Vi är en

Här.
      Är Vi.

Och vi lever.

Är inte det fantastiskt?

Att vi alls
finns
till.

Grace och Tippy är sexton år och sammanvuxna tvillingar. De har varsin överrkropp, men sitter ihop vid höften och delar underkropp. I hela sitt liv har de haft privatlärare som har undervisat dem hemma, men nu har pappan blivit arbetslös och det finns inte pengar till lektionerna längre. Därför måste de börja i en vanliga skola och de har aldrig varit så rädda och nervösa i hela sina liv. Den trygga lilla världen rycks undan och de kastas ut i verkligheten. På ett sätt blir skolan som de har tänkt sig - folk stirrar, ställer korkade frågor och beter sig allmänt onaturligt. På ett annat sätt blir den underbar, eftersom det är första gången de faktiskt får kompisar och kan känna sig som vanliga tonåringar. Men bakom lyckan lurar olyckan. Grace får konstiga anfall och måste till sist erkänna att hon är svårt sjuk. Hon och hennes syster ställs inför ett fullständigt omöjligt val där alla alternativ är lika dåliga.

Jag fullkomligt älskade den här boken! Det är tårar och skratt om vartannat och som en röd tråd går den starka, starka kärleken mellan systrarna. Den får en att känna tacksamhet för det som känns så självklart när man är frisk; att ha en kropp som funkar. Den får en också att påminnas om att man inte ska döma andras liv utifrån det man ser på utsidan. Vad som gör livet värt att leva kan ju var och en bara avgöra själv. Boken är tjock, över 400 sidor, men snabbläst eftersom den är skriven i diktform (något som kan kännas lite ovant i början, men som man snabbt vänjer sig vid). Tack Sarah Crossan för den här läsupplevelsen!