Alla ni som läste och gillade Ann-Helén Laestadius Augustprisade bok
Tio över ett kan nu glädjas åt att uppföljaren
Inte längre min har kommit ut. Eller, egentligen kom den redan i höstas, men den har varit utlånad här på biblioteket hela tiden, så jag har inte kunnat läsa den förrän nu. Platsen (ett Kiruna i förvandling) och personerna är desamma, men allt är ganska annorlunda. Maja och hennes familj har nu tvingats flytta till andra sidan av stan och Maja försöker vänja sig. Men när hon får veta att hennes gamla hus inte ska rivas, som hon först trott, utan flyttas, väcks hoppet om att familjen ska kunna flytta tillbaka till den gamla lägenheten. Den idén får hon dock inte något gehör för hos övriga familjen. Speciellt inte från lillsyrran, som äntligen har fått ett eget rum. Bästisen Julia har flyttat med sin mamma till Luleå och även där finns en liten spira av hopp - att hon ska komma tillbaka igen. Men Julia känns mer och mer långt borta, inte bara fysiskt utan även mentalt. Hon har börjat skapa sig ett nytt liv och Maja känner mer och mer att Julia nog inte längre är hennes. På plussidan finns dock att Maja mår betydligt bättre och inte längre lider av panikångest. Och så Albin förstås, hennes kille. Även om han stundtals verkar bry sig mer om hockey än om sin flickvän. Sammantaget kan man nog säga att Maja har förvandlats till en ganska ensam och lite vilsen tjej. Och vem skulle inte känns sig vilsen när allt man är van vid plötsligt förändras och försvinner? Jag tycker att Ann-Helén Laestadius på ett alldeles strålande sätt skildrar de svårigheter som kan finnas med Kirunas stora flytt och vilka konsekvenser en så här stor förändring kan få för den enskilda människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar