Änglafall

Det ska väl erkännas att jag inte hade skyhöga förväntningar inför läsningen av den här boken. Jag är ju inte ett fan av änglar. Tycker att de funkar ibland, men det är något med deras stora vingar som liksom hela tiden känns… i vägen.

Men jag blev glatt överraskad av Änglafall. Det är några veckor sedan änglarna anföll jorden och tog över. Världen är i förfall och det gäller att gömma sig och att överleva. Bland människorna finns gott om rövargäng som tar allt de ser och om nätterna finns demonerna och änglarna. Penryn är tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma och rullstolsbundna lillasyster Paige när det en natt dimper ner ett gäng änglar framför dem. Men änglarna lägger inte märke till dem, de har fullt upp med sina egna bekymmer. En av dem verkar ha begått något orätt och de andra slår ner honom och skär av honom hans vingar. Paige kvider till av medkänsla och änglarna hör henne. Trots att Penryn gör sitt bästa för att locka iväg dem får en av änglarna ändå tag på Pagie och flyger iväg med henne i natten. Penryn inser att den enda chansen att få reda på vart de tar henne är att rädda den skadade ängeln och få honom att berättar det för henne. Så det gör hon. Hon lyckas få honom att läkas någorlunda och eftersom hon även sparade vingarna så har han ett eget intresse av att ta sig till änglarnas näste. Han vill få sina vingar påsydda igen.

Jag gillar det här. Jag är helt klart nöjd. Det är rätt så mycket handling och inte alldeles för mycket lite väl sliskig dragningskraft mellan Penryn och Raffe. Självklart dras de till varandra (Raffe är ju ändå en ängel och uppenbarligen överjordiskt snygg), men det är inte hela tiden och hon lägger inte märke till hans muskler varje gång hon tittar på honom. Det är helt enkelt lite lagom av den biten. Penryn är även sjukt självständig och klarar sig alldeles utmärkt även utan Raffe, hon behöver honom mest för att visa vägen. Jag kommer helt klart att läsa del två. Den heter Världen efter och kommer i augusti