Nu när jag läst ut Safirblå så infinner sig samma känsla som jag hade när jag läst ut Rubinröd. Helt plötsligt är den bara slut. Så där lite snopet, precis när man liksom var igång. När man vill läsa mer, ha mer, veta mer. Då dyker Epilogen upp från ingenstans.
Historien börjar där Rubinröd slutar. Gwen försöker acceptera sitt nya öde som tidsresenär, hon försöker förstå sig på sina känslor för Gideon och hon försöker luska ut så mycket som möjligt om alla de hemligheter som alla runt omkring henne har. För hemligheter har de, och jag förstår Gwen’s frustration, att behöva prestera och utföra uppdrag, få order om hur hon ska bete sig och bli utskälld när hon gör fel. Fast hon vet inte varför hon ska göra saker och hon vet inte vad det är för fel hon gör. Alla runt omkring henne bara himlar med ögonen och viskar. Jag hade också börjat en egen detektivutredning om jag var hon.
Målet i den här boken är ytterligare möten med den mystiske Greven av Saint Germain och Gwen’s övningar inför 1700-talsfester (tyvärr lite onödigt långa beskrivningar av alla hennes övningar, det drar ner på tempot när man vet att det kan hända så mycket mer). Mer kärlek är det definitivt den här gången och Gideon varierar mellan att vara hjälte och svin. Berättelsens känsla är fylld av mystik och känslor, det gillar jag. Och ja, jag vill ha mer, nu! Men trean kommer inte förrän hösten och då är det mycket som ska knytas ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar