Ishavspirater

 

På en liten ö i Ishavet bor tioåriga Siri tillsammans med sin lillasyster Miki och deras pappa. Bland människorna på ön berättas det ofta fasansfulla berättelser om vad som kan hända med små barn om de har otur. På en annan ö, någonstans långt ute på Ishavet, finns nämligen en hemsk man som heter Vithuvud. Vithuvud fångar barn på sitt skepp Snökorp, och tvingar dem att jobba i hans diamantgruva. Barnen som blivit fångade kommer aldrig tillbaka. Miki brukar vilja att Siri ska berätta om Vithuvud, fast det är så hemskt att det får henne att gråta. På något sätt känns det bara som en saga, fast hon egentligen vet att Vithuvud finns på riktigt.

En dag åker flickorna till en annan ö för att plocka snöbär. Men skörden blir dålig och Siri ber Miki att gå till andra sidan ön för att se om det finns mer bär där. Miki vill inte, hon är rädd för att gå så långt själv, men Siri är envis och tycker att Miki är barnslig. Strax efter att Miki gått iväg hör Siri ett skrik. Hon springer till andra sidan så fort hon kan, men det är försent. En bit bort i vattnet ser hon Miki sittandes i en eka med förbunden mun tillsammans med fyra okända män.  Ekan styr mot ett skepp längre bort. Det tar inte lång stund för Siri att förstå vad det är för ett skepp. Det är Snökorp, Vithuvuds skepp. Miki har blivit ett av alla de där bortrövade barnen som aldrig kommer att komma tillbaka. Ett av barnen som kommer att få jobba i Vithuvuds gruva tills hon stupar… Trots att Siri bara är tio år bestämmer hon sig för att försöka rädda sin syster. Hon vet att chansen att hon ska lyckas är minimal, men hon vet också att hon aldrig kommer att kunna leva med sig själv om hon inte försöker. 

Frida Nilsson har tidigare skrivit flera böcker som jag tycker passar bra som högläsningsböcker, bland annat Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna. Annorlunda och lite knasiga böcker som sätter igång fantastin. Ishavspirater är en närmare 400 sidor lång berättelse. Jag kan ofta bli lite avskräckt av alltför tjocka böcker, men den här boken var så bra att den gärna hade fått vara längre! Det är en otroligt spännande historia som för tankarna till både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta, samtidigt som den förstås är sin alldeles egen. Vithuvud är minst lika skräckinjagande som riddar Kato. Och Siris kärlek till Miki är minst lika stark som Jonatans kärlek till Skorpan. Och precis som Jonatan vet Siri att man ibland måste göra saker som man egentligen inte vågar - för annars är man ingen människa, bara en liten lort.