Oceanen vid vägens slut

Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut har redan fått en massa finfina recensioner och jag vet knappt hur jag ska skriva om den här boken. Men Gaiman alltså. Han ger mig exakt den där känslan som jag vill ha när jag läser. Att jag får försvinna bort, att skräcken liksom når till ryggen, men inte längre, och blandas med vardaglig realism och bortomvärldslig magi som triggar fantasin.

På grund av en begravning återvänder en man till sin barndoms nejder. Medvetet, eller inte medvetet, så hamnar han på Hempstocks gård. Det var där som Lettie bodde tillsammans med sin mamma och mormor. Men Lettie försvann, han kan bara inte riktigt minnas hur eller vart. Flyttade hon kanske till Australien? Han sätter sig vid dammen på baksidan, den som Lettie kallade för ocean. Det verkar ju dumt men han har en känsla av att det ändå inte är helt otroligt. När han sitter där vid dammen så börjar han minnas sommaren när han var sju år och allt det som hände då. Det som började med att den inneboende gruvarbetaren tog livet av sig. Efter det så vaknade pojken av att han höll på att kvävas av ett mynt och sen flyttade barnflickan Ursula Monkton in. Hon charmade alla men pojken visste att hon var ondskan själv.

Skräcken finns både i Ursula men det finns också en mer realistisk skräck som handlar om att pojken inte längre kan lita på sin familj. Han vet inte hur de ska reagera på det han säger och gör och det skrämmer honom, han är rädd för sin pappas vrede.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga mer. Läs den! Låt Gaiman förföra.