En revolver, en tanke.

Ta på vantarna. Dra om er sjalen. Förbered er på kylan och på Revolvern.

Kiruna 1910. Det är vinter och det är kallt, jättekallt. I en liten stuga en bit utanför staden finns Sigge. Under en filt på soffan ligger Sigges pappa, död. Sigge hittade honom på sjön, han hade åkt igenom isen och frusit ihjäl. Sigges styvmamma Nadja och syster Anna har åkt in till Kiruna för att skaffa hjälp, men just nu är Sigge själv. Tills det knackar på dörren. Där utanför står en stor, ful, hotfull man som tar sig in i stugan. Han söker Einar, Sigges pappa. Han säger att Einar har en skuld att betala till honom, om nu Einar är död så kan säkert Sigge fixa det åt honom.

Historien varvas med återblickar till guldgrävarruschen 1899 i Nome, Alaska där Einar jobbade med att mäta guldhalten i gulgrävarnas fynd. Då Wolff dyker upp, den stora, fula karln som misstänker att Einar har något på gång och som får honom att ingå ett avtal.
Det var tio år sedan och Sigge har aldrig hört talats som att Einar skulle ha något som Wolff skulle vilja åt, de har alltid levt fattigt. Men däremot så vet han att Einar hade en revolver, en gammal Colt. Den ligger i skafferiet. Ropar på Sigge och väntar på att bli använd.

Det här är en intensivt spännande berättelse. Boken är inte så tjock och det blir ingen dödtid, inga långa stycken att bara skumma igenom. Kylan kryper in innanför skinnet och nerven är på helspänn. Tillbakablickarna blandas med Sigges berättelse och de bidrar till förståelse för varandra. Wolff och hans hot är egentligen inte det som är det mest obehagliga, utan det är spänningen på det som ska komma, på nästa steg.

Sedgwick har tillbringat mycket tid i Sverige och i Kiruna för research, för att känna på det kalla klimatet, gå på frusna sjöar och höra berättelser.
Tack Marcus Sedgwick för den här läsningen, den gav mig kyla, men den stannar.