Skyldighet som boknörd - rösta i Bokjuryn!

Då är det återigen dags att börja rösta till årets upplaga av Bokjuryn. Du har till 10:e april på sig att rösta på de allra bästa barn- och ungdomsböckerna som gavs ut under 2012. Om man är tveksam till vilka böcker det handlar om kan man söka upp barnbokskatalogen på närmsta bibliotek. Men man kan givetvis rösta på ALLA barn- och ungdomsböcker som gavs ut under året och man får rösta på högst fem.
Jag för min del läser ju mest ungdomsböcker och om jag var under 19 (och därmed röstberättigad) skulle jag lagt mina röster på de här fem:

Fel grav och andra berättelser av Kelly Link, Bronsdolken - Den utstötte av Michelle Paver, Jag väntar under mossan av Amanda Hellberg, Jellicoe Road av Melina Marchetta och Revolvern av Marcus Sedgwick.

Inte film men TV-serie

Det verkar som att Delirium av Lauren Oliver ska ta steget in mot TV-världen. Pilotavsnitt är beställt och sen får vi väl se vad som händer. Lauren Oliver själv verkar dock väldigt lycklig på sin blogg och menar att storyn nog gör sig bättre som serie än som film.
I vilket fall har del två i den dystopiska trilogin precis kommit ut på svenska: Pandemonium.

Loggböcker

 Tove Berggren har skrivit böckerna om Lennart Lordi, den första Utsikt från livets planet har jag läst och den andra Nödsignal från horisonten kommer ut i mars.

Lennart (kallas Lordi) bor med sin mamma, pappa, storasyster Inez, lillebror Ernst, Herr Muffin och Spindelkvinnan i en villa på Vintervägen. Loggboken, som egentligen är hans syrras dagbok, använder han till att skriva om allt mellan himmel och jord.
Åh, jag gillar Lordi. Han är ju så sympatisk. Han är finurlig, schysst, känslosam och rolig. Jag gillar också boken mycket. Fler sådana här böcker behövs till alla som gillar Bert, Sune och Dagbok för alla mina fans.
Lennart Lordi har också en egen blogg, som är riktigt rolig att följa. Sedan har han även gjort en egen låt som man kan höra här. Läs och följ! 

Källarhålet

Det är ju inte så att man blir mindre sugen på att läsa Dagboksanteckningar från ett källarhål efter det att man läst Johanna Lindbäcks recension på bokhora. Om det innan fanns ett sug, så är jag nu i nöd.

Vill läsa snarast!

Denna godbit fann jag när jag packade upp min senaste bokbeställning. Jag är barnsligt förtjust i vackra omslag, så denna fångade så klart mitt intresse direkt. Pärmen är dessutom klädd i röd sammet, så boken får klara sig utan plast:) Nu gäller det bara att hitta lite tid till att läsa den också..

På tal om film...

... så är ju den här på G, en ny film i serien om Percy Jackson. Jag gillar böckerna men tyckte väl inte att första filmen var en superhit. Vi får väl se om Percy Jackson & the Olympians: The Sea of Monsters håller högre klass.

Den andra av Trolldomens skrifter

Strax före jul läste jag, Rubinernas bok, andra delen i John Stephens fantasyserie Trolldomens tre skrifter (mycket rubiner i höstas, först Rubinröd och nu Rubinernas bok).

De tre föräldralösa syskonen Kate, Michael och Emma är tillbaka på barnhemmet som de lämnade i första boken. Men denna gång är de medvetna om de hot som finns ute i världen och att deras fiender är på ständig jakt efter dem. Tillsammans med doktor Pym måste syskonen dessutom nu också försöka spåra och hitta de andra böckerna som ingår i Trolldomens tre skrifter. Med ledtrådar från det förflutna ger de sig ut på jakt efter Rubinernas bok; Livets krönika. Men det värsta är att syskonen splittras, Kate reser tillbaka i tiden med hjälp av tidsatlasen (som de hittade i Smaragdernas bok) och vet inte hur hon ska lyckas återvända till sin egen tid och sina syskon.

Jag hade verkligen sett fram emot att läsa Rubinernas bok. När jag läste första delen blev jag så sugen på mer. Och jag måste säga att den sannerligen höll måttet. Den är lika bra och spännande som jag hoppades på. Kate är en lika bra hjälte som förra gången och i den här boken tycker jag även att Michael och Emma tar sig som karaktärer, de kommer liksom mer till sin rätt.

Divergent - en äkta läspepp.

Det började med att jag läste BokNeas recension av Divergent, skriven av Veronica Roth, jag var helt enkelt tvungen att läsa och tog den med mig hem över jul. Trots att jag till viss del tröttnat lite på dystopigenren så kändes det här ändå som något mer, kanske lite mer som Hungerspelen än Matchad och Rör mig inte.

Platsen är Chicago. Efter världens förfall har staden delat in sig i fem olika falanger: De ärliga, De tappra, De fridfulla, De osjälviska och De lärda. På sin 16-årsdag gör alla ungdomar ett val vilken falang de vill tillhöra. Tris är uppvuxen hos de osjälviska men har aldrig känt sig riktigt hemma där, hon är helt enkelt för självisk. Och mycket riktigt, hennes lämplighetstest visar något oväntat. Tris är divergent, det innebär att hon har anlag för flera olika falanger, hon kan inte placeras inom en norm. Att vara divergent är ovanligt och farligt och Tris måste därför göra allt för att hålla det hemligt för sin omgivning.

Inte helt utan ångest väljer Tris De tappra och måste därmed lämna sin familj och De osjälviska. Initieringsproven hos de tappra är svåra, farliga och hårda. Dessutom är det inte alla som blir upptagna i falangen, bara de tio bästa. Resten är dömda att leva som falanglösa, ett öde som ingen vill hamna i. Tris är fast besluten att sluta bland de tio bästa, trots att hon har mycket emot sig. Men hon är inte längre den lilla väna flickan från De osjälviska, Tris är hård. Men hennes hemlighet gör det inte lättare för henne, risken att upptäckas ökar och straffet för att vara divergent är hårt hos De tappra. Dessutom så är det något med deras instruktör, Four, som gör att Tris inte kan släppa honom med tanken. Han verkar annorlunda än de övriga i falangen och dessutom så får han hennes hjärta att klappa lite snabbare än i vanliga fall.

Och ja, det känns inte helt obekant när man börjar läsa. Det påminner en hel del om övriga böcker i genren. Ändå så har Divergent något extra, något som liksom biter sig fast. Det är inte bara en sockersöt-men-ändå-full-av-kamp-kärlekshistoria. Berättelsevärlden är större och tydligt beskriven, och den gör sig påmind hela tiden. Tris och hennes vänner (och ovänner) är inte en isolerad grupp i en dystopisk värld. Det gör Divergent värd att läsa.