Kurragömma

Kurragömma är ännu en sommarrysare. Jag gillade verkligen Petrus Dahlins förra rysare Hjärtlös. Den fick det liksom att krypa i kroppen och vissa delar var riktigt obehagliga.

När jag börjar läsa Kurragömma så VET jag ju att det kommer att vara läskigt. Vilket gör att allt blir en källa till rysningar redan från början, beskrivningen av huset, vädret, skogen, sjön… allt bidrar till en obehaglig stämning. Och det uppskattar jag.

Astrid och hennes mamma har hyrt ett hus på landsbygden i Spanien. För ungefär ett halvår sen dog Astrids pappa och sedan dess har livet varit tungt och den här resan skulle bli något bra för de båda tillsammans. Men mamman måste åka iväg till sitt jobb och Astrid bestämmer sig för att stanna kvar i huset ensam. På natten vaknar hon av konstiga ljud och på morgonen så ser hon blöta fotspår på verandan. Och när hon går in till byn så beter sig invånarna väldigt konstigt, precis som att de inte vill ha henne där, som att hon skulle föra med sig något ont. Vad är det som har hänt i byn och varför blir hon varnad för att bada i sjön?

Som sagt så är stämningen obehaglig redan från början och det bara fortsätter. Det ryser ordentligt när Astrid utforskar skogen och sjön och inte minst när det börjar dyka upp nya lekkamrater. Petrus Dahlin håller stilen och Kurragömma är lika bra som Hjärtlös.