Inuti huvudet är jag kul

Liv har flyttat från Stockholm till Växjö tillsammans med sin pappa. Eller, de har flyttat till en pytteby utanför ett mindre samhälle utanför Växjö. Liv tyckte egentligen inte att flytten var någon bra idé, men hennes pappa var så entusiastisk och lycklig när han upptäckte att huset som han alltid drömt om plötsligt var till salu. Han ville tillbaka till sina rötter, till platsen där han vuxit upp.


I hela sitt liv har Liv fått höra att hon är lite blyg. När hon var liten var det liksom okej. Pappa fanns med och kunde täcka upp och förklara varför hon tryckte sig mot hans ben i hallen när det kom gäster eller varför hon inte räckte upp handen och sa sitt namn högt och tydligt på simskolan. Sen har kravet på att våga ta plats, utamana sig själv och vara mer aktiv muntligt ökat och ökat med åren. Men på nåt sätt funkade ändå livet i Stockholm - hon var rätt ensam på fritiden men hade i alla fall ett par kompisar hon kunde hänga med i skolan och miljön var hyfsat välbekant och trygg.


I Växjö är allt nytt. Det finns ingen trygg punkt att klamra sig fast vid. Liv vet inte ens hur man gör när man ska gå på skolbussen. Stannar den av sig själv när den kommer till hållplatsen eller måste hon typ vinka för att chauffören ska se att hon ska med? Första skoldagarna blir katastrof och det är när jag läser om dem som jag inser att Livs blyghet liksom har tagit blygheten till en ny nivå. Vi är ju många som inte gillar nya situationer, stora sociala sammanhang eller att prata inför grupp, men Liv klarar knappt av att svara på tilltal eller föra ett vanligt samtal, om det är med en person som hon inte känner. Liv är inte dum, hon vet hur ett samtal går till och inuti huvudet kan hon prata hur mycket som helst. Inuti huvudet är hon kul! Men även om hon inte själv förstår hur det går till så verkar den där roligheten som hon bär inom sig på något sätt sippra ut och hon får mot alla odds två nya vänner i Växjö. Hennes första riktiga vänner, som vill vara med henne trots hon ger ett så kantigt och nästan otrevligt intryck, trots att hon blir röd som en tomat så fort någon pratar med henne och trots att hon får en panikattack och svimmar när hon ska hålla föreläsning på franskan. Och man blir så glad över de här två personerna, Alia och Gunnar, för man känner sån sympati för Liv och vill bara att hon ska få vara glad. Pappan känner man också mycket symapti för. Ibland har han lite svårt att förstå sin dotter, eftersom han själv är superextrovert, men det enda han vill är att Liv ska må bra. Det är så mycket värme och kärlek i den här boken att jag blir alldeles rörd och jag längtar redan efter nästa bok av Lisa Bjärbo!