Jag känner en tomhet. Hur ska jag någonsin kunna toppa det här?
Förr eller senare exploderar jag (originaltitel: The Fault in Our Stars) av Johan Green har fått fantastisk kritik världen över och med all rätt. Det här är bland det bästa jag har läst och den väcker en himla massa känslor hos mig. Jag grät som ett litet barn flera gånger och under långa partier. Jag blev pratiskt taget förälskad i de sympatiska, älskvärda, roliga och modiga huvudpersonerna Hazel och Augustus. Jag kände en rädsla för att någon i min absoluta närhet ska få cancer, denna fruktansvärda sjukdom som genomsyrar hela handlingen. Ja, helt enkelt en känslomässig berg- och dalbana.
I korta drag handlar den om sextonåriga Hazel som har levt med sin obotliga cancer i tre år. Hon tar en medicin som stoppar tumörernas tillväxt men som samtidigt gör så att hennes lungor fylls med vatten. Hon måste dra runt på sin syrgastub för att kunna leva. Hon går på stödgruppsmöten i källaren av en kyrka. Det är pest, men hennes mamma tycker att det är viktigt att hon kommer ut. En kväll är en ny deltagare med i stödgruppen, Augustus Waters. En canceröverlevare som nu är där som stöd till sin vän Isaac som förlorat ett öga i cancer och snart ska förlora nästa också. En fantastisk kärlekshistoria tar vid och trots att det är mycket sjukdom blir det inte sentimentalt på det sättet att ungdomarna tycker synd om sig själva. De har en mycket krass syn på livet och sitt öde som ”cancerungar”.
Det är fantastiska karaktärer i boken och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag tror att jag stannar där och ger en uppmaning till alla att LÄSA DENNA BOK!!
En liten parates - författaren John Green "freakin loves" det svenska omslaget till boken. Han pratar om det
här. Jag håller med! Snyggt, passande och lockande...