Gökungen

Gökungen. Ja, den här boken gjorde vad den skulle för fantasin och läsmagin. Och det fantastiskt fina omslaget blir bara finare när man kommit in en bit i berättelsen och man börjar förstå huvudpersonen Tris. Om det nu är hon som är Tris. För hon är inte helt säker på att det är så när hon vaknar upp efter en feberattack. Hennes minnen är liksom lite skeva och hon känner att hennes kostym skaver lite mot hur hon förväntas bete sig. Hennes lillasyster Pen är inte den som skräder med orden när hon kommer in i Tris sjukrum: "Hon låtsas bara! Ser ni inte det? Hon är inte på riktigt! Är det ingen av er som märker skillnaden?" Vad är det Pen ser men inte de andra? Vad är det Pen vet? Tris börjar minnas mer och mer samtidigt som hon inser vad som är felet med henne, och att det är inte något som har hänt via en olycka. Hon är en del av något annat, något större, någons plan.

Gökungen av Frances Hardinge är vacker och mörk. Det vilar hela tiden något tragiskt över det som händer, där finns sorg, djupa sprickor och känslan av att vara den som står utanför. Men det är också väldigt spännande och det är väldigt lätt att fastna och bli sittande när man läser.
Jag har inte läst hennes tidigare Lögnernas träd (som också har ett så sjukt fint omslag) men det får jag nog ta tag i. Till sommaren kanske.