Jag har inte läst något av Siobhan Dowd. Men det kanske jag borde? Patrick Ness tycker i alla fall att man borde göra det. Det är en av Siobhan's idéer som ligger till grund för Sju minuter över midnatt.
Conor drömmer mardrömmar. Nej inte mardrömmar, mardrömmEN. Han vaknar upp skrikande och svettig. Men det är bara en del i hans alldeles personliga helvete. Hans mamma har cancer. Och hon är sjuk. Sjuk på riktigt. Så pass sjuk att Conor måste bo hos sin mormor. Conor har aldrig riktigt dragit jämt med sin mormor och i hennes hus är han ensam. Allt är stelt och rent och det finns egentligen ingen plats för honom. När Conors pappa kommer på besök blir Conors känsla av övergivenhet extra tydlig. Inte heller där finns det någon plats för honom. I skolan är det inte bättre. Enda sen det blev allmänt känt att hans mamma har cancer har människor behandlat honom... annorlunda. De drar sig undan, som att det är han som är sjuk. De andra barnen ser honom knappt, inte heller lärarna. Han behöver inte ens lämna in några uppgifter. Den enda som ser honom är Harry och hans hejdunkar. Men de ser honom bara för att håna honom och slå honom.
00.07 står klockan på när Conor vaknar. Utanför har idegranen som brukar stå uppe på kullen rört på sig och står nu utanför hans fönster. Ett monster, inte monstret från mardrömmen, ett idegransmonster. Conor blir inte rädd, monstret i mardrömmen är tusen gången värre och det här verkar inte veta hur man ska skrämmas. Monstret säger att Conor har kallat på honom och han är där för att berätta tre historier, sedan ska Conor berätta sin. Sin sanning, den som är för hemsk för att uttala. Den som finns i mardrömmen.
Boken är vackert och mörkt illustrerad av Jim Kay. När monstret, idegranen, är med kryper mörkret närmre. Bilderna kryper närmre texten som får mindre plats på sidorna.
Det är fint, det är mörkt, det är tungt och det är sorgligt. Alla historier har inte lyckligt slut, en läxa som Conor får lära sig. Personer i historier är inte alltid helt goda eller helt onda. De flesta är faktiskt någonstans däremellan. Och även goda människor kan handla egoistiskt. Och bara för att man har en önskan om att bli sedd betyder inte det att det alltid är det bästa. Och ett monster är inte alltid ett monster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar