Just nu pågår en tävling där man kan vinna ett exemplar av den alldeles nya svenska Science fiction-boken Snökristallens frusna skönhet av Theres Amrén. Den släpps officiellt den 6:e december och verkar väldigt spännande...
Det fullkomligt vimlar av fantastiska ungdomsdystopier för tillfället. Jag har ju redan skrivit om (och hyllat) De vassa tändernas skog, men här finns också Mörkt liv, Fienden, Gone- serien, Dustlands och Hungerspelen. Bara för att nämna några. Senast så satte jag tänderna i Tystnaden i bruset av Patrick Ness. Efter att först ha förfasat mig lite över språket (otaliga formuleringar som mä, ä och tjyrkogård) så vande jag mig och blev ett med storyn.
Todd växer upp i Prentisstown, en stad med bara män där han är den sista pojken. Men snart ska han fylla tretton och därmed bli man han också. De tillhör nybyggarna, komna från en annan planet för att starta ett nytt liv. Men livet blev inte som de tänkt sig, på planeten började bruset sprida sig, något som gör att de kan höra varandras tankar... och detta något tog även alla kvinnor ifrån dem. Todd har inga tydliga minnen av sin mamma men han har fått höra att hon dog av bakterien precis som alla andra kvinnor. En dag så upptäcker Todd något i bruset, han hör hot från resten av männen, något som kommer att hända när den dag han fyller tretton. Tillsammans med sin hund Manchee (som kan prata för det kan alla djur, även om de inte verkar ha så mycket att säga) flyr Todd ifrån staden ut i en värld där han aldrig har satt sin fot. I bruset så hör han snart något som han aldrig har hört förut, det är liksom ett hål, en tystnad, något brusfritt, en flicka... Jagade av männen från Prentisstown öppnar sig en helt ny värld för Todd och en okända flickan.
Jag är så glad för att jag fortsatte att läsa trots att det tog emot i början för det här är så spännande. Och jag verkar vara inne i ett stim där jag bara läser böcker med hjältar som jag faktiskt tycker om och som jag tycker håller rätt igenom (jag är annars rätt så kräsen). För så är det med Todd och Viola, och Manchee givetivs, icke att förglömma den modige Manchee. De håller genom hela storyn och deras karaktärer utvecklas och driver berättelsen. Det är ingen fin må-bra-historia det här. Det kommer fram en massa skit och människor verkar vara kapabla till riktigt vidriga handlingar, men det är lite science fiction och det är spännande och boken sätter sig i huvudet.
Det är alltid lika kul när de senast beställda böckerna trillar in till biblioteket!
John Stephens har producerat en massa kända ungdomsserier, t.ex. Gossip Girl och OC. Nu när han tar steget till att bli författare så satsar han på fantasy för barn och unga. Hans första bok heter Smaragdernas bok är den första delen i en serie som heter Trolldomens tre skrifter. En julafton förs tre barn, Kate, Michael och Emma, bort från sina föräldrar. De är jagade av någon namnlös fara och deras föräldrar lämnar oroligt över dem till en okänd man som ska föra dem i säkerhet. Tio år senare har de tre barnen flyttat runt mellan mängder av barnhem men de har kvar sitt hopp; att snart kommer deras föräldrar och hämtar dem igen. Kate, som var fyra år då det hände, är den enda som har ordentliga minnen av föräldrarna. Mamman viskade i hennes öra att hon skulle ta hand om sina småsyskon och det har hon sannerligen gjort.
Nu ska de tre syskonen flyttas igen, till ännu ett barnhem ute på en ö vid ett samhälle som heter Cambridge Falls. Barnhemmet drivs av Professor Pym och i källaren hittar barnen en mystisk bok. När de rör vid den så hamnar de i en annan tid, en tid när Cambridge Falls såg helt annorlunda ut och styrs av en ond grevinna. Barnens öde är sammankopplat med boken och de dras nu ut på äventyr fullt av fara och magi.
Jag tycker verkligen om den det här, det ger mig lust att fortsätta läsa. Kate är en fantastisk hjältinna, hon drivs av kärleken till sina syskon, behåller sin mänsklighet och lyckas fatta bra beslut som inte bara blir pinsamma (som det kan vara lite väl ofta när det handlar om unga hjältar som tvingas ta mer ansvar är vad de egentligen är mogna för). Men trots det är hon ingen lillgammal tjej som försöker vara mogen, det märks att hon bara är fjorton år.
Boken har fått mycket hajp, inte minst då den har jämförts med både Harry Potter och Narnia. Jag vet inte jag, jag tycker nog att den står alldeles utmärkt på egna ben. Det är nog snarare dumt att hålla på att jämföra med i princip klassikerstämplade böcker. Bra fantasy med bra djup i historien, det är det hur som.
