Det är vinter, en vinter som aldrig tycks ta slut. Våren borde ha kommit för längesedan men vinter vägrar liksom släppa taget. Odd är en vanlig pojke, men rätt så ovanlig ändå. Ingen i byn vet riktigt var de har honom eller vad han egentligen tänker. Hans pappa dog för ett tag sen och hans mamma (som är ett rövarbyte från Skottland) har gift om sig med den inte fullt så sympatiske Elfred den fete. Den långa vintern gör att människorna i byn börjar gå varandra på nerverna så för att få lite sinnesro beger sig Odd iväg till sin pappas gamla skogshuggarestuga. I Asgård lyckas en förklädd frostjätte att lura till sig Tors hammare av en lättlurad Loke. Det får förödande konsekvenser då jätten förvandlar Oden, Tor och Loke till en örn, en björn och en räv och dessutom förvisar dem från Asgård. Djuren söker upp Odd som utan vidare eftertanke går med på att hjälpa dem att ta sig tillbaka till Asgård och ta tillbaka hammaren.
Det är en stor bok i ett litet format. En fin historia i sann Gaiman-anda, även om jag till viss del saknar språkklurigheterna som genomsyrar både Coraline och Kyrkogårdsboken. Men det är hans berättarstil och Odd är en typisk Gaiman-hjälte: en udda figur, med udda egenheter som är missförstådd av sin omgivning. Berättelsen är egentligen en typisk folksaga där en pojke överlistar jätten. Det hänvisas även till dessa sägner i berättelsen, även om jätten själv menar att han aldrig skulle gå på något så dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar