London Eye-mysteriet av Siobhan Dowd

Jag har väntat på att den här skulle komma ut på svenska. Jag började läsa den på engelska för sisådär 4 år sedan men av lite olika anledningar så blev det inte att jag läste klart. Men det kändes som att det skulle kunna vara en bra och spännande mysteriebok. Så jag läste om, och läste ut, den nu när översättningen äntligen kommit. 
Min första tanke om den höll i sig. Det är bra och spännande, och rätt så lättläst med hyvsat korta kapitel som gör att man gärna läser vidare. Dessutom är ju upplägget helt briljant för ett mysterium. 

Ted och Kat bor med sina föräldrar i London och har besök av sin moster Gloria och kusin Salim. Salim vill gärna testa att åka det gigantiska hjulet London Eye. Ted och Kat är med honom och ser på hur han går in i en av gondolerna. Färden runt tar 30 min rätt så exakt och Ted och Kat följer hans gondol med blicken hela tiden. När den kommer ner och människor går ur så är Salim inte med. Inte heller är han med på någon av de gondoler som kommer efter. Han har helt enkelt försvunnit någonstans på vägen runt London Eye. Det borde väl vara en omöjlighet? Eller?

Ted har autism och är rätt så bra på att tänka ut saker, hans syster Kat är en handlingskraftig tjej. Tillsammans så bestämmer de sig för att de minsann ska ta reda på vad som hänt och hitta Salim igen.

Ted och Kat följer systematiskt de få ledtrådar som de har och det känns som att man hela tiden kommer ett steg närmre sanningen. Det som känns lite sorgligt med boken är att Teds autism behandlas som något som är lite skämmigt och de pratar inte om den högt, och när någon råkar göra det så blir det väldigt tryckt stämning kring matbordet. Människor som han litar på ger honom dessutom tips på hur han ska dölja den och försöka göra sig så normal som möjligt. När Salim en gång frågar Ted hur det är att vara han, så är det första gången Ted får frågan och han måste tänka ett tag innan han hittar orden. Det är synd. För han är, som sagt var, briljant.