Illusioner och tunnlar

Egentligen stämmer serietiteln Den sista illusionen bättre in på den här boken än själva titeln, De förlorade. För här ställs allt på sin spets när det gäller hjärntrixeri. Vad är egentligen verkligheten för någonting? När tar drömmen slut och när vet man att man drömmer i en dröm? Vad är äkta; det vi ser eller det vi anar? Och vad händer när man börjar tvivla på att det man ser och hör verkligen är verkligt och inte galenskap?

Ky hittar ett hålrum bakom väggen i sitt rum, ett hålrum som fortsätter bortom hennes hus och ner i tunnlarna under Stockholm. Adam börjar se och höra saker som ingen annan ser eller hör. Han tror att han håller på att bli galen när han kommer på att hela hans omgivning egentligen är en kuliss. Omständigheter gör att deras vägar korsas när Adam är nära att bli bortförd av några mystiska varelser i en grå bil. De dras in i händelser där deras värld helt plötsligt visar sig vara något annat och där det finns en dold agenda med allas existens. Det säkraste stället att vistas på är tunnlarna under staden.
Och det är många tunnlar i den här boken, på gränsen till för många. Tillräckligt många tunnlar för att jag ska börja hoppas att de inte ska gå ner igen när de väl har kommit upp. Förutom just tunnelmängden så tycker jag ändå att det här är en spännande och annorlunda dystopisk berättelse som jag uppskattade att läsa. Det är klart att det blir förvirrande när verklighet och dröm blandas ihop och skakas runt. Men det är ju en del av läsupplevelsen i den här boken. Jag tycker också att det brister lite i beskrivningen av relationen mellan Ky och killen Jaquin och av någon anledning har jag svårt att få in i huvudet att Adam faktiskt är femton år, jag ser honom hela tiden som yngre.

Men sammanfattningsvis: bra, spännande och annorlunda. Och i princip helt omöjlig att beskriva.

Del två, De ihåliga kommer i april.