Jan Svensson

Men vänta nu. Vänta, vänta, vänta. STOPP.

Det var det jag hade lust att utbrista, och tvärstanna, när jag, pappa och Klara klev in i skolan på måndag morgon. 

Vi bor ju här. Fattar ni, vi bor här. Även om det bara är ett år på prov så är det väldigt många dagar på ett år. Trehundrasextiofem närmare bestämt. Och alla de dagarna ska jag klara av här i Luleå. Som inte är Stockholm och hemma. Utan en helt annan plats.

Shit.

Jan och hans familj har flyttat till Luleå. Deras låtasaspappa Niklas har fått ett ny jobb där och nu ska de testa att bo där i ett år för att se hur det går. Hemma i Stockholm finns mamma, lägenheten som Jan och hans syster Klara bor i när det är mammaveckor, alla kompisarna och fotbollslaget. Klara har aldrig gillat idén med flytten och när de kommit upp till Luleå är hon sur som en citron. Pappa försöker peppa henne, men inget hjälper. Jan har däremot tyckt att det känts helt okej, flytten är ju ändå inte på riktigt. Men den där måndagen när det är dags att gå till nya skolan för första gången är det som att han inser vad det faktiskt är som är på väg att hända: Han ska börja i en nu skola där han inte känner en enda människa. Tänk om han inte får några kompisar! Tänk om han blir mobbad!!

Jag har aldrig flyttat och bytt skola under grundskoleåren, men däremot flyttat rätt många gånger som vuxen. Egentligen tror jag inte att själva känslan ändrar sig så mycket beroende på om man är elva, nitton, tjugonio eller femtiosju år gammal. Det där gnaget i magen kan nog finnas där ändå. Kommer man att passa in? Kommer man att få några nya kompisar? Och när är det läge att fråga om man ska ses utanför skolan/jobbet? Man vill ju inte verka efterhängsen. För Jan blir det inte på något sätt katastrofdåligt i nya skolan, men det tar ett tag att komma in i gänget. Vem eller vilka ska bli hans nya kompisar? Granntjejen Nikki kanske, som går i samma klass. Men varför beter hon sig så konstigt ibland? Och det där med att pappa är gift med en annan kille - i Stockholm var det ingen stor grej, det är ju bara pappa och Niklas liksom, men när några av killarna i klassen får veta det så känns det plötsligt som att det kan bli ett problem.

Johanna Lindbäck är mästare på att skriva om vardagen, om familj, skola och kompisar. Det känns så på riktigt och jag är verkligen glad att hon, utöver alla härliga ungdomsböcker, har börjat skriva böcker även för mellanåldern!