Allt jag säger är sant

"Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen."

Precis så färgsprakande och frispråkig är hon, Alicia, huvudpersonen i Lisa Bjärbos senaste bok Allt jag säger är sant. Hon vet att hon är menad att utföra stordåd så när hon efter några veckor på gymnasiet tröttnar på att räkna ut X och Y hoppar hon helt sonika av. Stordåden låter dock vänta på sig eftersom kommunen kräver att Alicia lämnar in en konkret handlingsplan över sin framtid. Så hon går helt enkelt till sitt favoritkafé och meddelar att hon tänker börja jobba där. Och det går bra, hon tycker om att jobba och det känns inte ens särskilt jobbigt att städa toaletten eller att rengöra espressomaskinen. Tyvärr så går det mindre bra hemma, Alicia tycker inte att hennes föräldrar stöttar henne utan bara gnäller. Så hon gör det enda hon kan komma på. Hon flyttar hem till sin mormor, den bästa i världen och den som Alicia kanske står allra närmst. De kan faktiskt prata om precis allt. En dag så stiger dessutom Isak in på kafét, en grekisk gud som Alicia direkt bestämmer sig för är hennes blivande man.

Lättsam och trevlig läsning medan den pågår, helt klart. Jag lider inte en sekund. Men jag tänker inte så mycket på den efteråt heller, den har liksom ingenting som stannar kvar och som behöver bearbetas i huvudet en stund till. Personerna är, förutom Alicia, rätt så ointressanta och jag får inget riktigt grepp om dem. Jag förstår till exempel inte alls grejen med Isak, okej han är snygg, men han verkar inte vara får-okontrollerade-svettningar-snygg eller så. Han framstår snarare som lite gammal och tråkig. Kan han verkligen vara nåt för färgsprakande Alicia? Uppenbarligen. Däremot är det en fin mormor-barnbarn relation som beskrivs men inte heller mormodern kommer fram som den superhärliga ”tant” som Alicia säger att hon är. Det finns där under ytan men det finns inte tillräckligt att skrapa på så hela bilden kommer fram. Så tyvärr och nej, Allt jag säger är sant lever inte riktigt upp till förväntningarna efter Det är så logiskt alla fattar utom du (även om Alicia och Ester faktiskt påminner en hel del om varandra).

Men jag tycker om Alicia, och jag tycker fantastiskt mycket om Lisa Bjärbos språk. Det liksom leker in sig i tankebanorna. Och lite påverkad blev jag nog ändå av Alicia, med tanke på att jag dagen till ära valde att klä mig i en neongrönprickig kjol. :-)