Kruxet är att detta hem ligger på en ö i Stockholms skärgård så det är inte helt enkelt att ta sig dit. Lill-Gottfrids pappa skulle aldrig tillåta en sådan resa. Det löser Lill-Gottfrid genom att säga till sina föräldrar att han ska åka på fotbollscup och övernatta med laget. Som skjuts anlitar han en av sin vuxna vänner, en bagare vid namn Ronny och som har barnasinnet och äventyrslustan kvar.
Resan till skärgården blir av och den blir precis så lyckad som Gottfrid önskar att den skulle bli. Här minns han det ljuva livet med sin älskade hustru. Särskilt gripande är scenen då Gottfrid på morgonen, alldeles innan solen gått upp, sitter i sin frus stol, "farmorsstolen", och blickar ut över vattnet i ett försök att förstå och minnas sin fru och varför hon älskade livet ute i skärgården så mycket, men också kanske att förstå och begrunda kärleken hon kände till honom och vice versa.
Eller som Gottfrid själv uttrycker det: "Vi talar om hur det blir efter döden. Det är inget att skoja om. Vet du, ibland drömmer jag om henne på nätterna. Att hon sitter på berget och dricker kaffe. Eller att hon hänger tvätt. Eller vad som helst. Sen vaknar jag och är på det satans sjukhuset. Då gråter jag, fastän jag inte är en sån som gråter. För jag vill vara kvar i drömmen".
Efter avslutad läsning vill jag vara kvar i den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar