En viss tomhet
infinner sig när den tar slut, Kaostrilogin av Patrick Ness. Jag har precis avslutat
den sista delen, De brinnande knivarna. I en betygsskala så hamnar
den lägre än Tystnaden i bruset och Cirkeln och Pilen. Det är
fortfarande spännande men inte riktigt på det där
”kan-inte-sluta-läsa”-sättet. I den här boken är det krig
från sida ett. Krig på alla fronter, och dessutom en hel del spring
fram och tillbaka mellan de olika arméerna. Det var nästan lugnare
när Todd och Viola inte kunde ha kontakt med varandra eller visste
var den andra var. Dessutom nöts budskapet om att ingen kan vara
rakt igenom god i krig in på nästan varje sida.
Todd och Viola
ställs inför moraliska dilemman när de kämpar för att göra
planeten till en plats där alla kan leva ihop, urbefolkningen
(utangerna), bosättarna och de nya bosättarna som nu inte befinner
sig långt borta. Tempot är högt och perspektivet skiftar ofta
mellan Viola, Todd och en av utangerna. Det är mycket kortare
episoder här än det varit tidigare. Det här perspektivet
förändrades ju redan i Cirkeln och Pilen när vi även fick följa
Viola på ett annat sätt än i första delen.
Men samtidigt hade
jag nog inte velat vara utan boken, det hade känts fel att lämna
Todd och Viola i sticket. Jag är fortfarande förtjust i
Kaostrilogin och den är sannerligen läsvärd, även om Tystnaden i
bruset helt klart är i en klass för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar