Röta

Jag måste ju ändå skriva några ord om Röta av Siri Pettersen. Även om det är svårt att skriva om en uppföljare utan att spoila första delen... Odinsbarn var ju fantastisk och jag var lite orolig att Röta inte skulle kunna leva upp till mina förväntningar.
Och jag ska erkänna att det faktiskt tog ett tag innan jag helt accepterade Röta när jag började läsa den. Hirka har förflyttats från Ymslandet till vår värld och här är allt bara så fel. Hon känner att det är en döende värld utan kraften, där man använder döda ting (plast), äter mat som är konstgjord och där det inte verkar finnas några djur. Hirka lever som en papperslös och saknar Ymslandet och Rime så mycket så att det gör ont. Men det verkar som att källan till rötan finns någonstans nära henne. Hon inser att det kan vara hennes väg hem, men den verkar vilja ha henne lika mycket.

Både Hirka och Rime är bittrare i den här boken än i första. Helt förståeligt, de har offrat mycket för någonting som inte verkar ha någon betydelse. Mellan dem gnager saknaden efter den andre och känslan av ha offrat det som de kunde ha haft. När jag väl har accepterat världsbytet och de nya utmaningar som Hirka står inför så är jag ändå lika fast i Röta som jag var i Odinsbarn. Det är på riktigt bra fantasy, och det är så bra skrivet så jag blir alldeles lycklig. Alla som inte har läst Odinsbarn borde göra det nu! För nu börjar  återigen väntan på nästa del.