Zonen dök upp för ett tag sen kunde jag trots allt inte låta bli att läsa den genast. Nordin har tidigare skrivit serien Varelserna på liknande tema och den gillade jag mycket (där var det zombier inblandade också).

I Röd zon lär vi känna Joel. Han har varit ensam i nästan 300 dagar. Alltså, han har varit helt ensam. Först var det krig, med pansarbilar som rullade in över Stockholm, missiler som fienden skickade, explosioner, ändlösa nätter i skyddsrum, ständiga strömavbrott och vattenbrist. Sen kom det värsta: ljudlösa drönarsvärmar som besprutade staden med bakterier och virus. Det fanns inget botemedel och ingenstans att fly. När fler och fler blev sjuka delade militären in staden i karantänszoner med stålbarriärer mellan stadsdelarna så att ingen kunde fly och sprida smittan vidare. Nu är alla i zonen utom Joel döda sedan länge. Troligtvis är han den sista människan på jorden. Joel har inrättat sig i sitt nya liv ganska väl och tycker att han har det mesta han behöver i zonen.

Men så ett par dagar efter Joels femtonde födelsedag händer det något extremt oväntat. Joel ligger i en park och läser när han får se en röd ballong komma svävande över trädtopparna. På ballongen är ögon och en glad mun målade. Joel lyckas fånga in ballongen och när han håller den i famnen förstår han att detta bara kan betyda en sak - han är inte längre den sista människan på jorden! Men vem är det som har skickat iväg ballongen? Och var befinner sig den personen? Och vill Joel ens leta upp hen, vad kommer att hända med hans tillvaro då?

Röd zon är en både spännande, fängslande och skrämmande framtidsskildring. Boken är bara drygt 120 sidor tjock, och då består en förhållandevis stor del av sidantalet av svartvita bilder av illustratören Lars Gebel, men det hinner hända mycket på dessa sidor. Och det finns mer att se fram emot - del två, Grön zon, beräknas komma ut så snart som i september!

Mörker och mystik i Jämtlands skogar

Camilla Sten, som tidigare skrivit serien om Havsfolket (Djurgraven, Sjörök och Mareld) är nu tillbaka med del ett i en planerad trilogi vid namn Järvhögatrilogin. Järvhöga är en fiktiv liten ort i Jämtland och där bor Julia, som går på gymnasiet. Hon går på det allmänna gymnasiet, men på orten finns även Järvhöga Läroverk, som är en anrik internatskola. Det är vinter och mörkt och kallt och uppståndelsen blir stor när en av killarna, Markus, från läroverket en dag går ut i skogen och sedan inte kommer tillbaka. Polisen kopplas in och Missing people drar igång skallgångskedjor. Men av Markus syns inte ett spår. Under skallgången träffar Julia Markus rumskamrat Emil och de lär känna varandra. Markus är en extremt viktig person i Emils liv och han vill inget hellre än att hitta honom.

I skolan ska Julia skriva ett arbete om Järvhögas historia under 1900-talet. Att ha med den del om läroverket känns självklart eftersom det har präglat bygden så mycket. Men Julia inser att det underligt nog finns väldigt lite information att hitta om skolan. Hon inser också att Markus inte är den enda pojken i Järvshöga som har försvunnit spårlöst ut i skogen och att väldigt få vill prata om detta märkliga faktum. Istället verkar det vara något som de flesta har accepterat: Det är bara så här i Järvshöga. Ibland går pojkarna här ut i skogen och försvinner. Men Julia vägrar att acceptera och tillsammans med Emil börjar hon gräva i vad som kan ha hänt både Markus och pojkarna som har försvunnit längre bak i tiden. Har det hela en naturlig förklaring eller är det något annat som ligger bakom, något ännu mera skrämmande?

Bergtagen är helt klart en läsvärd bok, även om jag nog hade hoppats på att den skulle vara lite mera spännande. Kanske på grund av det fantastiskt fina omslaget, som bidrar till höga förväntningar på läsupplevelsen. I epilogen serveras dock en riktig cliffhanger, som gör att jag redan längtar efter att Camilla Sten ska skriva klart del två!

Göra barn

Som bibliotekarie är jag förstås av åsikten att böcker kan vara till nytta (och glädje) vid en mängd olika tillfällen i livet. Men i ett sammanhang då de kan vara till extra hjälp är när man ska prata om det här med blommor och bin med sina barn. Det kan ju vara ett lite småkänsligt kapitel. Det finns en del böcker i ämnet och ett välkommet nytillskott i bokskörden är Anna Fiskes bok Göra barn : så går det till. Boken berättar på ett pedagogiskt och roligt sätt hur barn blir till. Först får barnen gissa - görs bebisar med farliga vätskor, med hjälp av en fågel, med lera eller kanske med spermier och ägg? Med humoristiska bilder får vi se hur ett samlag går till och följa spermiernas väg till ägget. Det poängteras också att det finns olika sorters kärlek och att barntillverkandet kan gå till på andra sätt och det till exempel handlar om två mammor, eller en mamma och en pappa som kanske har för lite spermier eller ägg som inte kan bli befruktade. Sedan får vi följa bebisens utveckling i magen och veta hur en förlossning kan gå till, men också att ett barn kan komma till en familj genom adoption.

En sammantaget riktigt bra och trevlig bok i ämnet, som avslutas med dessa ord:

Alla barn är olika. Det finns bara en som du. Det är ett under att vi finns och blir till, det är ett under och så fint att du är du. 

Nådeår eller plågoår?

Flickorna i Garner County vet vad som väntar dem - det år de fyller sexton är det dags för deras nådeår. Då förpassas de i grupp till en avskild och öde plats i skogen. Under detta år kommer deras magi att väckas till liv och meningen är att den ska släppas ut i naturen innan de får komma tillbaka. Magin är nämligen farlig för männen. Dagen före nådeårets start infaller slöjdagen. Då blir vissa av dem utvalda av jämnåriga pojkar för att bli deras hustrur. När de kommer tillbaka från nådeåret ska de gifta sig. Som en symbol tilldelas de utvalda flickorna varsin slöja. De flickor som blir utan slöja sätts i arbete efter nådeårets slut. För de allra flesta flickor är det en katastrof att inte få någon slöja. Men för bokens huvudperson, Tierney, skulle det vara en katastrof att få en. Hon har gjort sitt allra bästa för att ingen av pojkarna ska vilja gifta sig med henne och hennes förhoppning är att hon ska få arbeta på fälten när nådeåret är slut. Ett tungt och farligt arbete, men ändå ett liv i någon slags frihet.

Tidigt morgonen efter slöjdagen ger flickorna sig ut i skogen tillsammans med sina ledsagare. Det är en lång och besvärlig vandring och i skogen väntar tjuvjägare på minsta felsteg. Tjuvjägarna dödar nådeårsflickor och säljer deras kroppsdelar för dyra pengar, eftersom de anses vara magiska. Huset de kommer fram till är primitivt och de har inte fått med sig mycket mat. Man skulle kunna tro att det hårda livet i vildmarken skulle bli flickornas största hot under nådeåret. Eller tjuvjägarna som lurar i skogen. Men när isolationen gör att galenskap sprider sig och hierarkier skapas visar det sig att det är de andra flickorna som är det allra farligaste. Tierney hamnar snabbt i onåd hos resten av gruppen och får hjälp från ett helt oväntat håll. Något som får henne att ompröva allt hon någonsin trott på. Och magin, som är orsaken till hela nådeåret, finns den ens?

Det sextonde året innehåller en hel del våldsamheter, tortyr och ond bråd död, men den känns ändå inte som en våldsam bok. Snarare har Kim Liggett skrivit en ganska lågmäld historia (som ibland blir väl långsam) om männens makt och en längtan efter en tillvaro i starkt systerskap.

Rör mig inte!

Tänk dig att du levt helt isolerad i hela ditt liv och bara umgåtts med en enda person - din pappa. Tänk dig att du har hämtat all kunskap om omvärlden från filmer och internet. Tänk dig att du är född med en förbannelse som gör att alla du rör vid dör när de kommer längre än 30 meter i från dig. Tänk dig att polisen ringer på dörren en dag och hämtar din pappa och du vet att när han har passerat de där 30 metrarna kommer allting vara över... Sådan är verkligheten för femtonåriga Elin i Gustav Tegbys bok Beröringen. För mig räckte det att läsa baksidestexten för att veta att jag skulle älska den här boken! Böcker som är realistiska, men som har en övernaturlig eller magisk twist är min favorit. Här är det dessutom spännande i princip hela tiden. Och massor av känslor. Det är omöjligt att inte bli berörd av Beröringen. Läs den!

Finstämt om ljus och mörker

Igår tillkännagavs nomineringarna till årets Augustpris. En av de nominerade böckerna i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är Sara Stridsbergs bilderbok Dyksommar, som jag läste för ett tag sedan. 

Boken handlar om Zoe som bor med sin mamma och pappa. Men plötsligt en dag är pappan bara borta. Han har hamnat på ett sjukhus med låsta dörrar. På sjukhuset finns det ängar som ser till att pappa håller sig på jorden och inte flyger iväg, för pappa är så ledsen att han inte vill leva. Och Zoe ställer sig frågan som troligtvis alla barn till suicidala föräldrar ställer sig: Hur kan man inte vilja leva när jag finns? En dag vill inte pappa ha besök längre. Men i hemlighet fortsätter Zoe åka till sjukhuset ändå, fast ingen där vet var pappa finns. Där blir hon vän med Sabina, som planerar att simma över Stilla havet och som lär Zoe att flickor kan göra allt de vill. Det blir en speciell vänskap som bär Zoe genom sommaren tills pappa en dag är tillbaka. 

Dyksommar är definitivt inte någon okomplicerad bilderbok. När jag läste den för mina barn blev de märkvärdigt tysta när jag hade läst klart. Jag vet inte om de tyckte att boken var märklig eller om de helt enkelt blev mållösa av allvaret i den. Att det finns människor som mår så dåligt att de inte vill leva är något de inte konfronterats med tidigare. Hur som helst är det här är en bok man som vuxen gärna kan läsa igenom innan man högläser, för att vara beredd på eventuella frågor. Det är dock inte en bok man behöver undvika - barn klarar ofta mer än man tror och svåra saker drabbar ju oss alla förr eller senare. Dyksommar är vacker, både textmässigt och bildmässigt. Sara Lundbergs färgstarka, men samtidigt stillsamma, bilder passar så väl ihop med berättelsen. Och vissa textrader etsar sig liksom fast i medvetandet: Min pappa blev aldrig riktigt glad, men det gick ganska bra för honom ändå. Så sorgligt, men samtidigt hoppfullt! 

Är det nu allt börjar?

Alltså, wow! Jag är faktiskt lite tagen efter att ha läst Siri Sponts första ungdomsbok Är det nu allt börjar?. Huvudpersonen Tilda känns igen från Sponts mellanålderstrilogi som inleds med Utan djur så dör jag. De böckerna tyckte jag var riktigt bra, men Är det nu allt börjar? är STRÅLANDE!

Tilda går i åttan och bor i ett litet samhälle som heter Knivsjö och ligger i Dalarna. Hon är less på ALLT! Kompisarna (som inte känns som kompisar på riktigt), alla störiga killar, att dricka sig full utanför Folkandiscot på helgerna, att vara en som inte syns, att bli kallad ful av killarna... Ja, listan kan göra hur lång som helst. Men som en gnistrande stjärna i allt det vardagsgrå finns Emmy. Emmy bor i Skåne och hon och Tilda har aldrig träffats. Men de har chattat och sms:at  med varandra i ett halvår och båda drömmer om att göra något annat. Att ta sig iväg, bort. Allra helst till London! När Emmy föreslår att de båda ska åka på språkresa till Brighton under sommarlovet är det som om något faller på plats inne i Tilda. Det vore bara så perfekt! Och någonstans så märker mamma och pappa hur viktigt det här är för Tilda, för de låter henne åka, fast det egentligen är alldeles för dyrt.

I Brighton ska Tildas liv äntligen börja! Där vet ingen vem hon är och hon kan få börja om från noll. Tillsammans med sin tvillingsjäl Emmy. Och allt börjar så bra, med pubbesök där ingen frågar efter ålder och snygga, spännande killar i språkkursklassen. Men snart märker Tilda att de sociala hierarkierna är lika tydliga i Brighton som hemma i Knivsjö. Att det är lika svårt att bli en som räknas, att de coola och självsäkra tar lika mycket plats, att festerna blir lika urspårade... Och alla Tildas tankar och känslor är så fantastiskt bra beskrivna. Alla stämningar, varenda nyans, är fångade mitt i prick! Jag behöver kanske inte säga att Brighton inte blir vad Tilda har tänkt sig. Och att Emmy inte heller är som hon har tänkt sig. Men hon hittar nåt annat i England - en del av henne själv som helt enkelt har tröttnat på att ta skit från andra.

Allt mod jag har

Rakel bor i Stockholm med sin mamma Tove. Hennes andra mamma, Nour, bor i Västervik med sin nya familj. Tove är världens bästa mamma på väldigt många sätt, men en grej som inte är bra med henne är att hon är väldigt förtjust i öl och vin. Ingen annan mamma Rakel vet dricker så mycket som Tove och Rakel hatar när hon blir full. Men det kan hon inte berätta för någon - inte för sina kompisar, inte ens för Nour. Dagen före Rakels födelsedag är mamma ledig och ska komma och hämta Rakel efter skolan. De ska baka och handla inför Rakels födelsedagskalas. Rakel väntar och väntar, men mamma kommer aldrig. Hon får en klump i magen och skyndar sig hem. Där hittar hon mamma dansandes i vardagsrummet. Hon har på sig sin finaste sommarklänning och har redan varit och köpt pizza och druckit öl, fast klockan inte ens är ett. Sen somnar hon på golvet och sover hela dagen. Såna här saker händer då och då i Rakels liv och hon har blivit expert på att dölja det. Tror hon i alla fall. Men det finns personer runtomkring henne som har lagt ihop ett och ett och som peppar henne att försöka söka hjälp. Hon använder allt mod hon har börjar i en stödgrupp tillsammans med andra barn och också har föräldrar som dricker. Och hon konfronterar sin mamma som först vägrar erkänna att hon har problem med alkoholen: "Alkoholist! Men jösses, Rakel. Jag är inte alkoholist. Alla som tycker om alkohol har inte problem, det förstår du väl?" Då säger Rakel det väldigt kloka: "Men det har jag. Jag har massa problem med att du dricker."

Allt mod jag har är utgiven på Olika förlag och på deras Facebooksida kan man läsa att i Sverige lever så många som fyra till fem barn i varje skolklass i en familj där någon förälder missbrukar. Om man vill ha lite hjälp på traven att diskutera boken och ämnet i exempelvis en skolklass så finns det en lärarhandledning att ladda ner från Facebooksidan. I slutet av boken ger författaren Lisa Broberg också råd till läsare som känner igen sig i Rakels situation, samt ett antal tips på hemsidor att besöka. En mycket bra bok!

Guldkorn ur bilderboksskörden

Ojojoj, vad många härliga, nya bilderböcker det har kommit på sistone! Jag plockar med bok efter bok  och läser högt för barnen därhemma och vissa böcker blir man sådär extra glad över. Som att Pernilla Stalfelts klassiska Bajsboken från 1997 nu har fått en efterföljare i Kissboken. Där får man veta det mesta man behöver veta om kiss; som att en kissning tar cirka 7 sekunder, att man kan få rödfärgat kiss om man ätit rödbetor och att fåglar kissbajsar (alltså kissar och bajsar samtidigt). Extra stor munterhet väckte den avslutande kiss-sången Kissa lilla stjärna hos min femåring:


Kissa lilla stjärna där,
du som kissar var du är.
Kiss i blöjan, kiss i säng,
kiss i brallan, kiss igen.
Kissa lilla stjärna där,
drick och kissa var du är.


Böckerna om Malte Modig av Karin Jacov och Kajsa Lind har blivit favoriter hos mig och i senaste boken Malte Modig och världsalltet har Malte fastnat i existentiella grubblerier. Varje kväll när han ska sova kommer rymdtankarna - att ingen vet hur stor rymden är och vad som kommer sen. Världsalltet är så enormt och själv känner Malte sig så liten och oviktig. Tankarna på rymden gör att han inte kan sova på nätterna och på dagarna är han så trött att han inte orkar leka. Tur att han har en så klok vuxenkompis som grannen Kerstin. Hon tar med Malte till ett observatorium och efter det lättar oron litegrann.


Avslutningsvis den glädjande nyheten att Saltkråkan nu för första gången finns i bilderboksversion! Ett litet djur åt Pelle, med Astrid Lindgrens text och alldeles ljuvliga bilder av Maria Nilsson Thore, landade på biblioteket häromdagen. På Rabén & Sjögrens hemsida kan man läsa att det här är första bilderboken om Tjorven, Pelle, Melker och alla de andra, vilket måste betyda att det kommer fler. Hurra, säger jag!

Jordgubbar växer ju inte på vintern

Maria och Gabriel är nästan tvillingar. De är födda samma år, fast den ena i början och den andra i slutet. De bor i en vanlig by på en vanlig gata. Fast deras hus är ovanligt litet. Mamma och pappa har byggt det själva och det har bara ett enda rum. På TV har barnen sett att de flesta hus som andra bor i är mycket lyxigare än deras. TV:n måste de förresten ställa ner på golvet när de ska äta, för huset har bara ett bord. Men trots att Maria och Gabriel har det fattigt har de det ändå ganska bra. De har varandra, sina föräldrar, hästen Bobbi, kompisen Iulia och en egen hund, som de får precis i början av boken.


Men så kommer torkan. Det regnar inte ordentligt på hur länge som helst och gräset i Bobbis hage blir bara gulare och gulare. Och så ramlar Gabriel ner från taket när han och Maria försöker laga ett läckande hål med tuggummi (var tänkt som en överraskning till mamma och pappa) och det finns inga pengar att betala sjukhusräkningen för. Då händer det hemska - en dag går pappa iväg med Bobbi och kommer hem utan honom. Han har sålt hästen för att få ihop pengar till bussbiljetter. Han och mamma ska åka buss, ända till Sverige. Där finns det jordgubbar att plocka. De är stora som äpplen och för pengarna de tjänar ska de laga taket och köpa kläder och mat. Och köpa tillbaka Bobbi!


Maria och Gabriel vet många barn vars föräldrar har åkt till Sverige för att plocka jordgubbar. De kallas för jordgubbsbarn och nu ska alltså de två också bli det. Nästan inget kan vara värre än detta! Men ännu värre blir det när föräldrarna har varit borta ett tag och barnen inser att det inte växer några jordgubbar i Sverige på vintern. Mamma och pappa har ljugit - de plockar inte jordgubbar i Sverige, de tigger...


Sara Olausson har skrivit den här boken efter att ha lärt känna Felicia Iosif, en kvinna som brukade tigga i närheten av Olaussons hem. Tillsammans skrev de boken Det kunde varit jag (vuxenbok) och Jordgubbsbarnen är en slags fortsättning på den, fast de egentligen inte hör ihop. Båda böckerna är författarens sätta att försöka skapa större förståelse för människor i Felicias situation. Och där tycker jag att Jordgubbsbarnen är ett mycket lyckat projekt! Svåra saker, som fattigdom och tigger, kan ju vara knepiga att förklara för barn som lever i en helt annan miljö. Här får man förståelsen liksom på köpet, samtidigt som man får läsa en härlig berättelse om kärlek och längtan.

F som i sämst

 

Jonna är verkligen inte bra på någonting. Hon är dålig i skolan, dålig på att vara dotter och lillasyrra, dålig på att vara kompis. Eller rättare sagt - hon har inga kompisar. Hon är den där tysta, tråkiga tjejen som alla tror ska vara pluggig och smart, men som bara är missanpassad. Fast det gör inget, Jonna bryr sig verkligen inte. Hon vill bara få vara ifred, ligga i sängen och peta sig i näsan, äta godis som hon har gömt i dammet under sängen och kolla på Youtubeklipp.

Jonnas storasyster Miriam är precis tvärt om. Hon har superbra betyg, är jätteduktig på att sjunga och spela gitarr och naturligtvis är hon också populär bland kompisarna. Dessutom är hon snygg och har långt, blankt hår. Jonnas mamma och pappa är så stolta över Miriam att de nästan spricker. När det gäller Jonna är de inte ens i närheten av att spricka (utom möjligen av frustration). Den enda som egentligen förstår Jonna är hennes moster Debbie. Det lite av samma sort. Lite obekväma och jobbiga. Fast Debbie knarkar också, det gör förstås inte Jonna.

Men det där om att Jonna inte bryr sig är nog faktiskt inte riktigt sant. En natt när hon smyger in på Miriams rum för att kolla runt lite medan Miriam sover, ställer hon sig och tittar på alla foton ovanför Miriams säng. Det är kompisar i långa rader - leende och skrattande, mamma och pappa, släktingar, gamla lärare från förr och kompisar från dagis. Miriam måste ha bilder på in princip alla hon har mött. Alla utom Jonna... Då händer det något inuti Jonna. Hon ser på den sovande Miriam, med sin långa, prydliga fläta. Hon ser en sax. Och plötsligt står hon med flätan dinglande i ett fast grepp i sin hand. Hon inser direkt att det hon gjort kommer att leda till en katastrof. Det gör det också, men till en helt annan katastrof än hon hade kunnat gissa. Perfekta Miriam kanske inte vill vara så perfekt trots allt.

I början kände jag nästan lite motvilja mot Jonna, som bara ligger på sin säng och letar snorkråkor och inte anstränger sig det minsta. Men sympatin för henne växer fram efter hand. Det är inte lätt att vara en person som aldrig motsvarar omvärldens förväntningar. Att dessutom blir jämförd/jämföra sig med en perfekt storasyrra gör det förstås inte enklare. Men att vara den perfekta är inte heller alltid så enkelt! Det här är en fin bok om utanförskap och krav. Det är också en bok om hur komplicerad, men samtidigt kärleksfull, en syskonrelation kan vara. Cilla Jackert har skrivit en bok som är perfekt som högläsning för mellanstadieåldern!

En ocean av kärlek

Tahere Mafis bok En ocean av kärlek utspelar sig i USA år 2002. Det är ett år efter de stora 11 september-attackerna och det är en tid då det inte är lätt att vara amerikansk muslim med rötter från mellanöstern. En som vet allt om detta är 16-åriga Shirin. Hennes föräldrar kommer båda från Iran, men själv har hon bott i hela sitt liv i USA. Föräldrarna har alltid strävat efter att ge sin familj ett bättre liv och därför har de flyttat oändligt många gånger. Till större hus, bättre jobb, bättre skolor... En god tanke, men den har också fört med sig att Shirin och hennes bror inte har kunnat rota sig ordentligt någonstans. Nu har de precis bytt skola för tredje gången på bara ett år och Shirin har slutat försöka få några nya vänner. Hon kommer ändå aldrig att hinna lära känna dem innan det är dags för nästa flytt. Dessutom möts hon av så många rasistiska påhopp och fördomar på grund av sin familjs bakgrund att det ändå inte är lönt. På nya skolan är hon den enda som bär slöja och reaktionerna låter inte vänta på sig. Shirin har bestämt sig för att ha så lite som möjligt  med andra människor att göra och hon stänger helt enkelt av och gör sig oåtkomlig både för elaka kommentarer och eventuella vänliga närmanden. Därför har hon svårt att ta in att Ocean James, som hon ska jobba ihop med på biologin, faktiskt verkar gilla henne och försöker få kontakt. Och när hon så småningom börjar inse att intresset inte bara är från hans sida och att de båda nog har mer än vänskapliga känslor för varandra får hon panik. Det går bara inte! En kille som Ocean - en snygg, populär, vit kille kan absolut inte vara tillsamman med en tjej som hon. Det kommer aldrig att accepteras och Ocean kommer bara att bli olycklig.

Här är det svårt att inte bli irriterad på Shirin, som bara ser svårigheter och inte vågar följa sina känslor. Det är svårt att inte tänka att hon överdriver, hur farligt kan det bli liksom? Men då får man påminna sig att det här är USA. Det är i största allmänhet väldigt konservativt och det är precis efter terrorattackerna när terroristskräcken är som störst. Att bära slöja är fullt tillräckligt för att bli misstänkliggjord och att vara tillsammans med någon som bör slöja är definitivt inte heller okej. Åtminstone inte på Shrins och Oceans skola. Ocean blir i princip utstött av både elever och personal och hans strålande karriär inom skolans basketlag hotar att gå om intet.

Det här är en bok som tar upp massor av viktiga frågor. Och när jag lyckas se bortom det väldigt amerikanska perspektivet, så hittar jag både en fin kärlekshistoria och en berättelse om att våga känna tillit till andra människor, fast man har blivit bränd så många gånger. 

Viggo och rädslolistan

Lisa Bjärbo är en mycket mångsidig författare, som har både bilderböcker, faktaböcker för barn, ungdomsböcker och böcker för yngre barn på sin meritlista. Hon har även skrivit flera vegetariska kokböcker och retroböcker om bilderböcker från 50-60- och 70-talen. Viggo och rädslolistan är skriven för lågstadieåldern och kom ut förra året.

Viggo är sju år och bor tillsammans med sin pappa och lillebror Nils. Mamma bor i Danmark och henne träffar Viggo och Nils varannan helg när hon kommer hem till Sverige. Viggo har en hemlighet - han har en rädslolista. På den ritar han saker som han är rädd för och ingen får någonsin se den. Att rita sakerna tar ganska lång tid, det hade gått mycket snabbare att skriva dem, men Viggor har inte lärt sig att skriva än. På listan finns massor av läskiga saker ritade: mörker, mördare, spöken och monster med och utan huvud. Men där finns också otäcka saker som kan hända, som att någon ska komma och ta Nils eller pappa när Viggo ligger och sover, eller att tåget ska krascha när mamma är på väg hem till Sverige. Ja, som ni märker är Viggo en känslig kille som funderar väldigt mycket.

Det har börjat en ny pojke i Viggos klass som heter Malte och som Viggo snabbt blir kompis med. Problemet är bara att Malte är väldigt cool och att han vill göra saker som Viggo inte törs, som att gå bus eller godis på halloween eller titta på skräckfilm. Och Viggo vågar inte säga som det är till pappa, sanningen om hur rädd han är...

För alla ängsliga barn (och vuxna) är det här en bok som sätter fingret exakt på hur det kan kännas att känna sig rädd och osäker. Det är också en bok som tar alla oroskänslorna på allvar. Förutom detta är det även klockren beskrivning av hur en sjuårings vardag kan te sig, med massor av igenkänning både för barn och föräldrar. Och en glad nyhet är att vi snart kan få läsa mer om Viggo - om lite drygt en månad släpps nämligen boken Viggo och mammalivet!

Efterlängtad fortsättning

Alla ni som läste och gillade Ann-Helén Laestadius Augustprisade bok Tio över ett kan nu glädjas åt att uppföljaren Inte längre min har kommit ut. Eller, egentligen kom den redan i höstas, men den har varit utlånad här på biblioteket hela tiden, så jag har inte kunnat läsa den förrän nu. Platsen (ett Kiruna i förvandling) och personerna är desamma, men allt är ganska annorlunda. Maja och hennes familj har nu tvingats flytta till andra sidan av stan och Maja försöker vänja sig. Men när hon får veta att hennes gamla hus inte ska rivas, som hon först trott, utan flyttas, väcks hoppet om att familjen ska kunna flytta tillbaka till den gamla lägenheten. Den idén får hon dock inte något gehör för hos övriga familjen. Speciellt inte från lillsyrran, som äntligen har fått ett eget rum. Bästisen Julia har flyttat med sin mamma till Luleå och även där finns en liten spira av hopp - att hon ska komma tillbaka igen. Men Julia känns mer och mer långt borta, inte bara fysiskt utan även mentalt. Hon har börjat skapa sig ett nytt liv och Maja känner mer och mer att Julia nog inte längre är hennes. På plussidan finns dock att Maja mår betydligt bättre och inte längre lider av panikångest. Och så Albin förstås, hennes kille. Även om han stundtals verkar bry sig mer om hockey än om sin flickvän. Sammantaget kan man nog säga att Maja har förvandlats till en ganska ensam och lite vilsen tjej. Och vem skulle inte känns sig vilsen när allt man är van vid plötsligt förändras och försvinner? Jag tycker att Ann-Helén Laestadius på ett alldeles strålande sätt skildrar de svårigheter som kan finnas med Kirunas stora flytt och vilka konsekvenser en så här stor förändring kan få för den enskilda människan.

Ett liv skört som papper

Emilia har en hemlighet. Inte någon rolig hemlighet som gör att det bubblar inombords av att veta något som ingen annan vet, utan en hemlighet som är som en mina. En mina som hotar att spränga inte bara hennes egen tillvaro utan mångas runtomkring. En hemlighet som gör att hon inte längre är glad och nästan aldrig gör saker som är roliga. Och allting började den där hemska dagen då Theresia dog. Theresia som gått i samma klass som Emilia, men som Emilia aldrig riktigt kände. Theresia som blev påkörd av ett tåg och lämnade en familj och en skola i chock. Nu har det gått en tid sedan dödsfallet, men på skolan har man inte riktigt hunnit hämta sig ännu. Därför har skolans ledning bestämt att en lektion varannan vecka ska vikas till gruppaktiviteter. Alla elever blir indelade i en grupp tillsammans med två elever från de andra årskurserna. Tanken är att man ska lära känna andra än de man brukar umågs med och på så sätt skapa en bättre sammanhållning på skolan. Emilia är inte särskilt pepp på den här idén och när hon får veta att hon har hamnat i samma grupp som Viktor Holmberg, Theresias bror, känns projektet inte bara lite jobbigt utan totalt omöjligt. Hon kan INTE vara i samma grupp som Viktor. Inte efter det som hände med Theresia. Förgäves försöker hon få byta till en annan grupp, men reglerna är stenhårda, alla ska stanna kvar i de grupper de har blivit tilldelade. Så Emilia har inget annat val än att gilla läget. Och Viktor, han förstår inte varför Emilia vill byta grupp. Han känner ju inte till hennes hemlighet...

När jag började läsa boken kände jag mig faktiskt ganska förvirrad och den känslan höll i sig en bra bit in i handlingen. Eftersom Emilias hemlighet inte bara är hemlig för människor runt omkring henne utan även för läsaren är det svårt att förstå varför hon agerar som hon gör. Men ju längre fram man kommer desto mer klarnar det och berättelsen växer. Papperssjälar är Emma Johanssons debut och den lovar gott inför framtiden. Det är en berättelse om skörheten i livet och om vänskap, kärlek och stor sorg. Ett extra plus får den för det mycket fina omslaget!

Skräck för nybörjarläsare

Skräck är en genre som varit på uppseglande bland barn- och ungdomsböcker de senaste åren och när barn vill ha boktips på biblioteket eller i bokbussen är läskiga böcker något som ofta efterfrågas. Därför är Lilla Skräckbiblioteket ett välkommet tillskott i skörden av börja-läsa-böcker. Lilla Skräckbiblioteket ges ut på Hegas förlag (som specialiserat sig på lättlästa böcker för barn och unga) och är klassiska sagor med en ny skräckig twist, skrivna av författaren Wiley Blevins. Man kan ju tycka att sagor kan vara nog så skrämmande från början, men här tas berättelsen alltså till en ny nivå. Kombinerat med rikligt med färgglada bilder blir resultatet riktigt lyckat, tycker både jag och mina barn, som varit testpanel. Här förvandlas till exempel lilla Rödluvan till Dödluvan och lierar sig med vargen för att hjälpa honom att locka till sig nya offer. Snövit hamnar inte hos sju snälla dvärgar utan hos sju elaka troll, som skor sig på hennes bekostnad genom att lura rika prinsar att lämna dyrbara skatter till dem i hopp om att få Snövit att vakna. Och Guldlock kommer till ett hus där tre spöken skrämmer henne till döds när de upptäcker henne sovandes i lilla spökets säng. Så kan det gå för barn som är ute efter midnatt! Ja, ni hör ju att detta kanske inte är böcker man läser högt för lättskrämda barn innan sängdags...

I dagarna har bok nummer sex i serien, Hans och Greta i det hemsökta huset, kommit ut. Vi har dock inte fått den till biblioteket än. Hans och Greta är nog i topp för mig när det gäller läskiga sagor, för vad kan liksom vara obehagligare än föräldrar som sätter ut sin barn i skogen för att svälta ihjäl? Så nu ser jag med spänning fram emot att se vad Blevins har hittat på den här gången!

Roligt och galet i Stockholmsmiljö

Jag gillar sorgliga böcker, skräckiga böcker, dystopier och bistra vardagsskildringar... men oj, vad befriande det kan vara att läsa något riktigt roligt som man får skratta högt åt! Det är rätt sällan det inträffar, men när jag läste de två första delarna i Marie Hammars och Abbe Wahlquists serie Note to self hände det minsann!

I böckerna får vi följa Ottilia (kallad Otto) under hennes första termin i sjuan på ny skola. Hon har nämligen precis flyttat från Linköping till det fina området Lidingö utanför Stockholm. Otto är en färgstark person både på utsidan och insidan  och inser redan första dagen i skolan att det färgglada kanske inte riktigt går hem på Lidingö. Här är alla sofistikerade i neutrala kläder och sobra färger. Första felet dag ett i skolan är hennes rutiga byxor. Det följs sedan av att hon går in i fel klassrum, att hennes pinsamma adress (Ollonvägen 6) skriks ut av läraren i hela klassen, att läraren tar upp hennes medverkan i Idol (dock ej riktiga Idol som läraren tror, utan en skolversion när Otto gick i femman.) när hon ska presentera henne, att hon totalt tappar talförmågan, att hon springer ner två elever på väg ut ur skolan och sedan toppar det hela med att gå vilse när hon ska ta sig hem. Det är lite Martina Haag eller Bridget Jones i ungdomsversion över de här böckerna. Otto bjuder verkligen på sig själv och skäms inte för att berätta den ena knäppa grejen efter den andra som hon har varit med om. Böckerna är skrivna i jag-form och varje kapitel avslutas med en sida med anteckningar om saker som Otto bör komma ihåg. Till exempel Note to self: Rutiga byxor funkar inte här eller Note to self: Leva i enskildhet, inte vara social och absolut inte försöka umgås med andra. Sen följer ett blogginlägg från Ottos blogg. Där får man en, ofta kraftigt förskönad, bild av vad som har hänt under dagen. Rutiga byxor funkar inte här och Vintersport går bort är riktigt charmiga böcker för mellanåldern och yngre tonåren och min note to self är: Läsa fler roliga böcker!