I vintras kom fjärde och avslutande delen i Sofia Nordins serie som inleds med Spring så fort du kan. De här böckerna har länge funnits med på min vill-läsa-lista och när jag nu äntligen läste första boken gick det bara inte att sluta. Jag blev helt fast! Fjärde boken (Om du såg mig nu) har jag visserligen inte läst ännu - jag vill suga lite på karamellen eftersom jag vet att det är den sista.
I En sekund i taget får vi lära känna Hedvig. Hennes mamma, pappa och lillebror har just dött i en märklig feber. Allt gick så snabbt och det fanns inget hon kunde göra för dem mer än att hämta vatten att svalka dem med. Hon kunde inte ens ringa 112. Först var det upptaget och sen hördes det inget alls. Internet slutade också att fungera och när strömmen gick och Hedvig tittade ut på gatan insåg hon att det inte bara var hennes familj som hade drabbats. Det var helt tyst utanför. Tyst och mörkt och det fanns inte en enda människa. Ingen levande människa i alla fall. Vid ett hus hade en man sjunkit ned på marken med en soppåse i handen. Han hade överraskats av döden på väg ut till soptunnan. Och två bilar hade kört rakt in i varandra på vägen.
Vad gör man när man bara är tretton år och verkar vara alldeles ensam kvar i hela världen? När ingenting av det man är van vid finns kvar. Hedvig agerar väldigt klokt, måste jag säga. Hon tar nyckeln till sin skola (hennes mamma jobbade där) och cyklar dit. Där plockar hon åt sig friluftsaker från ett förråd och packar med sig så mycket mat från skolköket som hon orkar bära. Sen tar hon cykeln och ger sig ut i skogen. Där kommer alla tankarna. Är det bara hon som har överlevt eller finns det andra människor där ute som hon borde leta efter? Hon bestämmer sig för att hon är ensam kvar och att det enda hon ska koncentrera sig på är att hålla sig mätt och varm. Och så kommer hon på att det finns en gård i närheten. Ett slags undervisningsgård, där ingen bor, men dit hon varit med skolan flera gånger för att lära sig om djur och odling och sånt. Där borde hon inte behöva stöta på några döda och där finns det kor och höns som kan ge henne mat.
Och så börjar Hedvigs nya liv. Ett liv helt i ensamhet, förutom djuren då, där dagarna går åt till att försöka lära sig att mjölka kor och elda i vedspis. Redan så här tidigt i boken är mina egna tankar i full gång. Vad skulle jag själv göra om alla runtomkring mig hade dött? Skulle jag vara lika initiativrik som Hedvig eller skulle jag bara sätta mig ner och ge upp? Jag slås också på hur otroligt sårbart vårt samhälle är. Hur länge skulle vi klara oss utan el? Utan Internet och andra fungerande kommunikationer? Alla människor som bor i moderna lägenheter utan någon som helst tillgång till vedspis, utedass eller odlingsbar mark... Tanken svindlar och jag får lust att genast gå hem och packa ett överlevnadskit! Det var längesen jag blev så engagerad av en bokserie som jag blivit av den här! Jag går liksom och tänker hela tiden på hur det ska gå och det enda jag har att säga till er som ännu inte har läst böckerna är: Läs, läs, läs!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar