Att läsa Jagger, Jagger gör att jag får ont i magen. Den handlar om Bengt, ett äckligt barn. I alla fall om man får tro de andra barnen på gården. Astrid, Allan och Gustav säger det till Bengt hela tiden, så det är klart att han själv också tycker det. De gör elaka saker mot Bengt så fort de ser honom, smetar in hans cykelsadel med lera, slänger in hans nya fotboll med eldflammor i ån. Men gränsen går när de en dag stänger in honom i soprummet. Efter ett antal timmar av rädsla kommer plötsligt en hund och öppnar dörren. Det är Jagger, en hemlös hund som kommer för att leta soppor.
Bengt och Jagger blir kompisar och Bengt växer för varje dag de umgås. Nu känner han sig inte så utsatt längre. Det är nästan som att han har en sköld runt sig. En dag kommer de på att de ska klä ut sig. Jagger lånar pappans finrock, mammans klänning och solglasögon och Bengts pistol. Bengt nöjer sig med solglasögon och pistol. Nu är de rustade för hämnd. Jagger menar att de måste hämnas på de andra barnen för att de ska förstå att de är elaka. Det börjar med den döda råttan i Astrids brevinkast och sedan hamnar visst Gustavs nya cykel i ån. I början tycker Bengt att det känns bra, men sedan börjar det skava lite. Jagger däremot har inga skrupler.
Till saken hör också att alla föräldrar på gården går runt och låtsas som ingenting. Nä, men de andra barnen är inte dumma mot Bengt. Det är ju så barn leker och han såg ut som han var med på det. Ingen vågar ta tag i problemet. Först när hämnden börjar drabba en efter en menar föräldrarna att det kanske är Bengt som är det skyldiga, eftersom de andra gjort lite dumma saker mot honom. Exempelvis kommer det kommentarer som: "Och när Gustav varit ordentligt och erkänt den saken, då tycker jag att du också kan ta och erkänna". Det gör ont i mig.
Det här är en bra bok att läsa högt för barn och sedan diskutera. Om något barn (eller föräldrer) får en tankeställare över hur man behandlar andra är jag nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar