Jordgubbar växer ju inte på vintern

Maria och Gabriel är nästan tvillingar. De är födda samma år, fast den ena i början och den andra i slutet. De bor i en vanlig by på en vanlig gata. Fast deras hus är ovanligt litet. Mamma och pappa har byggt det själva och det har bara ett enda rum. På TV har barnen sett att de flesta hus som andra bor i är mycket lyxigare än deras. TV:n måste de förresten ställa ner på golvet när de ska äta, för huset har bara ett bord. Men trots att Maria och Gabriel har det fattigt har de det ändå ganska bra. De har varandra, sina föräldrar, hästen Bobbi, kompisen Iulia och en egen hund, som de får precis i början av boken.


Men så kommer torkan. Det regnar inte ordentligt på hur länge som helst och gräset i Bobbis hage blir bara gulare och gulare. Och så ramlar Gabriel ner från taket när han och Maria försöker laga ett läckande hål med tuggummi (var tänkt som en överraskning till mamma och pappa) och det finns inga pengar att betala sjukhusräkningen för. Då händer det hemska - en dag går pappa iväg med Bobbi och kommer hem utan honom. Han har sålt hästen för att få ihop pengar till bussbiljetter. Han och mamma ska åka buss, ända till Sverige. Där finns det jordgubbar att plocka. De är stora som äpplen och för pengarna de tjänar ska de laga taket och köpa kläder och mat. Och köpa tillbaka Bobbi!


Maria och Gabriel vet många barn vars föräldrar har åkt till Sverige för att plocka jordgubbar. De kallas för jordgubbsbarn och nu ska alltså de två också bli det. Nästan inget kan vara värre än detta! Men ännu värre blir det när föräldrarna har varit borta ett tag och barnen inser att det inte växer några jordgubbar i Sverige på vintern. Mamma och pappa har ljugit - de plockar inte jordgubbar i Sverige, de tigger...


Sara Olausson har skrivit den här boken efter att ha lärt känna Felicia Iosif, en kvinna som brukade tigga i närheten av Olaussons hem. Tillsammans skrev de boken Det kunde varit jag (vuxenbok) och Jordgubbsbarnen är en slags fortsättning på den, fast de egentligen inte hör ihop. Båda böckerna är författarens sätta att försöka skapa större förståelse för människor i Felicias situation. Och där tycker jag att Jordgubbsbarnen är ett mycket lyckat projekt! Svåra saker, som fattigdom och tigger, kan ju vara knepiga att förklara för barn som lever i en helt annan miljö. Här får man förståelsen liksom på köpet, samtidigt som man får läsa en härlig berättelse om kärlek och längtan.