Jag tycker väldigt mycket om fragmentsböcker, där man bara får korta utdrag ur historien och sen fyller man i resten själv. Ofta är dessa böcker rätt mörka och dystra. En som jag bara tyckte om, inte blev helt förälskad i är Ingrid Olssons Ett litet hål i mörkret. Den är fin och en riktig streckläsningsbok men jag tyckte nog ändå att något fattades.I höstas kom Ingrid Olsson nya bok Känslan av att hoppa där hon återigen tar tag i unga människors känslor och det mörka som döljer sig under allt det andra, det som är svårt att sätta ord på.
När det bara är ett par månader kvar till studenten tar en kille livet av sig på Lisens skola. Hon kände honom egentligen inte men hon börjar ändå skriva brev till honom. I breven kan hon för första gången ge uttryck för sina egna känslor som hon inte vågar visa för någon annan. Hon vågar berätta saker som hon aldrig har lyckats uttala högt. Lisen har sedan hon var liten kännt det mörka som växer inom henne och hon tänker mycket på att gå upp på taket till parkeringshuset. Och hoppa.
Boken består endast av Lisens brev till killen som hon aldrig kände. Handlingen drivs aldrig framåt utan vi får brev för brev en inblick i Lisens mörker och hur det har påverkat henne i olika situationer i livet. Jag tycker att det finns mer substans i den här boken än i Ett litet hål i mörkret. Det är ingen läsning när man vill ha en riktig må-bra-bok, man får vara beredd på att klumpen stannar kvar i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar